Gott Nytt År!

Till alla, och speciellt till mina i Sri Lanka och Sverige.

Stark sommarsol, stickande bromsar
i barndomstid
vi cyklar till roddbåten
syster stor och lillebror
far och mor, far ror
mor är med

En sommardag
min  hand smeker vattenytan
enformig ljud från åror,
far ror

Släpar motståndslöst handen över vattenytan.
handen följer vattenströmmen utan egen vilja.

En önskan att  känslan
stannar kvar för evigt.
Svalkan mot handen.
men vatten gör som det vill, vilt.
Vatten strimlas,
rinner mellan fingrarna
förbi handryggen,
utan att lämna spår,
precis som livet självt.

Kupar handen
försök att hålla kvar, men,
vattnet följer sin egen lag,
flyter tillbaka till stora vattensamlingen.
Inget blir evigt kvar,
inte ens en enda liten vattendroppe.
Få minnesvärda
ibland skräckfyllda sekunder, minuter
mönstrar min hand
ärrar in minnen, från hand till tanke,
till mun

Skarpa spegelreflexer skaver.
Ögonhöjden sträcker sig
till himlen,
sänker blicken
i oändlig tacksamhet.
grunnar på livets oåtkomlighet.

Livets puls,det är allom bekant.
Men allts oåtkomlighet
aldrig hinna ifatt, tafatt
alltid konstatera.
alltid ett säkert steg efter
En orubblig tanke, skapad av eld

Då för sent
Nu i tid,
för all tid orubbliga tankar,

skyddsbarriär, tänker aldrig fel


Men minnet av sommar, broms och båt
stora syster och lille bror
far och mor,
ger mig en tilltro till att så ska vara,
oåtkomligt tryggt.

Kaffet som bryggs.
Vi kokar kaffe
på öppen eld
med måttfullhet
men jag dricker med begär, för alltid

GOD JUL

 Väntan

Allt som i en viskning,
och där lämnar jag dem,
Vad?
Borde ryta som Simba,
vad gjorde ni?

Du sa, - hon tycker inte om mig heller.
I år har jag trott
att det saknade substans,
bara ord sagda i vänlighet.

Det är med fördunklade ord
det svåraste, och obegripliga
kan uttalas men,
hjärtats kärlek kan inte beskrivas
jag förklarar dig,
- Du är mitt bästa minne.

Austinrosen Eglantyne

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara

Jag har vilat, jag vilar men..

Jag vilar,
men mitt minne är i verksamhet
knyter upp sig,

i återblickar, ständigt hittar stunden 

nya ärrade knutar.

Osynliga nervtrådar, mitt nervsystem

som i ärrade ögonblick,
knycklat sig till ett system av dubbelknutar.

dubbelknut, på sig själva.

En lärare, en Knut, sa mig

till mig, efter ett historiskt 

misslyckande, sa han, du borde,

här borde radergummit använts mer.

Tänker på gamla tanter som aldrig

sagt mig, tänk på kylan också!

I min ungdom förstod jag inte

att yllevantar är det som skyddar bäst

mot olycklig kärlek.

Kväll, men inte ens hundarna har somnat

tänker, inte nu igen

alla talar mytiskt

vad man vet idag, 

det var okänt i förrgår.

Det där att barnbarn är

behändigt,

man får hålla dem en stund,

sen är de i mamma och pappas famn.

Livets efterrätt..

Fel, fel,  helt fel

innan du önskar barnbarn.

Det blir en evig undran

sover han, har han ätit, har mamma pussat

honom

har pappa kramat och kärleksfull hållit om

honom

Inte kan jag ringa jämt

undra och önska, allt väl?!

Jag har förändras anatomiskt,

mitt hjärta får med barnbarn en extra kammare
ett speciellt hjärterum som är oändligt,
i det rummet finns det så mycket kärlek
som han behöver, så mycket han vill ha 

Min själ, är nu blåare än blåaste blått,
från babyblått till kungsblått.

Bara Doris, som på åttiotalet
sa, med bärande röst, full av kärlek.
Det kärleksfullaste jag någonsin hört.
-Vänta, bara till barnbarnen.
Min själ uppfattade en annan nyans
i de sagda orden, ord som gnistrade
tänkte, det ska jag minnas för alltid,
och jag förstod
att något stort väntade. Du.

