Nattliga motorcykelturer

Sommarkvällarna på.sjuttiiotalet

Att jag startades och körde iväg med  min motorcykel till Övik på sena eftermiddagen, från Lunde, för att senare, vid 12 slaget, så mycket precist som möjligt vid tolvslaget starta hemresan.

Att  som Askungen, skulle jag starta hemresan till Lunde +ett par kilometer till. och hinna hem, i Askungen fall till hem från balen, i mitt fall hem till idyllen.Innan klockan slagit tolv, annars..

Det berodde inte på att jag blivit intresserad av någon kille, eller ville försöka få tag i en kille som ägde en motorcykel. I Örnsköldsvik. Jag hade min egen mc. Jag ägde en egen motorcykel. Det var ingen man med motor som lockade mig. Det var staden med tidigare minnen som obevekligt drog mig med min mc till staden. Övik, staden som är en enda stor backe också. I alla fall som jag upplever den. En vinter Övik är för  mig knirr under läderstövlarna, Det är min mest påtagliga ungdom och vinterminnen. Och till det var dén undérliggande och lite omedvetna som drog mig att på motorcykel köra till Övik den sommaren. För övrigt var det för 50 år sedan en vacker väg, E4 att ta sig fram med ett fordon. Jag trumfade mig själv, att som den fegis jag var, att ensam köra min mc till Örnsköldsvik. Tur och retur. Och det var vidunderligt vackert att köra hem i sommarnatten. Ensam, med bara mina egna tankar, och de krävde uppmärksamhet, fanns bara vägen och det vackra landskapet som rymdes under den kromfärgade integralhjälmen. Så fort jag har vridit om startnyckeln och tryckt på startknappen och motorcykeln rullade ut på asfalten, vägen, försvann all min rädsla, din upplevda rädsla för vägen och motorkraften i motorcykeln. Det var bara att lugnt fälla her visiret och köra. Jag körde förbi infarten till Bjästa de nätter jag varit i Övik. Just där var sommarnatten ljum och ljus. Efter det blev full fart över backarna i Skuleskogens tallar. Det var lite scary att köra där, tros fin asfalt och stundtals tvåfiligt väg. Det är mer en stämning som vilar över Skuleskogen än något påtaglig som skräms, Efter Skule närmade man sig Docksta, som hade ett nattöppet matställe. Där jag fikade en natt. Mest var det lastbilschaufförer som stannade där och rastade. Stor, mycket stor parkering, som kunde inrymma flera lastbilar. Platsen var beläget som i en stor svacka i landskapet. Nåväl efter en kopp kaffe och gärna en mazarin, när jag fikat klart fortsatte jag färden hem. Efter Docksta ville jag hem_ Temperaturen svajade mellan ljummet och riktigt svalt. Men det absolut vackraste platsen var infarten till Nordingrå. Dit åkte man inte vanligtvis, uian bara förbi. Och det gjorde jag även den här natten. På höger sida fanns en lite sjö, och på natten kom det mystisk, vit, sjörök, svävande dimma som dansade över sjön. Efter denna. Syn som också var lite skrämmande,  ville jag raka vägen hem.Vägen var inte rak, den som låg framför mig,och så skulle jag köra över Sandöbron, men. därom skriver jag ingenting.

Idyllens

 

Idyllen, idyllen, idyllen, och det var verkligen en idyll. Vårt hus. Både läget med omgivningen, och tomten, med huset som stod som en fin prydnad där på tomten. Ett tvåvåningshus som visserligen var beklädd med plattor som innehöll asbests. Ja, det var verkligen en idyll, förutom asbesten och kraftledningarna som var placerade, 150 meter ifrån husets vänstra sida, tvärs över vägen, från vårt hus. Det var en idylliskt plats i en idyllisk tid. Som till skillnad från det grannens  gula trähus, som var beläget nästan direkt under kraftledningarna, som syntes stå i direktkontakt med kraftledningen. Men ingen tänkte då vad som kunde vara skadligt. Ingen allmän information om det i alla fall. Det talade man aldrig om då, även om vi unga vuxna var politiskt nyfikna.

Och där på grusplanen med flaggstången, och som ibland med flaggan i topp, tvättade vi och putsade vi våra motorcyklar. I några veckor försökte min bror och min bästa kompis få igång Royal Enfield till körbart skick. Men de gav upp. Min bästa kompis lade pengarna och arbete på en ny motorcykel. Hur det gick till har jag inget åtkomligt minne av. Men en vacker dag stod en fullvuxen Norton, svart och bullrig, och så var vi tre kompisar med blodsband och med varsin motorcykel. En 125 kubiks Honda, och så mitt fiskblänke, Honda CB 350 four i silvermetalic med blå decor och mycket krom, årsmodell 73, men detta jag nu berättar  om utspelades året 74, samma år som min bästa kompis köpte och körde sin svarta,  bullriga 650 kubiks Norton. Bästa tiden.

Fortsättning följer

Vi bodde i vårt hus uppe på backen. Nere på lägda, fanns ett stort ställverk, kanske är minnet fel. Jag har sökt efter översiktsbilder men inte hittar nått.

 Så mycket fy, och så mycket 🙏 

30-50

Jag har kikat omkring på Instagram, på övriga världens motorcyklar och motorcyklister, och jag inser att jag är en hopplöst efter, i allt om motorcyklar. Och jag trodde inget annat, jag anade, jag visste, att så förhöll det sig, angående, min smak, vad jag föredrar gällande motorcyklar, som lutar åt det hållet, när det var mer runda till designen och tillverkade i plåt, och aluminium, tänker tanken  och lysen och så. Som tillät föraren en mer lagom framåtlutad körställning. De nya, inte alla men flertalet motorcyklarna, utan att jag prövat, ser ut att vara mer svårkörda, och att det skulle småles åt mig och mina tre sjuttitals Hondor. Men jag skulle må gott. Har man som jag fått leva i en egen messersmittts bubbla, så kan man inte klaga på livet. Hopplöst minst tjugo år efter i mycket. Bilar och motorcyklar. Jag börjar finna de nytillverkade snygga, trots min önskan om fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, som det mest optimala på en motorcykel.

Mitt älskade barnbarn forts följer, jag ska berätta om mina nattliga körningar i ensamhet mellan Övik och Lunde, snart, så småningom

Vilken oordning

 

Från nu är mina minnen, om årtal och vilken ordning allt skedde lite huller om buller. Mest gäller det vår bästis motorcykels köp, i vilken ordning allt hände. Men jag fortsätter mina berättelser om vad som hände efter hemkomsten med Royal Enfield motorcykeln. Jag och min bror, våra motorcyklar var klara, färdiga och körbara. Och vi gjorde det, körde motorcykel men det var inte roligt utan vår kompis. Dessutom behövde min bror hjälpa till ett visst motorras på Royal Enfield 650 cc. Nu börjar det börjar det bli tråkigt att återkomma till gamla minnen från sjuttiotalet så… paus, bock och tack för visat intresse-

Kanske återkommer jag senare ikväll, vem vet, inte jag själv ens, så paus

Men fortsättningen lär bli då en liten berättelse om hur vår kompis, när jag satt brevid killarna som reparerade mcn och tittade på och gav goda råd. Och då med vanliga otåligheten. Är ni klara snart? Då han, min kompis, med oljiga händer slant med yxan! Engelsk mc! Och jag satt i rätt höjd och närhet för att bli träffad av yxan, en snudd av yxans egg tog på mitt vänstra ögonbryn. Blod och pip ifrån mig. Mer synd om min kompis  än mig. Jag blev sur och arg och min kompis blev rädd. Idag syns mitt ärr inte ens. Jag tog på mig rätten att vara sur och ge min kompis skuldkänslor, men borde jag själv vara utan del i olyckan. Satt jag inte för nära? Förmodligen!

Forts följer

Det tillkommer en Norton till vår mcsamling. Den köptes samma sommar som Royal Enfielden. Någon vecka efter han köpt Royal Enfield.

