Idyllen, idyllen, idyllen, och det var verkligen en idyll. Vårt hus. Både läget med omgivningen, och tomten, med huset som stod som en fin prydnad där på tomten. Ett tvåvåningshus som visserligen var beklädd med plattor som innehöll asbests. Ja, det var verkligen en idyll, förutom asbesten och kraftledningarna som var placerade, 150 meter ifrån husets vänstra sida, tvärs över vägen, från vårt hus. Det var en idylliskt plats i en idyllisk tid. Som till skillnad från det grannens gula trähus, som var beläget nästan direkt under kraftledningarna, som syntes stå i direktkontakt med kraftledningen. Men ingen tänkte då vad som kunde vara skadligt. Ingen allmän information om det i alla fall. Det talade man aldrig om då, även om vi unga vuxna var politiskt nyfikna.
Och där på grusplanen med flaggstången, och som ibland med flaggan i topp, tvättade vi och putsade vi våra motorcyklar. I några veckor försökte min bror och min bästa kompis få igång Royal Enfield till körbart skick. Men de gav upp. Min bästa kompis lade pengarna och arbete på en ny motorcykel. Hur det gick till har jag inget åtkomligt minne av. Men en vacker dag stod en fullvuxen Norton, svart och bullrig, och så var vi tre kompisar med blodsband och med varsin motorcykel. En 125 kubiks Honda, och så mitt fiskblänke, Honda CB 350 four i silvermetalic med blå decor och mycket krom, årsmodell 73, men detta jag nu berättar om utspelades året 74, samma år som min bästa kompis köpte och körde sin svarta, bullriga 650 kubiks Norton. Bästa tiden.
Fortsättning följer
Vi bodde i vårt hus uppe på backen. Nere på lägda, fanns ett stort ställverk, kanske är minnet fel. Jag har sökt efter översiktsbilder men inte hittar nått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar