Nattliga motorcykelturer

Sommarkvällarna på.sjuttiiotalet

Att jag startades och körde iväg med  min motorcykel till Övik på sena eftermiddagen, från Lunde, för att senare, vid 12 slaget, så mycket precist som möjligt vid tolvslaget starta hemresan.

Att  som Askungen, skulle jag starta hemresan till Lunde +ett par kilometer till. och hinna hem, i Askungen fall till hem från balen, i mitt fall hem till idyllen.Innan klockan slagit tolv, annars..

Det berodde inte på att jag blivit intresserad av någon kille, eller ville försöka få tag i en kille som ägde en motorcykel. I Örnsköldsvik. Jag hade min egen mc. Jag ägde en egen motorcykel. Det var ingen man med motor som lockade mig. Det var staden med tidigare minnen som obevekligt drog mig med min mc till staden. Övik, staden som är en enda stor backe också. I alla fall som jag upplever den. En vinter Övik är för  mig knirr under läderstövlarna, Det är min mest påtagliga ungdom och vinterminnen. Och till det var dén undérliggande och lite omedvetna som drog mig att på motorcykel köra till Övik den sommaren. För övrigt var det för 50 år sedan en vacker väg, E4 att ta sig fram med ett fordon. Jag trumfade mig själv, att som den fegis jag var, att ensam köra min mc till Örnsköldsvik. Tur och retur. Och det var vidunderligt vackert att köra hem i sommarnatten. Ensam, med bara mina egna tankar, och de krävde uppmärksamhet, fanns bara vägen och det vackra landskapet som rymdes under den kromfärgade integralhjälmen. Så fort jag har vridit om startnyckeln och tryckt på startknappen och motorcykeln rullade ut på asfalten, vägen, försvann all min rädsla, din upplevda rädsla för vägen och motorkraften i motorcykeln. Det var bara att lugnt fälla her visiret och köra. Jag körde förbi infarten till Bjästa de nätter jag varit i Övik. Just där var sommarnatten ljum och ljus. Efter det blev full fart över backarna i Skuleskogens tallar. Det var lite scary att köra där, tros fin asfalt och stundtals tvåfiligt väg. Det är mer en stämning som vilar över Skuleskogen än något påtaglig som skräms, Efter Skule närmade man sig Docksta, som hade ett nattöppet matställe. Där jag fikade en natt. Mest var det lastbilschaufförer som stannade där och rastade. Stor, mycket stor parkering, som kunde inrymma flera lastbilar. Platsen var beläget som i en stor svacka i landskapet. Nåväl efter en kopp kaffe och gärna en mazarin, när jag fikat klart fortsatte jag färden hem. Efter Docksta ville jag hem_ Temperaturen svajade mellan ljummet och riktigt svalt. Men det absolut vackraste platsen var infarten till Nordingrå. Dit åkte man inte vanligtvis, uian bara förbi. Och det gjorde jag även den här natten. På höger sida fanns en lite sjö, och på natten kom det mystisk, vit, sjörök, svävande dimma som dansade över sjön. Efter denna. Syn som också var lite skrämmande,  ville jag raka vägen hem.Vägen var inte rak, den som låg framför mig,och så skulle jag köra över Sandöbron, men. därom skriver jag ingenting.

Idyllens

 

Idyllen, idyllen, idyllen, och det var verkligen en idyll. Vårt hus. Både läget med omgivningen, och tomten, med huset som stod som en fin prydnad där på tomten. Ett tvåvåningshus som visserligen var beklädd med plattor som innehöll asbests. Ja, det var verkligen en idyll, förutom asbesten och kraftledningarna som var placerade, 150 meter ifrån husets vänstra sida, tvärs över vägen, från vårt hus. Det var en idylliskt plats i en idyllisk tid. Som till skillnad från det grannens  gula trähus, som var beläget nästan direkt under kraftledningarna, som syntes stå i direktkontakt med kraftledningen. Men ingen tänkte då vad som kunde vara skadligt. Ingen allmän information om det i alla fall. Det talade man aldrig om då, även om vi unga vuxna var politiskt nyfikna.

