Jag och min motorcykelsom jag älskade. Ja, älskade! Min blåa honda 750 four representerade min. Far, som jag drömde om många stunder om dagen. Min pappa är intelligent utöver alla oss andra vanliga. Och jag hade alltid drömt att få vara i pappas närhet. Min mamma sa inte mycket om vad min pappa betydde för henne. För mig är min pappa så fin på att få oss syskon, alla systrar och bröder, känna oss som vi varje barn var lika mycket älskade. Vi behövde inte tvivla på att vi var de mest älskade, vi behövde inte konkurrera med varandra. Och där satt jag på vägkanten, med en polisman som skyddade mig från andra fordon som gasade förbi, vår lilla skara, där på vägen. Han kändes som en skyddande mur. Och på denna vackra varma afton, var jag mycket förvirrad. Förstod inte min omgivning, Jeansen var söndertrasade, en hjälm som hade gjort sitt jobb, låg där, den kromfärgade nolanshjälmen, som, skyddat mig från den hårda asfalten, och mitt fordons kraft, när vi for ner för landningen på vägens hårda asfalt. Jag såg min mc som låg omkull på högra körfältet. Mina minnen är var dimmiga, och min verklighet än dimmigare, jag kunde inte förstå vad som hade hänt och vad som pågick, och det var nyckeln i min hand som höll mig kvar i verkligheten. Jag körde en stor blå Honda med dekor i guld. Hade kört. Och jag hade sökte kontakt med killen på den snabba kawasakin, och jag ville köra vidare för att så skulle ske, kontakt med killen på kawasakin. Jag ville lämna platsen där jag befann mig. En vacker omgivning, en grön åker på höger sida och till vänster, på andra sidan vägen, var platsen för ortens stenkyrka så vackert placerad. Kyrkan var omgiven av stora lummiga träd. Och där fanns viloplatserna för oss människobarn. Vackert var kyrkan belyst av aftonsolens strålar. Men jag ville fortsätta min mc-tur, men hela tiden höll polismannen mig kvar sittandes på vägenkanten men att tala om att jag skulle få fortsätta min färd här på jordelivet, vilken tur jag hade och dagar senare kundé jag ta in det i mitt medvetande, och det var mer än tur. Det var änglavakt jag hade fått av givmilda änglar. Och jag skulle få åka iväg från olycksplatsen, men inte med Hondan, utan i en ambulans som kördes och bemannades av unga friska solbrända ambulanspersonal.
Under de följande trettio minuter som det tog för ambulansen att köra till akutens
Spice Girls - Viva Forever (Official Music Video
kunde jag inte föra ett vanligt samtal med ambulanspersonalen. Från att jag lämnade vårt hus med min motorcykel tills jag låg i min säng på en avdelning på sjukhuset så minns jag bara en tanke och några ögonblick i seende, några ögonblicksbilder. Från att jag svängde till höger, i min jakt på en kawasakin vars förare hade väckt en nyfikenhet, ett visst intresse. Min sista tanke innan vi, man är ett med sin motorcykel, samma upplevelser, Nu för jag, tänke jag medan jag gasade förbi två bilar, som i körde lite för sakta för detta tillfälle, visst jag gav gas men vad som hände på denna guppiga väg var att 240 kg mc tappade markkontakrnhela tiden för omkörningen. Vilket fick min Honda att svänga ut i en mästerlig mödans. Omöjligt för mig att sakta ner och hållla styret rakt och förresten hur skulle däcken kunna styra då de vissa stunder, mikrosekunder saknade fast mark. Tänkte, sista tanken, nu dör jag. Sen blev det bara, ingen existens, bara svart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar