Nattliga motorcykelturer

Sommarkvällarna på.sjuttiiotalet

Att jag startades och körde iväg med  min motorcykel till Övik på sena eftermiddagen, från Lunde, för att senare, vid 12 slaget, så mycket precist som möjligt vid tolvslaget starta hemresan.

Att  som Askungen, skulle jag starta hemresan till Lunde +ett par kilometer till. och hinna hem, i Askungen fall till hem från balen, i mitt fall hem till idyllen.Innan klockan slagit tolv, annars..

Det berodde inte på att jag blivit intresserad av någon kille, eller ville försöka få tag i en kille som ägde en motorcykel. I Örnsköldsvik. Jag hade min egen mc. Jag ägde en egen motorcykel. Det var ingen man med motor som lockade mig. Det var staden med tidigare minnen som obevekligt drog mig med min mc till staden. Övik, staden som är en enda stor backe också. I alla fall som jag upplever den. En vinter Övik är för  mig knirr under läderstövlarna, Det är min mest påtagliga ungdom och vinterminnen. Och till det var dén undérliggande och lite omedvetna som drog mig att på motorcykel köra till Övik den sommaren. För övrigt var det för 50 år sedan en vacker väg, E4 att ta sig fram med ett fordon. Jag trumfade mig själv, att som den fegis jag var, att ensam köra min mc till Örnsköldsvik. Tur och retur. Och det var vidunderligt vackert att köra hem i sommarnatten. Ensam, med bara mina egna tankar, och de krävde uppmärksamhet, fanns bara vägen och det vackra landskapet som rymdes under den kromfärgade integralhjälmen. Så fort jag har vridit om startnyckeln och tryckt på startknappen och motorcykeln rullade ut på asfalten, vägen, försvann all min rädsla, din upplevda rädsla för vägen och motorkraften i motorcykeln. Det var bara att lugnt fälla her visiret och köra. Jag körde förbi infarten till Bjästa de nätter jag varit i Övik. Just där var sommarnatten ljum och ljus. Efter det blev full fart över backarna i Skuleskogens tallar. Det var lite scary att köra där, tros fin asfalt och stundtals tvåfiligt väg. Det är mer en stämning som vilar över Skuleskogen än något påtaglig som skräms, Efter Skule närmade man sig Docksta, som hade ett nattöppet matställe. Där jag fikade en natt. Mest var det lastbilschaufförer som stannade där och rastade. Stor, mycket stor parkering, som kunde inrymma flera lastbilar. Platsen var beläget som i en stor svacka i landskapet. Nåväl efter en kopp kaffe och gärna en mazarin, när jag fikat klart fortsatte jag färden hem. Efter Docksta ville jag hem_ Temperaturen svajade mellan ljummet och riktigt svalt. Men det absolut vackraste platsen var infarten till Nordingrå. Dit åkte man inte vanligtvis, uian bara förbi. Och det gjorde jag även den här natten. På höger sida fanns en lite sjö, och på natten kom det mystisk, vit, sjörök, svävande dimma som dansade över sjön. Efter denna. Syn som också var lite skrämmande,  ville jag raka vägen hem.Vägen var inte rak, den som låg framför mig,och så skulle jag köra över Sandöbron, men. därom skriver jag ingenting.

Idyllens

 

Idyllen, idyllen, idyllen, och det var verkligen en idyll. Vårt hus. Både läget med omgivningen, och tomten, med huset som stod som en fin prydnad där på tomten. Ett tvåvåningshus som visserligen var beklädd med plattor som innehöll asbests. Ja, det var verkligen en idyll, förutom asbesten och kraftledningarna som var placerade, 150 meter ifrån husets vänstra sida, tvärs över vägen, från vårt hus. Det var en idylliskt plats i en idyllisk tid. Som till skillnad från det grannens  gula trähus, som var beläget nästan direkt under kraftledningarna, som syntes stå i direktkontakt med kraftledningen. Men ingen tänkte då vad som kunde vara skadligt. Ingen allmän information om det i alla fall. Det talade man aldrig om då, även om vi unga vuxna var politiskt nyfikna.

Och där på grusplanen med flaggstången, och som ibland med flaggan i topp, tvättade vi och putsade vi våra motorcyklar. I några veckor försökte min bror och min bästa kompis få igång Royal Enfield till körbart skick. Men de gav upp. Min bästa kompis lade pengarna och arbete på en ny motorcykel. Hur det gick till har jag inget åtkomligt minne av. Men en vacker dag stod en fullvuxen Norton, svart och bullrig, och så var vi tre kompisar med blodsband och med varsin motorcykel. En 125 kubiks Honda, och så mitt fiskblänke, Honda CB 350 four i silvermetalic med blå decor och mycket krom, årsmodell 73, men detta jag nu berättar  om utspelades året 74, samma år som min bästa kompis köpte och körde sin svarta,  bullriga 650 kubiks Norton. Bästa tiden.

Fortsättning följer

Vi bodde i vårt hus uppe på backen. Nere på lägda, fanns ett stort ställverk, kanske är minnet fel. Jag har sökt efter översiktsbilder men inte hittar nått.

 Så mycket fy, och så mycket 🙏 

30-50

Jag har kikat omkring på Instagram, på övriga världens motorcyklar och motorcyklister, och jag inser att jag är en hopplöst efter, i allt om motorcyklar. Och jag trodde inget annat, jag anade, jag visste, att så förhöll det sig, angående, min smak, vad jag föredrar gällande motorcyklar, som lutar åt det hållet, när det var mer runda till designen och tillverkade i plåt, och aluminium, tänker tanken  och lysen och så. Som tillät föraren en mer lagom framåtlutad körställning. De nya, inte alla men flertalet motorcyklarna, utan att jag prövat, ser ut att vara mer svårkörda, och att det skulle småles åt mig och mina tre sjuttitals Hondor. Men jag skulle må gott. Har man som jag fått leva i en egen messersmittts bubbla, så kan man inte klaga på livet. Hopplöst minst tjugo år efter i mycket. Bilar och motorcyklar. Jag börjar finna de nytillverkade snygga, trots min önskan om fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, som det mest optimala på en motorcykel.

Mitt älskade barnbarn forts följer, jag ska berätta om mina nattliga körningar i ensamhet mellan Övik och Lunde, snart, så småningom