Motorcykeln

Nu är vi åter samlade vi tre, bror, vår kompis och jag. Det är en lagom, som mjukglass i gommen, en sådan morgon  som var varken kall eller varm en  sådan morgon var det. En enkel T-shirts  och jeans och träskor var min klädsel. Jag som bara behövde titta på tyckte det. En behaglig början på dagen,

 Jag måste berätta för dig vad som hände med mig de magiska nätterna när jag tog mig hem från Övik till Lunde + några kilometer till. Men det får bli sen, jag gör det senare. Jag måste berätta klart om vår kompis väg till att finna sin dream i en motorcykel. Men allra först ska du få veta, var samlingen befann sig. På vår tomt fanns förutom huset, ett garage som mer var som ett förvaringskjul. Där parkerade vi våra motorcyklar kvälls och nattetid. Min, din och han förvarade motorcykel arna där. Utanför garaget stod vi och tittade och begrundade på en motorcykel som tillverkats i united kingdom. Nu skulle några svenska killar reparera den

Så tillbaka till morgonsamlingen, på vår grusplan, vår bästa kompis, lillebror och jag. Plus en motorcykel av märket Royal Enfield med en motor på 650 cc. Motorn, med koppling, broms och elsystem och allt övrigt på motorcykeln behövde en ordentlig genomgång. En renovering det, var inget annat att tänka på. Det sa pojkarna som förstod sig på mc och motor. Jag tror att jag hade orealistiska drömmar om att de skulle omvandla den i närmaste skrothögen till något fint. Jag som saknade all kunskap om renovering, kunde tänka så. Speciellt då min egen Honda var som ett fiskblänke. Allt var i silver, svart och krom. Hållaren på Baklyset på Honda CB 350 four var lackerad i svart. Det ville jag inte ha. Min bror hjälpte mig och vi lämnade, skickade in till en firma som kromade min hållare för baklyset. För så var det. Mitt ungdomliga ego brukade ibland komma in på vad jag tyckte var bäst. Min kompis skulle ha en snygg motorcykel. Så tänkte jag då. Min var gudomligt snygg, fyra fram och fyra bak. Fyra kolvar som mynnade ut i avgasrör, fyra snygga kromade avgasrör med fyra snygga avslut. Så vad kunde vi göra med vår kompis motorcykel? Så att den blev snygg, tänkte jag. Grabbarna tänkte på viktigt och riktigt och påbörjade en renovering så att vi skulle kunna ta oss ut på asfalt och köra.     

Så kan gå när haspen inte är på.

Forts följer mitt älskade barnbarn

Tillbaka

 Nu vaknade vi upp till dag två. Utvilade efter strapatserna efter gårdagens mottagande av motorcykeln, och resan hem med en mcn Royal Enfield. Tre mil på asfalten hem med totalt okänd motorcykel från femtiotalet, men möjligen någon gång från sextiotalet. Och vi befann oss nu i sjuttiotalet. Men vår kompis fick inga papper eller instruktionsbok, med på köpet av Royal Enfields mc. Bara ett kvitto. På köpt och betalt, så det var bara att ta hem motorcykeln. Vi fyllde på med petrol från reservdunken, och så gjordes en snabb översyn av motorcykeln. Luft fanns i båda däcken som var sådär, inte luften som var så där, utan däcken. Hela motorcykeln var sådär. Varken eller.

Vår kompis hade med en guldmedaljs bedrift, kört hem den, motorcykeln, till vårt stället på jorden, Idyllen. I ljusa sommarkvällen tittade vi igenom motorcykeln  så gott det gick. Vi visste att kedjan var hel, tanken, läkte inte. Pojkarna, bror och min kompis pratade om hur motorn lät och hur den gick. Det var väl också så där, vilket innefattade en renovering av motorn. Kunnandet och grejer hade de. Så det var bara att börja så fort som möjligt. Sommarledigt från arbete och studier. När vi vaknade till dag två.

Vårt hus, Idyllen, var beläget i en backe,  alldeles nära kraftledningar. Vårt ställe,  hus, träd, flaggstång, gräsmattan. och grusplan, och vårt garage, låg nästan längt upp på backen. Ett hus ifrån. Och långt från i början av backen.

Där hade vi svängt in på kvällen med Royal Enfield 650 cc och Volvo amazon, på grusplan, Vårt hus som var grå-vitt av ytbetäckningen, av vita skivor, med asbest. Där gick vi in och förplägade oss med kokkaffe och Limpa och ost. Vi var nöjda trots allt. Vi hade nu tre motorcyklar, en Royal Enfield, två Hondor, alla motorcyklar med kraft. Och modet stod vi tre för, lillebror, bästa kompisen och så jag.

Forts följer

Och så vårt vackra stora körsbärsträd, kan jag inte glömma bort. Körsbärsträdet nådde ända upp till våning två på huset. Trädet stod rätt nära vårt hus.

En gång, någon gång

Än  har jag inte tagit mig hem

Som jag kommer ihåg  brukade  jag starta nästan prick klockan 12.00, 24.00

Jag har ett fotografiskt minne av min klocka med brunt läderarmband 

Med visarna på klockan 24.00

Men än har jag inte startat Honda CB 500 cc four

Som ska färdas med mig hem

Från Örnsköldsvik till Lunde + några kilometer till

Nu har vi, mcn och jag startat från, du vet, till, du vet

Mina styrkande turer från Övik mitt i natten, 

Med motorcykel

Jag vill, jag kan, och jag gjorde det !

Mitt älskade barnbarn forts följer

Royal Enfield

Det hände sig på 1970 talet att tre kompisar hjälptes åt att eftersöka en motorcykel, åt en av dem.På sjuttiotalet fanns bara tidningar som hade annonser, som man kunde söka efter det man ville ha i DNs, köp och sälj. Min familj prenumererade på DN då och senare, alltid, varenda år. Jag är uppvuxen med DN på köksbordet, och idag saknar jag papperstidningen.Pappa klippte alltid ut dagens schackdrag och sparade dem.Om jag minns korrekt, så tror jag att vi fann en annons just i DN , motorcykel Royal Enfield, under köp och sälj i DN, Vi satt vid köksbordet och drömde om en motorcykel åt vår kompis. Samtalade och resonerade om vad vi kunde få vår begränsade summa, hur mycket mc vi kunde få.

Den yngsta av dem, hade en Honda 125cc, tjejen hade, jag hade en Honda CB 500 cc four, spillrans ny, så det var bästa kompisen som behövde en motorcykel för att kunna köra tillsammans med oss andra. Jag minns hittade annonsen, men Royal Enfield årsmodell, femtionio eller början på sextiotalet kubiken minns jag inte heller, 500 cc eller så gissar jag: Jag kan i minnet,  se vår bästa kompis stå där, ringa från vår telefon, ifrån köket. I  Västervik fanns motorcykeln, priset minns jag inte,

Vi kom överens att köpa osett, man litade på folk på den tiden, och säljaren skulle lasta mcn med fraktlastbil till en stad, tre mil ifrån oss. Varför det var omöjligt att få motorcykeln till vår ort, vet jag inte, men så var det. Där kunde vi hämta den levererade mcn. Vår kompis skickades betalningen med posten. Efter någon dag meddelades att en motorcykel fanns att hämta, tre mil bort. Han hade köpt en Royal Enfield i brukbart skick. Både besiktad och skattad, 

Vi tog vi tre, Volvo amazonen, och körde för att hämta motorcykeln, nyfikna och förväntansfulla. Men första mötet med Royal Enfield, det var inte kärlek vid första ögonkasten. Snare en viss besvikelse kände jag. Vad de andra två fick för känslor när de såg motorcykeln, vet jag inte. Men stämningen var dämpad, vi kände oss lite lurade. Idag skulle mcn vara rena rama guldet. Vi såg och funderade, hur ska vi få hem motorcykeln? Vår kompis som köpt och betalat skulle naturligtvis få hem mcn, men hur? Vi hade en bensindunk med petrol i. Vi fyllde tanken, och efter ett par kickstarter, av vår kompis som var både stark och begåvad så bullrade motorn igång. Mcn var först att starta, med vår kompis som förare vi rullade, bror och jag, på efter motorcykeln med i amazonen. Jag körde naturligtvis. Royal Enfield var alltså svart, bullrig och skakig. Men den skulle köras tre mil hemåt. Jag var glad att inte behövde köra den. Och det var över Mosjöskogen.

Det var då i mosjöskogen kulle som vi i amazonen,  såg ett föremål som såg ut att vara svart, flyga förbi oss. Föremålet kom från fordonet framför oss. Alltså från Royal Enfield, motorcykeln. Då vår kompis inte stannade, gjorde vi inte det heller. När vi kom hem till grusplanen Idyllen och stängt av motorn på mc och bil. Såg vi vad, en bit av avgasröret från motorcykeln saknades.