Och där på grusplanen med flaggstången, och som ibland med flaggan i topp, tvättade vi och putsade vi våra motorcyklar. I några veckor försökte min bror och min bästa kompis få igång Royal Enfield till körbart skick. Men de gav upp. Min bästa kompis lade pengarna och arbete på en ny motorcykel. Hur det gick till har jag inget åtkomligt minne av. Men en vacker dag stod en fullvuxen Norton, svart och bullrig, och så var vi tre kompisar med blodsband och med varsin motorcykel. En 125 kubiks Honda, och så mitt fiskblänke, Honda CB 350 four i silvermetalic med blå decor och mycket krom, årsmodell 73, men detta jag nu berättar  om utspelades året 74, samma år som min bästa kompis köpte och körde sin svarta,  bullriga 650 kubiks Norton. Bästa tiden.

Fortsättning följer

Vi bodde i vårt hus uppe på backen. Nere på lägda, fanns ett stort ställverk, kanske är minnet fel. Jag har sökt efter översiktsbilder men inte hittar nått.

 Så mycket fy, och så mycket 🙏 

30-50

Jag har kikat omkring på Instagram, på övriga världens motorcyklar och motorcyklister, och jag inser att jag är en hopplöst efter, i allt om motorcyklar. Och jag trodde inget annat, jag anade, jag visste, att så förhöll det sig, angående, min smak, vad jag föredrar gällande motorcyklar, som lutar åt det hållet, när det var mer runda till designen och tillverkade i plåt, och aluminium, tänker tanken  och lysen och så. Som tillät föraren en mer lagom framåtlutad körställning. De nya, inte alla men flertalet motorcyklarna, utan att jag prövat, ser ut att vara mer svårkörda, och att det skulle småles åt mig och mina tre sjuttitals Hondor. Men jag skulle må gott. Har man som jag fått leva i en egen messersmittts bubbla, så kan man inte klaga på livet. Hopplöst minst tjugo år efter i mycket. Bilar och motorcyklar. Jag börjar finna de nytillverkade snygga, trots min önskan om fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, som det mest optimala på en motorcykel.

Mitt älskade barnbarn forts följer, jag ska berätta om mina nattliga körningar i ensamhet mellan Övik och Lunde, snart, så småningom

Vilken oordning

 

Från nu är mina minnen, om årtal och vilken ordning allt skedde lite huller om buller. Mest gäller det vår bästis motorcykels köp, i vilken ordning allt hände. Men jag fortsätter mina berättelser om vad som hände efter hemkomsten med Royal Enfield motorcykeln. Jag och min bror, våra motorcyklar var klara, färdiga och körbara. Och vi gjorde det, körde motorcykel men det var inte roligt utan vår kompis. Dessutom behövde min bror hjälpa till ett visst motorras på Royal Enfield 650 cc. Nu börjar det börjar det bli tråkigt att återkomma till gamla minnen från sjuttiotalet så… paus, bock och tack för visat intresse-

Kanske återkommer jag senare ikväll, vem vet, inte jag själv ens, så paus

Men fortsättningen lär bli då en liten berättelse om hur vår kompis, när jag satt brevid killarna som reparerade mcn och tittade på och gav goda råd. Och då med vanliga otåligheten. Är ni klara snart? Då han, min kompis, med oljiga händer slant med yxan! Engelsk mc! Och jag satt i rätt höjd och närhet för att bli träffad av yxan, en snudd av yxans egg tog på mitt vänstra ögonbryn. Blod och pip ifrån mig. Mer synd om min kompis  än mig. Jag blev sur och arg och min kompis blev rädd. Idag syns mitt ärr inte ens. Jag tog på mig rätten att vara sur och ge min kompis skuldkänslor, men borde jag själv vara utan del i olyckan. Satt jag inte för nära? Förmodligen!

Forts följer

Det tillkommer en Norton till vår mcsamling. Den köptes samma sommar som Royal Enfielden. Någon vecka efter han köpt Royal Enfield.

