Jag har vilat, jag vilar men..

Jag vilar,
men mitt minne är i verksamhet
knyter upp sig,

i återblickar, ständigt hittar stunden 

nya ärrade knutar.

Osynliga nervtrådar, mitt nervsystem

som i ärrade ögonblick,
knycklat sig till ett system av dubbelknutar.

dubbelknut, på sig själva.

En lärare, en Knut, sa mig

till mig, efter ett historiskt 

misslyckande, sa han, du borde,

här borde radergummit använts mer.

Tänker på gamla tanter som aldrig

sagt mig, tänk på kylan också!

I min ungdom förstod jag inte

att yllevantar är det som skyddar bäst

mot olycklig kärlek.

Kväll, men inte ens hundarna har somnat

tänker, inte nu igen

alla talar mytiskt

vad man vet idag, 

det var okänt i förrgår.

Det där att barnbarn är

behändigt,

man får hålla dem en stund,

sen är de i mamma och pappas famn.

Livets efterrätt..

Fel, fel,  helt fel

innan du önskar barnbarn.

Det blir en evig undran

sover han, har han ätit, har mamma pussat

honom

har pappa kramat och kärleksfull hållit om

honom

Inte kan jag ringa jämt

undra och önska, allt väl?!

Jag har förändras anatomiskt,

mitt hjärta får med barnbarn en extra kammare
ett speciellt hjärterum som är oändligt,
i det rummet finns det så mycket kärlek
som han behöver, så mycket han vill ha 

Min själ, är nu blåare än blåaste blått,
från babyblått till kungsblått.

Bara Doris, som på åttiotalet
sa, med bärande röst, full av kärlek.
Det kärleksfullaste jag någonsin hört.
-Vänta, bara till barnbarnen.
Min själ uppfattade en annan nyans
i de sagda orden, ord som gnistrade
tänkte, det ska jag minnas för alltid,
och jag förstod
att något stort väntade. Du.