Fortsättning följer

Jag ser dig

Utan mänsklig kontakt, genom ord tal och skrift når någon mig

I bara en bild

Och jag behöver inte mer, för att återuppta tron på mänskligheten

Mannens vishet, kunskap och kärlek till lilla människan

Lyste som en sol och måne och allt därtill

I händerna höll han ett pyre på 3000 gram 

Hittade det han ville finna och förmedlade det till omvärlden

Reflexer till världens fortbestånd

Mannen i blått av hav och himmel i mina vita moln

Tacksamt ser jag det ske

Till barnbarn.       Forts följer

Honda

Min absolut första kärlek till en av livets motståndare

Tror att det var en liten pojke som var både grönögd och vindögd

Jagade mig och Kerstin, Runt lägenhetslängan med stenar, både i hand

Och fickan, och vi sprang 

Tyckte att det var en förtjusande pojke ändå

Det var väl så han visade sitt tycke för mig, eller var det den sötare Kerstin

Stenarna var ämnade för, 

Tror att jag redan då med en dimma av erfarenheter och barnslig kunskap

Anade att den jagande pojken med fickan full av stenar, gillade Kerstin mest

Och så var det väl

Vem näste kille på tur att inta mitt då, elvaåriga hjärta var en kille som var tolv år

Han hade en riktigt vacker näsa, som om han var född indian, Jana

Min andra kompis som hette Kerstin också, gillade en sjundeklassare 

Han hette Bertil Wågberg och han var så söt

För dessa pojkar gick vi flera kilometer väg, för att se dem i ett par minuter

Skriver mer mitt barnbarn lite senare och då har jag nog i skriverierna hoppat på 

Min Honda 

Jag har kämpat mot mina många Bettan, Stefan, Kerstin, men bara haft en Saga

Och jag har samlat och sparat på Bettor, för att behöva välja, synd om henne eller

Inte

Men bara en Saga

I mitt liv, vi träffades vid ett fågelträd

Vi var båda sex år,

I barnsligt samförstånd bestämde vi att nalla fågelägg, fy och fy, men sex år

Femtiotalet, vilket förstånd fanns i de små då

Och så gjorde vi, samlade fågelägg i en unikabox med bomull i

Och det, den flickan med fysik och mod.

Och jag med mitt mod och trassliga ben, blev i min värld

Systrar för livet.

Alltid har jag stått och vänta vid det spikraka vägskälen och väntat

Och saga kom tillbaka och bjöd mig på färsk pesto när jag femtio år

Forts följer

Nu

Jag ska berätta hur jag tog mig hem med moppen, kanske då på sjuttiotalet, ansåg somliga att en motorcykel på 500 cc var en Mopedliknande mc, men inte jag. Nu ljuger jag för första gången i mina texter. Ingen, jag upprepar ingen motorcyklist ansåg att 500 cc var en tam motorcykel. Tvärtom. Rätt mycket att dra på om man så ville.

Och med ta mig hem, menar jag, hem från Övik, Örnsköldsvik till Ådalen med min motorcykel Honda CB 500 cc four. På kvällen drog jag iväg från grusplan, på vår, grusplan med min Honda, glad över att få komma igång och starta körningen till Övik. Örnsköldsvik var som en hägring i öknen för mig.Jag längtade alltid dit Jag har aldrig klarat av att helt exakt i mina göromål, men viljan har alltid funnits, somligt har jag lyckats med, men jag har långt ifrån lyckats med allt. Men mitt mål att komma iväg med motorcykeln kl 17.50 på kvällen, alltså efter middagen kl 17.00.Det var inget som var några större svårigheter. Allt blev gjort och jag kom iväg i bestämd tid.

 

Lite av min exakthet, kan komma i utryck, att jag som många med mig att, adventsljusstakar tänds inte före kl,00.00 på söndagen. Och hellre ett sämre betyg än fusk på prov. För länge sedan. Mycket, otroligt länge sedan, när jag läste köksutbildning på gymnasiet. I Örnsköldsvik till och med. Vid ett klassprov, läraren gick ut ur klassrummet, och upp kom några klasskamraters böcker, fusk. Men inte jag, även om det fanns en stark lust att få samma betyg som fuskarna , göra sammaledes, men nej. Inte fusk,  allt ska vara exakt. Så även mina kunskaper. Det finns inget således inget stört i att tycka exakt är exakt. En rak sömn är en rak sömn. 

 Känns det som om jag vill göra, vill göra paus, så gör jag en paus med att berätta för dig. Men hemfärden på nätterna med motorcykel från Övik till Ådalen är mycket om temperatur, naturens skönhet och att bli en stark och inte så rädd ung tjej. Vet inte hur killar tänker, det att alltid behöva bevisa att jag klarar av detta.

• Och att jag tilltalades av just Honda CB four och vem kan döma mig för mitt intresse för motor och exakthet, fyra fram och fyra bak. Och så kom ni, mina älskade barn och barnbarn, och då var inget mer exakt i vardagslivet, återkommer till dig mitt barnbarn om fler färder.

Jag startade hemfärden på motorcykeln kl 24.00 och, forts följer

var hemma kl 01.00 v

Minnena

 Inte anade jag att mina minnen från mina motorcykelturer skulle betyda något alls, för mig eller någon annan. När de skapades av mig, och andra, just då närvarande, sekund för sekund, trodde jag att det var bara gårdagens minnen, som just i levande stund betydde bara något just då, i upplevelsen. 

Vi, vår bästa kompis, bror och jag, vi höll ihop, vi umgicks i flera år, fem eller sex år. Var eviga kväll, efter arbete och studier umgicks vi. Vi, mest jag satt i köket, tittande ut genom fönstret, Idyllens kök, som hade Strindbergs vinröda tapeter med medaljontryck på, väntande på kompisen, otåligt. Och varje kväll träffades vi. Kvällarna, sommar som vinter, var vi ute och nöjeskörde, mestadels med Volvon. Amazonen som var från sextiotalet nått, hade en motor som lät som en tickande klocka. Och den gick som en klocka.⏰ omlackerad med svart motorhuv och guldmetalic på resten av ytorna. Vi hade ju tillgång till verkstaden.

TACKAR så mycket, nu i efterhand.Men hur många timmar på kvällarna tjatade jag, på bror och vår kompis- Är ni klara snart? Vänta och vänta, det hör motor till. Förr i världen åtminstone . Då sa jag,och tänkte inte miljöförstöring, vad är det?Men jag ångrar inte en enda sekund med bror, kompis och motorhaverierna. 

Ska berätta när kompisens Royal Enfields, en motorcykel, avgasrör flög förbi mig i  och körandes amazonen. Jag körde, lillebror på passagerarplatsen och Royal Enfield med förare framför, oss i amazonen. Jag körde bilen och så såg vi något flyga förbi bilen i en fart av 90 km/h. När vi alla var hemma på gårdsplanen, Idyllen, och när vi stannat och stoppat motorerna Då såg vi att Royal Enfield saknade en del av  avgasröret. Det var den, som flög förbi oss i bilen. Vi i bilen skrattade, vi förstod. Men kompisen på mcn stannade inte, så vad att göra, annat än skratta.

Forts följer 

Vad har man

 Minnena 

Som man, tonårstjejen säger till sina föräldrar. Ja, ja, jag ska göra det. Och jag gjorde det, men sent om sidan. För först av allt ska jag…bara göra de och det! sminka mig och så,ska jag bara lyssna till en LP T.rex….grrr…ja, jag ska bara…Ride a white swan.

Och så fyllde man arton år och började drömma om bilar. Ford Mustang 71.. varför inte1 Till slut blev jag tjugoett år. Jag hade en lillebror och vi hade en bästa vän som också var inne på motor, bilar och motorcyklar. Såå…bodde hemma på backen med huset, Idyllen. Vi läste Allt om mc och reklamblad för motorcyklar. Jag åkte och körde Volvo Amazon, med min bästis och lillebror, och tittade på motorcyklar i skyltfönstret i Sundsvall. Och så såg jag den, Honda CB 350 four, silvermetalic  med mörkblå dekor. Ville ingen annan mc ha än den. Och det blev den, den blev min, 1974.

Jag ska berätta om mina retur…resor hem på motorcykel i sommarnatten  från Övik. Det gav mig självkännedom som jag inte kunde få på något annat sätt. Alldeles strax. Men minnet vill annat just nu.

