Vi är många tusende,
vi som samlat
vi som samlar på repliker
sprungna från våra medmänniskor.
Repliker, som förmår oss till stordåd
replikerna, som får oss att dåna
bokstavligen, bildligt

-Är det realistiskt?
är en som danade till stordåd
som med ett poetiskt opassande modeord
gav mig "värsta hjärnspinnet"
ilska strök över allt annat
det dånade och brakade
punkt slut.

-Jag har inte tid!
och hur kunde jag ens ana att
den repliken skulle bli min upprättelse.
En kär repris.

Men stora sorgen kom med hösten.
från lyckliga sommaren
tog hösten och fallna guldlöv
över jodens gröna mark.
Förvandlade löv till
medaljer av guld, täckandes
hela höstmarken.

Trädens begråtna förlorade guldmedaljer.
låg i ett vackert mönster
där ingen levandes ville störa,
där hördes den
sorgligaste repliken
-mamma, varför gråter tanten?

Och den som fick mig
tillbaka till barnet med vildrosens vilja
-Du måste bjuda på dig själv!
Allt är möjligt!