Vi är många tusende,
vi som samlat
vi som samlar på repliker
sprungna från våra medmänniskor.
Repliker, som förmår oss till stordåd
replikerna, som får oss att dåna
bokstavligen, bildligt

-Är det realistiskt?
är en som danade till stordåd
som med ett poetiskt opassande modeord
gav mig "värsta hjärnspinnet"
ilska strök över allt annat
det dånade och brakade
punkt slut.

-Jag har inte tid!
och hur kunde jag ens ana att
den repliken skulle bli min upprättelse.
En kär repris.

Men stora sorgen kom med hösten.
från lyckliga sommaren
tog hösten och fallna guldlöv
över jodens gröna mark.
Förvandlade löv till
medaljer av guld, täckandes
hela höstmarken.

Trädens begråtna förlorade guldmedaljer.
låg i ett vackert mönster
där ingen levandes ville störa,
där hördes den
sorgligaste repliken
-mamma, varför gråter tanten?

Och den som fick mig
tillbaka till barnet med vildrosens vilja
-Du måste bjuda på dig själv!
Allt är möjligt!

Någon stor hinner före mig,
radar upp mina minnen.
Först krafsade jag desperat upp dem,
skrynklade ihop dem,
ingen ska få minnas
mina minnen, mer än jag.

Andra gången jag passerar
plockar jag upp pärlorna i min hand
beaktar och begrundar, beundrande
vänder, vrider
låter ljuset speglas i slipningen
reflektera ljus och färg
stunden vill återberätta om gångna tider

En påse pärlor
med djuplila nyans
tar mig tillbaka till dig

En vägg bakom oss
läraren i salens mitt
Med vackra händer
plockar du fram pennor ur pennfodralet
du säger, med en vänlighet
som få kan,
krävande uppmärksamhet
men ingen bryr sig.
- Eva- Maria har ett nytt läppstift!
mörkt med djuplila nyans,

vaa? vaa sa du? vem, sa du?
-du, vi skriver på fredag!

Man blir så fånigt löjlig

under förälskelsens första fas,
vill vara nära
vill bara vara med
avstånd är förskräckliga
en millimeters frånvaro
o, det blir kallt

Hennes blick var grå,
blicken sög sig fast i unga fnittriga mig,
grå otyckande ögon som jag sett förr
Min kärlek härstammar enbart från mitt hjärta
blockerar allt utrymme
inte en människa att tycka om det

Låna mig din rymd
en stund
Jag älskar dig, har och ska
                                     

Och det fortsätter
på bordet en tidning uppslagen.
På näst sista sidan
ler en gammal skollärare
rakt ut i intet.

Min blick förmår han inte
möta,
sorgen vann.
Men mina rökfyllda ögon har
samlat hela världens leenden,
i ett ögonblick.
Vaga tidsangivelser
får tiden att välta omkull.

Tjut och pip,
gula skenet skiner styggt,
gula skräcken ramar in,
gula röken stormar in.

Förevigat för evigt
det automatiserade livet,
livet som blev kvar

I dunklet pågår en process
inte greppbar för mig
inte för någon.

En perpetuum mobile
självreglerande, bortom kontroll

när det ska börja
när det ska sluta.

Hjälplöst dras man med i tankevirvlarna
någon enstaka blå tanke
försöker förtvivlat greppa stop.

O, där går du förbi
ingen nyans av mänsklighet
kan ses,
men du låter dina inre
mänskliga solstrålar att belysa
en skral omgivning, och mig


Mitt  tack gör sig osynligt
o ohörbart,
tar hjälp av en ängel
som tar
mitt tack i famnen
överräcker det till dig,
förtjänstfullt tack

Inte första gången
inte heller sista gången
mitt tack till dig

Som alla barn gör, älskade jag sagor, lyssna till
och senare även läsa själv.
Som alla små barn läste jag sagor.
Sen tog ungdomen över i ett och.
I ett sorgset och ilsket OCH!?

Som i alla sagor är talet tre betydelsefullt.
Så även för mig.
Så idag är det min tur att berätta sagor för de små.