Mina barnbarn forts följer

10 mil dit och 10 mil hem

Så åkte jag iväg, på Hondan, hemifrån idyllen. Med målet fina Övik. Jag skriver inte under på att motorcykeln hade full tank. Förmodligen inte. Jag har inte ett enda minne att jag tankat Hondan. Ever. Inte en siffra finns kvar i minnet. Inte ett enda pling, för mackarna dåtidens, hade ett pling för varje liter man tankade. Vad en liter bensin kan ha kostat . Jag minns att jag tankade folkan min 1976 och om jag inte minns fel, betalade jag 1,26 kronor för en liter bensin. Jag hade alldeles nyss träffat mina barns far. Vi tankade på en mack i Övik. Därför minns jag, nästan. Upplevelsen nu är som jag aldrig tankade mina motorcyklar , mina bilar har jag minnesbilder av att jag har tankat. I mitt minne existerar inga minnesbilder att jag tankat min motorcyklar. Jag kunde googla på, vad kostade en liter bensin, år 1976, men då, vore det inte mitt minne.

Nu när jag i minnet, befinner mig på Idyllens grusplan, färdig att ge mig av Hondan. Blir det lämpligt att berätta om incidenten från minnet med min oranga wolkswagen. Körde in på grusplanen med min folka, så slutar incidenten på en kväll. Nästan., om det vore så väl. Hade varit och handlat på Konsum ner i byn, knäckebröd och mjölk och choklad. Står på vår grusplan med folkan. Vrider om nyckeln och stänger av motorn. Poff, poff och såg jag att det kom lågor ifrån motorluckan, som är baktill på folkan. Jag är inte pragmatisk när det gäller motor, så jag ropade på ingen, visste inte om någon var hemma.Istället öppnade motorluckan på folkan. Eld ska kvävas, det visste jag. Inget i närheten att kväva elden, så jag tog vad som fanns att tillgå.

En hel gårdsplan full med grus. Man tager vad man haver som Kajsa Warg skrev. Och jag tog nävar fulla med grus och kastade in i folkans motor. Det slutade med att vår bästa kompis och lillebror såg mig och att jag hade problem, ifrån köksfönstret. Nu behöver hon hjälp. De kom ut och tog över släckningsarbetet. Fick hjälp med att ta bilen till verkstaden. Vår bästa kompis pappa hade en verkstad med tillhörande butik för försäljning. När killarna, min bror arbetade där,  såg motorn full med grus. Frågade de vilken idiot har gjort detta, grus som släckningsmaterial i en bilmotor. Min bror sa, det är min syster.

Mina barnbarn, fortsättning följer

Ed mm

 En sommarafton, några dagar efter midsommarafton, ungefär si så där, ja, vid klockan 17.00 började jag iordningställa, motorcykeln och mig själv. Det inför kvällsturen med mister right, min Honda cb 500 four, HYG 062. Den stod ute på Idyllens grusplan, välputsad, blank och tankad. Jag behövde själv lite mer tid för att göra mig färdig inför motorcykelkörningen till Övik:Äta mammas middag och tacka så mycket för maten. Mammas bästa mat, tillredd med hennes vackra små händer, som gjorde maten så extra god. Middagen som bestod av ris, kassler, paprika och ananas som hade grädde som bas och så tillredd i ugnen. 

Det var ett lovande väder, varmt och en gul sol som inre skymdes av ett enda moln.Bara duscha och smörja in mig i sololja. Mina ögon var alltid svarta av ögonsvärta i min ungdom. Så var även jag klar. Skinnställ och hjälm och handskarna på. Vackra gröna skidstrumpor så var så långa att jag kunde vika ner en bra bit över mcstövlarna, de som hade blixtlås på baksidan, comprende?🍀

Fortsättning följer

Mcstövlarna hade förstärkning på vänster fot framme vid tårna. Det var för att man använder vänster fot för att växla motorcykeln med. Stövlarna var knähöga. Det jag gillade med min utstyrsel, var min kromfärgade integralhjälm och min trubbiga stövlar, runda vid tårna.och mina gröna långa strumpor som jag vek över stövlarna. Sån är jag. Hjärtat till vänster så klart, med en stänk av blått i. En motorcyklist på 70talet, som hade tur med att få köra med bensin i tanken, utan tankar på miljöförstöring. Det var bara sitt eget liv man tog ansvar för. 

Älskade barnbarn jag skriver mer senare.

Övik

 

Ibland minns jag bara händelsen. inget för eller efter, och då kan jag tvivla på att jag återskapar minnet korrekt. Men min sommar med Örnsköldsvik och några motorcyklister, därifrån minns jag. Speciellt killen som frågade mig, -vad säger du Kalle? Jag vet att jag från Lunde måste ha kört 10 mil. en sommardag och det till Örnsköldsvik. Dagen innan måste vi kommit överens att träffas en viss tid på en viss plats. Detta borde ha hänt nittonhundrasjuttisex. Min första sommar med min Honda cb 500 four. Helt hundra är jag inte, men jag är helt säker på vilken mc jag körde, så det. 

En med fyra fram och fyra bak med siffrorna 500cc. Ingen tillgång till mobil där jag kunde ställa frågan, var är du nu? Fast telefon fanns hemma i ådalen. Så nära till telefonen hade jag. Om inte minnet sviker mig bestämde vi, några öviks motorcyklister och jag, att vi skulle mötas på södra utfarten till Örnsköldsvik, där det fanns bensinmackar och matställen. Så blev det. För så gjorde jag. Man, jag, hade ett armbandsur där avläsning av tiden gick fortare med armbandsur än denna mobil vi nu har. Vi mötes vid södra utfarten av Örnsköldsvik. Hur det gick till, att jag fick en passagerare, det minns jag inte, alls. Det var en kille som var yngre än 18 år och därmed inte fick köra tung mc. Han som vid ett senare tillfälle, en sommarnatt vid Molidens dansbana. Skojade med mig, och frågade, -vad säger du Kalle?

Vi, motorcyklister, bestämde oss, där vid södra utfarten, att köra någon mil, söder ut. Vädret var sommar, blossande varm sol, perfekt väder för en mc-tur. Vi bestämde plats för möte, om vi skulle komma ifrån varandra. Vi var ett sällskap på tre eller fyra tunga motorcyklar. Inte för att jag minns, men jag borde frågat den unge mannen, tre, fyra år yngre än mig. Stor åldersskillnad när man är ung. Törs du åka med mig? Han nickade väl, och så satte han sig bak och så körde jag iväg som första motorcykel. Vi  åkte, jag körde ett par mil på E4, så blinkade jag åt vänster. Till en mindre väg och där stannade vi till. Alla samlades till en trevlig träff, med prat och vila. Som jag minns det blev det mest prat och frågor om mc. Alla hade oftast en hoj man drömde om. Efter att vi  sett oss omkring bestämde vi att köra tillbaka till  Övik. Ordlöst tog jag på att styra ut till höger och hem till Övik. Hondan startade med ett djupt morr och med en motor som såg fabriksny ut. Inte en oljefläck. Håller du i dig? Nu kör vi. Kilometrarna la vi under oss och bara någon kilometer från Övik flög övermodetet i mig. Jag ville inte som startade efter mig skulle hinna ifatt mig. Och jag var en tjej, med en känsla att jag med det behövde bevisa att jag kunde köra mc. Jag har nämt i det som jag skrivit tidigare om att motorcykeln och jag som förare blev som en enhet. I en svagt doserad seg högerkurva drog ner jag i gashandtaget. Och så,gick det snabbt mycket fortare. Jag lovar och svär att i gen kurvan såg jag hastighetsmätarens visare, som i ett fotografiskt blad, över 140 km/h och där stannande innan visare gick till 160 km/h. Så bugade, nickade min mc till. Som ett litet hawaisvaj, och vill med denna bugning varna mig. Nu räcker det Eva. Inte fortare utan dra ner på  gasen. Du har en passagerare att tänka på. De sista kilometrarna visade hastighetsmätaren cirka 90-100 km/h. Och vi kunde fortsätta att ha det trevligt. Jag tror att det blev kvällsmackor med ost och paprika. Därefter en tur till molidens dansbana för att kolla och visa våra cyklar. Lite så var det. Visst var det så?