Motorcykeln

Nu är vi åter samlade vi tre, bror, vår kompis och jag. Det är en lagom, som mjukglass i gommen, en sådan morgon  som var varken kall eller varm en  sådan morgon var det. En enkel T-shirts  och jeans och träskor var min klädsel. Jag som bara behövde titta på tyckte det. En behaglig början på dagen,

 Jag måste berätta för dig vad som hände med mig de magiska nätterna när jag tog mig hem från Övik till Lunde + några kilometer till. Men det får bli sen, jag gör det senare. Jag måste berätta klart om vår kompis väg till att finna sin dream i en motorcykel. Men allra först ska du få veta, var samlingen befann sig. På vår tomt fanns förutom huset, ett garage som mer var som ett förvaringskjul. Där parkerade vi våra motorcyklar kvälls och nattetid. Min, din och han förvarade motorcykel arna där. Utanför garaget stod vi och tittade och begrundade på en motorcykel som tillverkats i united kingdom. Nu skulle några svenska killar reparera den

Så tillbaka till morgonsamlingen, på vår grusplan, vår bästa kompis, lillebror och jag. Plus en motorcykel av märket Royal Enfield med en motor på 650 cc. Motorn, med koppling, broms och elsystem och allt övrigt på motorcykeln behövde en ordentlig genomgång. En renovering det, var inget annat att tänka på. Det sa pojkarna som förstod sig på mc och motor. Jag tror att jag hade orealistiska drömmar om att de skulle omvandla den i närmaste skrothögen till något fint. Jag som saknade all kunskap om renovering, kunde tänka så. Speciellt då min egen Honda var som ett fiskblänke. Allt var i silver, svart och krom. Hållaren på Baklyset på Honda CB 350 four var lackerad i svart. Det ville jag inte ha. Min bror hjälpte mig och vi lämnade, skickade in till en firma som kromade min hållare för baklyset. För så var det. Mitt ungdomliga ego brukade ibland komma in på vad jag tyckte var bäst. Min kompis skulle ha en snygg motorcykel. Så tänkte jag då. Min var gudomligt snygg, fyra fram och fyra bak. Fyra kolvar som mynnade ut i avgasrör, fyra snygga kromade avgasrör med fyra snygga avslut. Så vad kunde vi göra med vår kompis motorcykel? Så att den blev snygg, tänkte jag. Grabbarna tänkte på viktigt och riktigt och påbörjade en renovering så att vi skulle kunna ta oss ut på asfalt och köra.     

Så kan gå när haspen inte är på.

Forts följer mitt älskade barnbarn

Tillbaka

 Nu vaknade vi upp till dag två. Utvilade efter strapatserna efter gårdagens mottagande av motorcykeln, och resan hem med en mcn Royal Enfield. Tre mil på asfalten hem med totalt okänd motorcykel från femtiotalet, men möjligen någon gång från sextiotalet. Och vi befann oss nu i sjuttiotalet. Men vår kompis fick inga papper eller instruktionsbok, med på köpet av Royal Enfields mc. Bara ett kvitto. På köpt och betalt, så det var bara att ta hem motorcykeln. Vi fyllde på med petrol från reservdunken, och så gjordes en snabb översyn av motorcykeln. Luft fanns i båda däcken som var sådär, inte luften som var så där, utan däcken. Hela motorcykeln var sådär. Varken eller.

Vår kompis hade med en guldmedaljs bedrift, kört hem den, motorcykeln, till vårt stället på jorden, Idyllen. I ljusa sommarkvällen tittade vi igenom motorcykeln  så gott det gick. Vi visste att kedjan var hel, tanken, läkte inte. Pojkarna, bror och min kompis pratade om hur motorn lät och hur den gick. Det var väl också så där, vilket innefattade en renovering av motorn. Kunnandet och grejer hade de. Så det var bara att börja så fort som möjligt. Sommarledigt från arbete och studier. När vi vaknade till dag två.

Vårt hus, Idyllen, var beläget i en backe,  alldeles nära kraftledningar. Vårt ställe,  hus, träd, flaggstång, gräsmattan. och grusplan, och vårt garage, låg nästan längt upp på backen. Ett hus ifrån. Och långt från i början av backen.

Där hade vi svängt in på kvällen med Royal Enfield 650 cc och Volvo amazon, på grusplan, Vårt hus som var grå-vitt av ytbetäckningen, av vita skivor, med asbest. Där gick vi in och förplägade oss med kokkaffe och Limpa och ost. Vi var nöjda trots allt. Vi hade nu tre motorcyklar, en Royal Enfield, två Hondor, alla motorcyklar med kraft. Och modet stod vi tre för, lillebror, bästa kompisen och så jag.

Forts följer

Och så vårt vackra stora körsbärsträd, kan jag inte glömma bort. Körsbärsträdet nådde ända upp till våning två på huset. Trädet stod rätt nära vårt hus.