Och som Gud, Fadern och Sonen och den Helige Ande, de tre, är betydelsefulla,
för andra,
så är de även, även de, betydelsefulla för mitt liv


Fortsätter med talet tre, och skriver ett tredje citat ur en bok som utgavs 1913, en bok
som jag uppskattar.

Läs och se, och njut.

"  För fyrtio år sedan gick ångbåtarna långsamt. Det tog oss lång tid att
komma till Nizjnij och jag minns mycket väl intrycken från färden -
mina första skönhetsintryck.
Det hade blivit vackert väder. Från morgon till kväll var mormor
och jag uppe på däck.
Över oss hade vi den klara himlen, på ömse sidor av Volgas av hösten
förgyllda liksom silkesbrämade stränder. Med hjulen lättjefullt plask-
ande i det grönblå vattnet pustar den ljusbruna  ångbåten uppför floden
med en pråm i lång lina på släp. Pråmen är grå och ser ut som en padda.
Omärkligt glider solen sin väg över Volga. Med varje timme förändras
och växlar allt omkring oss. De gröna kullarna ligger där
som pompösa veck på jordens dyrbara dräkt. Utefter stränderna städ-
er och byar som på avstånd ser ut som pepparkakshus; ett gyllene höstlöv simmar på vattnet."

Nu blev det för lätt. Enkelt menar jag.

 Men nu just denna saga slut.

Här är en ledtråd till
En mening lyder:


- Vem har sagt det?( ur en bok, utgiven 1913)

Jag ska göra det lite lättare,
här är en mening till:


- Jag kände mig mycket beklämd.( ur en bok, utgiven 1913)


Nu är det lätt va?
 

- Nej du gosse, så där är det inte. Det har du hittat på.

 Detta finns att läsa i en bok som gavs ut 1913. Om ni är intresserad att läsa denna bok, så varsågoda och sök själva! En bok av en mästare.

Från det ena till andra,
att kastas mer än trettio år tillbaka
i tiden
kan få följder:

Som om dag och natt
bytt tid, dygnsrytm
solljus fanns i ett flöde,
bländande, vitglödgat sken
som nästan inte en dag kan ge,
klockan slog nio slag
hjärtslagen höll en ohållbar takt

Längtande, lutad mot luren
jag här, du där
lurade jag mitt hjärta
du betyder inget för mig,
har aldrig
ska aldrig göra

Inget minne mer,
än att en människa i mitt liv
valt en annan
Grundlurade bara mig själv





minne från tidigt åttiotal

ska jag berätta?
















Förr i tiden
hände det dumma saker på skolgården
snabbt på rasten, i mörka skrymslen
där hände det dumma saker


Det var för länge, länge sedan,
ett litet barn jag var
men som en liten tiggare, sökte jag mig en plats
i stojet och leken på skolgården

och skolsalens lugn

Det svassades runt på skolgården
tre i bredd, en bakom
treflickslinjen, starkare och mäktigare än en mur,
där  frågor och försök studsade
tillbaka till mig,
omöjlig var den linjen att nå
som om en  osynlig hand
drog mig bort från gemenskapen


Alla ska vara välkomna
vare sig man är svart, brun
gul. röd, vit eller genomskinlig
jude,buddist, muslim, katolik
protestant, hindu, eller ateist
ett barn är ett barn oavsett om
det är ditt eller mitt
Alla ska känna sig välkommen
överallt

Bara måste

I väntan på vad
förlös, narcissisten i dig,
Jesus i dig
för att kunna förmå
att älska annat än kyssen

Bli en upplevelse
upplev,
kärlek utan projiceringar
den kärlek som har sitt universums centrum
i din själ, utgången från min själ
som tar tag i ditt hjärta och ruskar om dig
till ett kaos

I väntan, i år har jag besparat min kärlek
till dig
i vår gemensamma höstluft
i hösthimlen bara för dig

hösthimlen är bara din

one more question

Den blå pinnen i plocke pinn
plockas bort så enkelt

Däcken spinner
kör trots frost
motorcykelns däck
greppar trotsigt tag i asfalten
som om de
hullingar hade
likt en Timmerman

För vart hjärtslag fyller blodet
på, rädsla i kroppen
dörrar o trappor är fällor blott
Gå in,
apparaten surrar och spottar ut
blå stenciler