Fortsättning följer

Vilken tur, vilken sommar

Alla vet att det inte är materiella ting som ger verklig lycka, men att vara en tjugoåring +1, 1974 och ha fått möjligheten att köpa en Honda CB 350 four, silvermetalic med blå decor, vem kan vara så turlig, naturligtvis jag. Honda producerade denna modell mellan 1972 och 1974, och jag hann med att få ha den ett litet tag. Jag dansade en sommar med den. För att du ska förstå mig, skriver jag en en gång. Jag var som lyckligast när jag körde mc, Honda. Det fanns inget med att vara tuff i skinnkläder och köra mc. Nää,jag tyckte att det var som bäst när jag klämde in mig i ett skinnställ. Med en integralhjälm en skumm sommarkväll, handskar och halsduk och trubbiga mcstövlar och kompisar med motorcyklar och jag min egen mc, mötte dansande människor i den mörka sensommarnatten runt dansbanan i Moliden. Vi stod och samtalade i en ring, mc så klart. Och så kom ett par grabbar som var där för dansen fram till ringen av mcfolket. De tyckte naturligtvis att motorcyklar är intressanta. Även vi förare. En av de frågade mig,-är du en kille eller tjej? Min mckamrat, sa till mig, vad säger du Kalle? Lite kul var det. När jag någon gång. Ville att det skulle synas att jag var en kvinnlig förare, brukade jag låta mitt hår som räckte långt ner på ryggen. Men att låta håret hänga fritt. Hade ett pris.trassligt hår. Håret klarade inte tio mil utanför ställ och hjälm. Men för en kväll i Molidens dansbana är det närmaste jag kommit att känna mig fri. Inte av farten men av känslan att bara vara vem som helst. En Kalle. Och rent allmänt är känslan av ingen vet vem man är där i hjälmen. Men nära mig, kunde de klart se att 350 fours förare var en tjej. En gemenskap med tjejer och killar. Och känslan av frihet att jag hade en egen motorcykel den var bra. Att jag sedan avslöjade min kvinnlighet genom att följa efter en kille på en Kawasaki, får jag  skylla mig själv. Två nätter på sjukhus, bara för att jag var lite för  yfiken..

Men jag har haft tur,att få ägna mig åt skönhet, fart och motorcyklar. Men Honda 750 four kunde skrämma mig, vilken kraft den hade, blå och guld dekor, en med fyra fram och fyra bak, cylinder och avgasrör. Inte en tanke på miljö när man tankade dem, fick till slut en för mig perfekt mc  en Honda 500 four, med reg HYG 062, tror jag https://www.motorcyclespecs.co.za/model/Honda/honda_cb350f_74.html

Fortsättning följer mitt älskade barnbarn 

SMC Sveriges motorcyklisters medlemstidning

 

Nu, när jag tagit min första feldoserade kurva, kom vi hem till huset på backen. Idyllen.På,grusplan  hemmavid, satte jag stopp på min  första åktur med egen motorcykel. Vi, vår bästa kompis, bror och jag, väl var hemma, blev det kokkaffe, serverat i små kaffekoppar av glas och knappt teakopparna var stora på sjuttiotalet.Till det blev det Knäckbröd och Gylle limpa söt och degig, precis som vi ville ha den. Och ost. Som efterrätt tog vi två,  min kompis och jag, en varsin cigarett. Jag slutade röka helt och gullet när jag väntade mitt  första barn. Jag startade aldrig om igen att börja röka.  

Jag fick hjälp av killarna att baxa in min nya motorcykel i garaget. Garaget var mer som ett stort skjul, men det gick att få in en bil och två motorcyklar. Nu var vi två, bror och jag som hade varsin motorcykel. Bara vår kompis som var utan knarr. Men vi sökte med ljus och lyckta efter en motorcykel, som skulle passa honom. På sjuttiotalet fanns det annonser, mc till salu i svenska  mctidniningar. Och jag tror att det fanns i SMC, i den tidningen, Sveriges motorcykels tidning. Kanske med lite tur kunde vi finna en mc åt vår kompis. Och jag behövde köpa ett skinnställ och mcstövlar. Trubbiga tår skulle de vara. Jag vill ha trubbiga skor. Det fanns en firma i Uppsala som gick under namnet LELLES MC,därifrån beställde vi våra mc-tillbehör. Alltid nöjda.

Den aftonen och kvällen gick jag ut på gårdsplan för att röka, ofta och oftare. Jag ville ut för att titta på Honda 350, city bike med fyra fram och fyra bak. Jag hade svårt att somna den kvällen. I morgon väntade en åktur på Hondan.

Fortsättning följer

DSS 090 Börjar

 

Det blev många, fler, turer till Sundsvall på E4 på vintern 1974 med Volvon. På sjuttiotalet började vintern i oktober och tog slut den sista mars. Det snöade, var och varannan dag, när det var vinter i Ångermaland,, då på sjuttiotalet. Minnet förenklar förmodligen en aning, men på det stora hela taget, var det så. Men att de var snöoväder varje gång vi körde till Sundsvall, det är sanningen, hur då rådande förhållanden var. Det snöade alltid på hemvägen, det är så sant. Och med klena vindrutetorkare blev sikten urusel. Det går inte att jämföra comforten som är i dagen bilar. Det fanns en choke och en kasettbandspelaren i amazonen. Inte mycket mer. Varför körde vi en Volvo amazon nio mil till Sundsvall och nio i retur, vinterdagar och bara på söndagar? Jo, för i staden fanns en mcfirma och där fanns ett skyltfönster. Och där, i skyltfönstret var alltid olika motorcyklar exponerade. Som vi trycke våra ansikten mot skyltfönstret. Varför besökte vi inte firman på en lördag då det var öppet? Som jag har skrivit här innan, tidigare, så var jag en försiktig och blyg tjej. Så jag ville ha det så. Bara besöka firman på söndagen då de hade stängt. Och stå utanför skyltfönstret och drömma. Vardagskvällar, de tillbringade vi, vår bästa vän, och jag och lillebror i, vårt föräldrahem på backen, Idyllen. Vi satt i brors rum och pratade motorcyklar. Väggarna i hans rum hade många bilder, i större format, olika format av motorcyklar på väggarna. De var vardagsgöra att drömma om Honda och en Engelsk Norton. Helgen ägnades åt turer med den guldfärgade Volvon till skyltfönstret i Sundsvall. Där drömmar uppstod och höll oss livfulla vintern ut. När sommaren kom ringde vi till firman och frågade vilka cyklar fanns att köpa. Det var vår vän som fick på sin lott att ringa till mcfirman  och fråga vad som fanns inne.  Han fick beskedet. att det fanns en Honda CB 350 four till salu. Silverfärgad DSS 090, en årsmodell gammal och inte så många körda miltal heller. Den ville jag köpa. Längtan var stark och dagen efter samtalet, tog jag på PKbanken ut mina pengar, och slängde in min bruna skinnjacka, och handväskan i amazonen. Nu far vi till Sundsvall kompisar, sa jag. Där köpte jag min första mc, my heartbreak. Jag minns det som om min kompis försökte pruta, och det resulterade i att jag fick min intergralhjälm i krom, en Nolan, på köpet. Och utan några skills i motorcykel körning körde jag Hem min motorcykel. Med amazonen i följe. Alla nio mil och utan fordonsbyte. I en kurva som var en högerkurva med lustig dosering kände jag hur jag sögs ut mot vänster körfält. En liten skakning och en tanke efter kurvan, tänkte jag, är det så här man måste lägga ner motorcykeln i skarpa lite feldoserade kurvor.

Fortsättning följer

Nästan

Nervös, så beskrev jag mig som. En försiktig tjej. Det var en mer en rättvis beskrivning av mig själv. Med den beskrivna egenskapen tog jag med mig, till den första övningskörningen. Jag hade behörighet att köra mc och köra med passagerare. Så började jag köra motorcykel, min brors, Honda 125cc. Jag har nämt att Ångermaland var landskapet som vi bodde i. Vi kunde från vårt föräldrahem, Idyllen, se Ångermanälven där den ringlade sig fram stor och mörk. Med  båtar, och båttrafik som flytande dekorationer på stora älven.

( tänkte på Maxim Gorkij, hans fina beskrivning av floden i boken, Min barndom)

Kanske var det vår kompis som körde först, Hondan, hemifrån vår gård,  till andra sidan älven. Och jag som körde Volvon efter Hondan och jag, med lillebror som passagerare i bilen. Så körde vi i någorlunda sällskap, Volvon och Honda, till andra sidan älven. För där fanns mindre trafikerade grusvägar. Och väl över bron, på, en slingrig grusväg, bytte vi fordon, vår kompis och jag. Han klev in i bilen och jag övertog Hondan och lillebror bytte också fordon. Han satte sig bak på mcn och jag tog hand om styret med alla kontroller. Och så startade vi och rullade iväg på grusvägen. Bror och jag. En stund senare började mcn uppföra sig konstigt. Jag, med noll kunskaper om motorcyklar, trodde att det var min bror som inte satt stilla bak på bönpallen. Jag drog ner gasen och samtidigt sa jag åt min bror att sitta stilla. -Det gör jag sa han. Farten var inte hög så jag fick stopp på mcn strax. Och då såg vi vad som var fel. Jag hade fått punka på Hondan på bakhjulet. Vår kompis som också stannat Volvon kom fram till oss och vi löste problemet med punkteringen. Jag trodde på först att det var rullgruset som fick mcn att beete sig underligt eller såvar det inte bror som satt stilla där bak. Men det fanns en tredje förklaring, punktering. Ännu en lärdom att lägga till de. andra.

Och detta hände första gången som jag körde mc

Fortsättning följer

Vår bästa

Jag minns inte hur det gick till när jag köpte min första motorcykel. Jag minns att min bror var en ivrig påhejare när det gäller mitt motorcykelköp. Min bror fick en motorcykel, en Honda 125cc, av pappa. Det var nog en betalning för väl utfört sommarjobb. Hans Honda, var en alldeles lämplig mc för mig att börja övningsköra med. Jag hade behörighet att köra, bil och motorcykel på mitt körkort. Så kom dagen då vi började övningsköra. Vi var alltid tillsammans, min bror och vår bästa kompis och jag. Vi hade tillgång till bil eftersom vår kompis ägde en bil. En Volvo amazon som tickade och gick som en klocka. Jag som är lite nervös av mig, ville köra på mindre vägar så att jag inte behövde oroa mig för mötande och bakomvarande trafik. Att jag inte behövde oroa för omkörande trafik. Och det fanns många små, inte så väl preparerade vägar att övningsköra på. Många grusiga vägar att träna på och bli en mästare på vägen. Men det är bara som man trodde. 

Jag brukade och brukar fortfarande säga till mig själv. Hellre underskattad av alla andra, än överskattad av sig själv. Som om det var möjligt. Att överskatta sig själv. Inte för min del i alla fall. 

Min första motorcykel och som jag körde hem alldeles ensam, DSS 090, min första stora kärlek gav mig känslan som var som om jag kommit direkt från slummen till paradiset. En känsla som att köra på moln,  smoth, var det rätta ordet. Honda CB 350 four. But not mine for-ever- four. Jag skulle bli hänförd senare av den motorcykel som var min for-ever-four. Men först en mellanakt där Honda CB 750 four, en skapelse i blått och guld, Den vara bara en lärdom i, ta det varligt för den kan bli farlig. Och wobblade jag inte omkull med den precis på vägen som gick förbi utanför samhällets stenkyrka.

Som att kliva ur ett sommarvarmt tält, som man delat med ett par oåtkomliga kompisar, som inte verkade förstå ett enda ord som man sa. Kompisar som delat min glädje över att  det var sommar och därtill  att det var midsommar. Och därför ville att vi skulle fira midsommaren med att skåla i pissljummen koskenkorva som blandats ut med solvarm fruktsoda. Min gom, min gom, så svårt att svälja denna dryck. Valet var att vara nykter bland idioter eller svälja denna hellvvetiska illasmakande dryck. Och bara le. Och där när jagg dragit upp blixtlåset på tältet, mötte min blick den blanka skinande motorcykeln och på den satt en prins, den svarta man väntat på.

 

En fredag i Ångermaland på 70-talet

Nu minns jag inte, den ungefärliga tiden, det tog att köra mellan Lunde och Örnsköldsvik. Inte den exakta tiden, men som jag minns är, att det tog en timme ungefär. Samma tid med mc eller bil. I dag kör eller åker man kanske inte den vägen, man gjorde, då jag var ung. När jag trafikerade E4 då på sjuttiotalet körde man över gamla Sandöbron. Nuförtiden är det E4 via Höga kustenbron. Men sommaren, måste varit sjuttiosex, när jag hade Honda CB 500 four, min alldeles nya mc. Det var jag som fick glädjen att köra in den, vill minnas att de första 50 milen fick jag inte dra upp min mc överett visst varvtal. Ett visst varvtal fick inte överskridas. Nu minns jag inte vilket varvtalet var. Sju år tidigare, det var nog mer än sju år, tidigare, när vi, jag och traktens flickor och pojkar brukade samlas på sommarkvällarna, sommaren 1968, just där vid samhällets korvkiosk. Killarna med sina mopeder som de varvade hela tiden. Ljud och avgaser, med det kunde man lokalisera var de höll till. Det var kanske till för att locka med någon tjej på en tur runt byn. Ofta lyckades jag få låna någons killes moppe. Ett par gånger hade jag lyckan med mig, och då fick låna någon killes moped. Men till slut sa en av killarna till de andra, en vars moped som jag tog en tur runt byn. -Låna inte ut moppen till Eva, för hon varvar moppen. Jag körde så fort det gick att köra med moppen. Det var ju kul.  På andra sidan gatan fanns byns butik för Kem och Klet, där jag alltid inhandlade min kosmetika. Jag, som alla andra flickor som använde mascaran Perplex. En svart klibbig mascara so var utmärkt till och bygga upp lager på svart lager på ögonfransarna. Och vi spottade i mascaran, vet vem som lurade oss till det. Och en kväll när vi stod samlade utanför butiken, kom en lite äldre, kille 18 år kanske, jättesnygg, mörkt lockigt hår, en att bli tjusad av, fram till mig. Utan att säga så mycket, gav han mig ett par solglasögon. Hur skulle jag då förstå vad som menades med det.Tänk vilken tur jag har haft i livet.  Köra Mc utan dåligt samvete för miljön. Nöjesåkning, var vad det var. Inget man ägnar sig åt i dag. Om det tog en timme till Övik, så tog densamma tid hem. Trafiken var inte som idag. Det var glesare mellan bilarna, betydligt mindre trafik. Nu har jag redogjort tiden det tog att köra dit och hem, en timme dit och en timme hem, på ett ungefär

Fortsättning följer.

Tur och retur

 Jag minns inte hur jag kom i kontakt med motorcyklisterna i Örnsköldsvik, då på en sommar på 70-talet, men jag gjorde det. Kanske ett förargligt ett sopapatorsk, och det, är jag åter tacksam för. Jag fick uppleva en sommar i sällskap där jag kände mig som en av alla andra i samma gemenskap. För att du ska förstå hur jag pendlade mellan Lunde och Örnsköldsvik, en sommarmånad på sjuttiotalet, berättar jag för dig, och kanske någon annan, hur en sommarmånad i 70-talets blev mitt livs månad, förutom barnen, såklart. Och alla andra som var med på sjuttiotalet, det var vår tid. Allt var möjligt.Har ni hört det förut?

Jag kunde ha mitt hjärta till vänster, med ett litet hjärta till höger. Utan att vara annorlunda. Jag kunde i min omedvetenheten köra mc på bensin, utan dåligt samvete för miljön. Jag tycker att de som kan, är kunniga, utbildade har ett ansvar att säga sanningen. Redan då, förr 1970, kände några till om hur illa vi skötte vår miljö och även oss själv. Jag rökte ett tag, ok, lite visste jag. Det det går inte skylla allt att jag visste inget

Jag var en tjej som gillade motorcyklar, smink och det ganska mycket av den varan. Smycken och allt annat krimskrams. Jag bodde hemma hos mamma och pappa och syskon. Familjen är viktig, mycket. Men människor som såg mig bara till mitt yttre, tänkte kanske, att den tjejen hon är hård och tuff. Men inte visste de att på sommarkvällar läste jag, Hjalmar Gullbergs dikter i stearinljuset sken, medan åskan dundrade på utanför fönstren. Ögon, läppar..det finns inga ord, mascaran rann och jag lyssnade på Carol King. Och att jag var så blyg att det gränsade till fobi. Men jag var mer vänster än höger och jag gillade motor, fart och hade en egen motorcykel. En alldeles ny Honda CB 500 four. 🍀Intergralhjälmen och skinnstället och stövlar och handskar var min rustning. 

Så här skulle din farmor beskriva sig själv på sjuttiotalet. Jag ska berätta för dig om hur jag körde mc mellan Lunde och Örnsköldsvik, en underbart vackert vägavsnitt i Ångermanland. 