Väskan hänger stolt på axeln
med sin egen innebörd
i kemisalen rumsterar The Big Bang
rummets oordning
förmår inte ens väggens
periodiska system, bringa ordning på

Söker som en tiggare en plats i rummet
magen förblir i dubbelknut
ögon stirrar med ett osynligt flöde
talapparaten har bleknat bort
stumma, dumma jag

Försöker göra ljud
ljudlöst som i en berggrund
kyss mig frisk

i väntan på

i väntan på 

Ett försök

Höstluften hängde över oss
tät o sammanpackad
svart passion
strandlinjen behöll havet oåtkomligt
tiden ville oss inte väl

Avlägsen var kyssen
i tanken existerade inget annat
än en andlös kyss

Kroppen var bara
kärleksfulla hammarslag
från mitt arma hjärta
som förlorat sig i dig

Hösten var i annalkande
du sa, jag har inte tid
men den tiden älskade, är kvar
bara för oss
min kärlek är bevarad
i evighet
i höstluften över dig

Det finns en början
och då
fanns skratten,
o månen i nedan
som glodde storögt
på myllret

Skulden befann sig på semester
moralen stod på topp
etiken la make up
principerna pep valpaktigt

Kärlek förmår att förändra
rigidaste regeln
till en levande skulptur av undantag

Inget ska förklaras
Allt ska undanhållas från sanningen

Själen har återvänt,
den andades  in
ett halsband av moln
Skräcken försöker åter skrämmas
minnet håller sig skickligt undan
medveten, om början

Jag lovar och svär

Faller, faller genom år
tider, stämningar
meningslösa försök
hålla i, hålla fast
hålla mig kvar
i möjligheter
klippor, berg o språng
drömfyllt rasar jag
sakta, i en virvel av verklighter
försök att nå mentala hållpunkter
men
händerna släpper motståndslöst

Klippor, berg och språng
hårda, onådiga
obegripliga för mina händer
överlåter till skräcken att råda över hjärtat

En önskan om vaket tillstånd
men fallet följer envist
som en
följeslagare, från drömt till vaket
döljer vad som är vad

Känslor ska tömmas
urholkas till ett jämnt läge
vaknar ur gångna våndor
med genomlevda rädslor
rädslor starkare än  förståndet
mäktar med att känna

men
den välbekanta kärleken vinner mig åter till glädjen o
livet



me too

När livet samlat sig o lagt sig
för att bara andas ro

När känslostormarna ebbat ut
o man har lämnat den ljuvliga ungdom därhän
segervisst närmande ålderdomen
då orden,
- Harmoni präglar mitt liv,
sägs

Då utan ana,
befinner man sig i,
aningslöst har man närmat sig
ett välbekant känslokaos igen
ty då kommer kärleken åter
den vackrast form livet
kan frambringa
en liten baby

Då samlar sig livet än en gång
för att tampas med kärleksvåndor
som förkylningar, magont och födoämnesallergi o
böjveckseksem

Kärleken är inte föränderlig
kärlek är starka sammanhållande atomer
H2O och dubbelbindningar
helt oemotståndlig

Albarosen Gudhem

Jag grunnar
jag gruvar mig
vem är människan intill
min synlige vän, månntro
en osynlig ovänlig vän, kan tro?

inte är det Gud
inte heller Jesus
fast mitt hjärta känner
hans närvaro

Mitt hjärta väntar
min själ grumlas av längtan
men mina klara ögon
skådar en människa
som har en hel rymd av
vänlighet i sin själ
Allt är väl

Din regnblöta, tunga rutiga kavaj
svävar luftburen genom rök, spökelikt
över sovandes
nattens mörker samlar tusende tankar
till en härva av drömmar

gener av blod

Dagens första tanke vrider sig ur drömmarna virrvarr
skapandes

jordens första morgon
leder mig som en blind
till verksamhet
försöker hålla avstånd
men tusen gener samsas till kärlek

Miljoners års kamp
över alla gränser
landskap, vatten och sten
berg av hav
hav av berg
strävar själen mödosamt
i få ögonblick
sökandes efter gryningens första guldtråd
tungt och betydelselöst
för ingen,
allt för mig

Själens längtan
ögonblick som detta
befrielsen att inte längre längta
efter gäckande kärlek
en silverstämma
fyller mitt hjärtas
själ tomrum