Fortsätt följer

Höga kusten

 Det var vid en rasplats längs med Höga kusten E4 som jag blev erbjuden att provköra en svart BMW, men att jag min dummer tackade nej till det. Jag nämner det, för att det fanns en en för mig då, dold lockelse att ta mig ut på stora vägar. Jag var inte medveten om det själv då. Nu först förstår jag. Man kunde ju träffa på en själsfrände, en motorcyklist på ett av alla små caféer, fik eller någon rastplats längs E4. Och framför allt. Jag hade en egen mc och skulle inte kunna beläggas med att vara att jag var ute efter värdsliga ting. Kille med mc sökes.Jag sökte bara lite förståelse och vänskap. T.ex Diskutera om hårdheten på fjädrarna i framgaffeln. Och det var mer av nyfikenhet än något annat, om vem det var som dolde sig inne i integralhjälmen. Och jag tyckte att det var roligt att köra motorcykel på Höga kustens väg E4an  med min for-ever-four. Vägsträckan mellan Lunde och Örnsköldsvik, den trafikerade jag ofta, med bil på vintern och Hondan sommartid. Detta utspelade en sommar på 70-talet, och vid den tidpunkt när det var endast jag som hade tillgång till en motorcykel av oss tre, bror, och vår kompis och jag. Min och min brors kompis väntade på sin mc som han hade köpt från södra Sverige, vi väntade alla på leveransen av vår kompis motorcykel, en Norton som en privatperson från södra Sverige sålde. 

Solen, även den hade gasat och gassat på från vår, till en gassande varm sommar. Speciellt denna dag som jag berättar om. Den ville också vara mig tillgäng, det var inte bara regnet som ville irritera mig. Ibland tyckte jag det var för varmt, och ibland regnade och då kom man ingenstans utan regnställ, och då måste man packa regnstället rätt.Denna dag som var ett gott liv, en dag nån gång efter midsommaren kunde jag känna suget att få köra Hondan. Med eller utan sällskap. Och bästa sträckan att ta sig ut på en tur på motorcykel, en fin eftermidddag som det var var den väl underhållna sträckan, E4 mellan Lunde och Örnsköldsvik. Det tänkte jag på efter att vi ätit vår familjemiddag i vårt hus på kullen, Idyllen. Bevars, jag har rullat på rullgrus rakt ner i ett dike, förlorade styrning på bilen på rullgruset. På en mindre underhållen väg i Ångermanland.Diket var djup och vi fick hjälp av en hjälpsam bonde på plats som med sin traktor drog upp min kompis amazon. Det var jag som rullat bilen ner i diket. Så tidigare erfarenheter avgjorde mitt val av väg enkelt. Fina kurviga Höga kustens väg. E4 mellan Lunde och Örnsköldsvik. Där skulle jag så småningom uppleva riktig hög fart.   Forts nästa nr…

Bara för mig

 Ögonblick som jag minns från 70talet, som blev ögonblick som varade och följde mig genom åren, inte bara ett ögonblick som varade bara för då

 Motorcyklar kräver service av de det var bara att köra ner till mchandlaren. Det låter som jag beskriver nått som vi gjorde motvilligt.som en uppmaning.men det var bara roligt att ta en mc-tur till Sundsvall. Det var min Honda CB 350 four som behövde service, min DSS 090. Vi behövde köra nån timme till mchandlare, vi  med våra motorcyklar om det innebar ett motorcykelåk på 18 mil tur-och-retur. Men inte oss emot, vår kompis bror och jag, vi hade inget att invända mot det. Bara angenämt. Jag fick en tid, en dag, mitt mellan försommaren och full sommar. Med fullt skinnställ och handskar och hjälmar, halsduk och regnställ. För man vet ju inte. Ibland tycker jag är förföljd av regnet. Men om det hade varit möjligt att titta på instruktionsfilmer, där motorcyklar, som visas på You Tube nu. Då på sjuttiotalet. Då hade jag blivit kvar i garaget hemmavid. Svettandes med  arbetet med att restaurera Honda motorcyklar med fyra cylindrar. Tveklöst. och det för hela livet, sysslande med en speciell Honda four motor. Med en hel, four-ever, Honda CB 500cc four, att ta en tur med motorcykel bredvid mig, som var bara min. Den skulle vara körklar. Bara att starta och åka ner till samhället  och tanka full tank. Honda, blank med nyputsade kromade detaljer på motorcykeln och rengjord blänkande lack. Jag antar, jag vet att då skulle jag , - Inga andra behov hava jämte Honda four - Min första levnadsregel för  livet.

Och jag som var ny med motorcykel, förvarade regnstället under sadeln, och där finns intaget för luftenintaget. Ingen av de som var mitt mcsällskap såg och tänkte vad jag gjorde. Det blev en hackigf motorcykeltur till Sundsvall för då och täppte regnstället motorcykelns luftintag. De var servicen i Sundsvall som förklarade, och framför undrade, hur jag kunde göra så, regnstället under sadeln och det som resultat täppte till LUFTINTAGET!

Lite växter, frösådder och rosor också. Behövs för ett harmoniskt liv. Barnen var definitivt med mig. Det tillhör de livsviktiga behov,  jag har som jag inte kan vara utan.

En 70tals Hondamotor framstår idag för mig som ett vackert konst-verk. Det har jag upptäckt nu.  Titta på många inbakade motorcyklar som görs nuförtiden.. Jag blev bara bländad av Honda  då. Men nu blev det inte så. Jag förstod inte vad det var med den speciella känslan jag fick av att vara i närheten av motorcykeln Honda. 

Jag blev inte kvar i vårt idylliska garage. Jag, och som allmänt benämnd, man, tvingas ut och leva i den karusell som kallas, ut och leva livet, vare sig man ville eller inte. Det blev inget att välja mellan.Tacksam att jag fick turen att ha motor, mc och bilar som hobby på 70-talet.

Kan inte erinra mig om jag körde mc efter vurpan den sommaren. Men först berättelsen som möjliggjorde vurpan, som resulterades i att min motorcykel skrotades. Men först, första köpet av en Honda, som senare resulterade i en blå Honda 750cc four. Som gav mig min livs motorcykelupplevelse. Jag hade haft änglavakt, det var ett faktum.Det blev två dagar i en sjukhussäng och fin mänsklig, medicinsk omvårdnad. En ung manlig läkare lutade sig över mig där jag låg ganska mörbultad efter vurpan och ställde  frågan, den vanliga frågan som jag brukade få när jag var ute med min mc. Är det din motorcykel som du vurpade med? Det ena leder till det andra. Därför fortsatte mina tankar på följa John. Inte följa en motorcyklist utan följa en läkare. Det är nog bättre att jag försöka följa efter en läkare än en motorcyklist.

Vid besöket  hos mchandlaren senare efter vurpan, som råkade hända mittemot stenkyrkan, hade jag bestämt mig för att köpa en åtminstone lägre motorcykel, än Honda k1 750 cc four. Om möjligt också  hitta en lättare motorcykel.Det var vad jag eftersökte och hoppades hitta. Det gjorde jag i en annan Honda. Men innan jag hittade min, for ever mine, prövade jag en 750cc Och med den wobblade jag nästan livet ur mig.jag ska berätta hur jag hittade den mc som blev förever mine.

Men först tillblivelsen, köpet av 750cc Honda som hamnade hemma i pappas garage. Det jag nu berättar om, hände för femtio år sedan. En hel vinter hade vi, vår kompis och bror och jag ägnat oss åt att drömma om motorcyklar. Så var det vår och det och det var dags för ett första köp av en motorcykel. Hela vintern  hade vi ägnat oss åt att läsa mc-tidningar och bläddra och drägla över reklamblad från Honda. Lillebror hade under tiden fått en Honda 125cc av pappa. Den övningskörde jag med, där på våren och jag kände mig beredd på en egen första mc. På lillebrors mc hade jag tränat mig redo. För en egen motorcykel. På den tiden, 1970talet behövdes inte ett separat mc-kort, det ingick mcbehörigheten i bilkörkortet

Det var kärlek vid första ögonkasten, då jag för fösta gången såg min första mc, min Honda 350 four, silvermetalic med blå dekor. DSS 090. Men året därpå efter bytte jag bort den mot den blåa stora Hondan. Det behövdes lite pengar mellan så klart. Inte bara byta så där.

Så tog början av mina mc köp.Efter köpet av den silvermetalic färgade Honda 350 four, en sommar med  bytte jag upp mig, med en ivrigt påhejande lillebror som ivrigt med fina argument menade att jag skulle ha, att jag behövde en större mc, kubikkmässigt nu. Helt lämpligt så fanns där hos mchandlaren  en blå, Honda 750cc med gulddekor. Den var svårt att bara slänga en enda blick på den en blå Honda, inte jag åtminstone, så jag blev fast. Vid första anblicken kände jag, ett bara kanske, medan lillebror sa med de orden, där är en motorcykeln du ska köpa syster, konstaterade han. Och så blev jag övertygad om detsamma. Den blåa Hondan, tänkte jag med mina ungdomliga tankar,som då bara mest handlade hur fräck enmotorcykel såg ut, den behöver jag. Dekor i guld! Bror har så rätt. Han tänkte säkert inte en enda tanke på att han själv önskade ha en stor motorcykel på gården och i garaget. Vår medhavda kompis hade en utryckslös min och han sa inte  inte mycket alls, när vi bror och syster, syskon beundrade den blå med - ohh och - ahh, tittade på motorn, fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, två på varsin sida av mc, två kromade avgasrör. Snyggt, tänkte jag och så var köpet klart. Min silverfärjade mc bytes med pengar till blå,Honda CB 750cc four. 

Inte ett enda brev idag

 Inte ett enda brev idag, inte som förr i tiden. Förr var postlådan rolig att öppna. Det kundé hända att postlådan var full av brev bara på en dag. Det var en dag av glädje. Jag har varit beroende av att få och skriva brev. Jag har sedan jag var ett barn, som lärde mig att läsa, då kunde skriva, har skrivit till brevvänner.

Till dagar som minnet har lagrat, som lyckliga dagar, är av sommaren med staden Örnsköldsvik. Det finns inget som kan få mig att glömma den sommaren. Även är om jag tyckte att Kramfors, var nog så fint. Men Övik drogs jag obönhörligen till. Trevligt folk där, och så fanns det tjejer och killar som hade motorcykel som sitt främsta intresse, som var så trevliga att, jag trivdes med dem. En åktur på lite mer än 20 mil per kväll, det var det värt för mig. Det var inte bara en ansträngning för mig. Bara de ensamma nattliga då jag körde hem alldeles själv. Är ovärdeliga minnen. De var mumma för min självkänsla. Jag var Ung, frisk och brunbränd. Jag hade en egen motorcykel, det var livet jag levde, helt fabulöst, kunde inte vara bättre än vad det var. Inga smältande grönlandsisar eller stigande vattennivå på haven.

Jag ska berätta mer, men senare om då jag sommaren 1976 körde hem till ådalen med start klockan 24.00 från Övik. Då jag kunde känna att det var olika grader svalt på skuleskogen och Docksta,på körsträckan mellan Örnsköldsvik och Lunde. Det var nästan helt ljusa sommarnätter. Strax efter midsommaren.

Jag vill tro på mitt minne, att de ska vara år 1976, allt detta hände. Att min kärlek till motorcyklar och fart fick mig att komma ihåg denna sommar som ojämförlig med alla andra senare somrar, Jag hade lämnat den stora skräcken Honda CB 750 till försäkringsbolaget Folksam, och senare blev ett fall föt skroten, tyvärr. Men ingen annan fick köra den efter mig. Jag hade velat behålla den. Men det var så många händelser som fick mig att fundera på ett nytt byte. Hondan var inte oprövad av mig. Jag hade medvetet dragit på full gas,med dra fullt, och så växla.Det fanns ett utmärkt ställe att pröva 0 till 100 på fyra sekunder. Från utfarten från vår grusväg, där Idyllen, vårt hus låg längst upp på backen, där var det bara att svänga till höger efter stopptecknet. Där. Var En asfalterad väg utan utfarter fanns där och lockade med sin raka utfartsfria vägsträcka på cirka 300 meter. 

 

Det krävs några rättelser till mitt skrivna. Först och främst kan min analys om varför jag wobblade omkull

med min Honda CB 750 cc four vara helt fel, men jag har inte kunskap nog för korrekt analys. Dessutom hade min bror och jag, min bror, bytt fjädrar i framgaffeln. Till hårdare fjädrar än original. För bättre väghållning, trodde vi. Ja*hur det blev med det…

För det andra, mitt skinnställ var delbart, och den aftonen hade jag bara jackan och jeans, varmt och bara en liten mc-tur, var tänkt. Halsduken var hemma den aftonen. Och så har jag skrivit trassligt om jag tog till

höger eller vänster i korsningen. Höger är det korrekta.

Fortsättning på möjligheterna

 Jag och min motorcykelsom jag älskade. Ja, älskade! Min blåa honda 750 four representerade min. Far, som jag drömde om många stunder om dagen. Min pappa är intelligent utöver alla oss andra vanliga. Och jag hade alltid drömt att få vara i pappas närhet. Min mamma sa inte mycket om vad min pappa betydde för henne. För mig är min pappa så fin på att få oss syskon, alla systrar och bröder, känna oss som vi varje barn var lika mycket älskade. Vi behövde inte tvivla på att vi var de mest älskade, vi behövde inte konkurrera med varandra. Och där satt jag på vägkanten, med en polisman som skyddade mig från andra fordon som gasade förbi, vår lilla skara, där på vägen. Han kändes som en skyddande mur. Och på denna vackra varma afton, var jag mycket förvirrad. Förstod inte min omgivning, Jeansen var söndertrasade,  en hjälm som hade gjort sitt jobb, låg där, den kromfärgade nolanshjälmen, som, skyddat mig från den hårda asfalten, och mitt fordons kraft, när vi for ner för landningen på vägens hårda asfalt. Jag såg min mc som låg omkull på högra körfältet. Mina minnen är var dimmiga, och min verklighet än dimmigare, jag kunde inte förstå vad som hade hänt och vad som pågick, och det var nyckeln i min hand som höll mig kvar i verkligheten. Jag körde en stor blå Honda med dekor i guld. Hade kört. Och jag hade sökte kontakt med killen på den snabba kawasakin, och jag ville köra vidare för att så skulle ske, kontakt med killen på kawasakin. Jag ville lämna platsen där jag befann mig. En vacker omgivning, en grön åker på höger sida och till vänster, på andra sidan vägen, var platsen för ortens stenkyrka så vackert placerad. Kyrkan var omgiven av stora lummiga träd. Och där fanns viloplatserna för oss människobarn. Vackert var kyrkan belyst av aftonsolens strålar. Men jag ville fortsätta min mc-tur, men hela tiden höll polismannen mig kvar sittandes på vägenkanten men att tala om att jag skulle få fortsätta min färd här på jordelivet, vilken tur jag hade och dagar senare kundé jag ta in det i mitt medvetande, och det var mer än tur. Det var änglavakt jag hade fått av givmilda änglar. Och jag skulle få åka iväg från olycksplatsen, men inte med Hondan, utan i en ambulans som kördes och bemannades av unga friska solbrända ambulanspersonal. 

Under de följande trettio minuter som det tog för ambulansen att köra till akutens 

Spice Girls - Viva Forever (Official Music Video

 kunde jag inte föra ett vanligt samtal med ambulanspersonalen. Från att jag lämnade vårt hus med min motorcykel tills jag låg i min säng på en avdelning på sjukhuset så minns jag bara en tanke och några ögonblick i seende, några ögonblicksbilder. Från att jag svängde till höger, i min jakt på en kawasakin vars förare hade väckt en nyfikenhet, ett visst intresse. Min sista tanke innan vi, man är ett med sin motorcykel, samma upplevelser, Nu för jag, tänke jag medan jag gasade förbi två bilar, som i körde lite för sakta för detta tillfälle, visst jag gav gas men vad som hände på denna guppiga väg var att 240 kg mc tappade markkontakrnhela tiden för omkörningen. Vilket fick min Honda att svänga ut i en mästerlig mödans. Omöjligt för mig att sakta ner och hållla styret rakt och förresten hur skulle däcken kunna styra då de vissa stunder, mikrosekunder saknade fast mark. Tänkte, sista tanken, nu dör jag. Sen blev det bara, ingen existens, bara svart

 

https://www.youtube.com/watch?v=29SRTwc5Z6s&list=RD29SRTwc5Z6s&start_radio=1 Grattis.

På födelsedagen