Köande träd

Några hundra, kanske bara hundra meter åt höger finns skolan. Skolan där mina barn studerat. Stigen leder eller rättare sagt, skidspåret leder fram till skolan.

Det ska köas överallt och köandet börjar redan vid tillblivelsen. I allt från matkö till kö i skidspåret köar vi. Och om ni frammanar en bild från ett riktigt skidlopp. Speciellt då från köer i backar. Vad ser ni då? Blir det då inte uppenbart att varje växande människa,( när man är vuxen försvinner det behovet, behovet föreligger inte hos den mogna vuxna människan) behöver ett eget osynligt rum, så stort som ett par armländers avstånd. Sätt på varje barn ett par skidor, förse dem med ett par stavar, och låt dem växa upp i ett eget skapat lugn. Det får gärna vara än större, så stort som ett par längder skidors tillägg. Jag tycker att det är speciellt viktigt för ni vet, sånna där killar! De där killarna som har mer av inprogramerat, rusa, kör för fullt och först! Men även bräckliga, sköra, små flickor behöver ett eget skapat rum som skydd. Alla! Är det någon som kan följa med mig i mina tankebanor. Är det sant att japaner inte har kösystem, och i så fall varför...Ska utveckla och fullfölja mina tankar men det får bli en annan gång...

När det gäller mitt eget köande, så har jag en regel, som jag följer om det inte blir till löjlighetens gräns. Jag byter aldrig kö, och jag menar bokstavligen och bildligt!

Här nedan är mina egna frösådder, mina småplantor. De första till höger är Ipomea lobata, sen följer Anthirrum majus maximum och de som är satta i uttorkning är Phlox drummondi. Pholox tycks, här hemma hos mig i alla fall trivas med att torka ut mellan vattningarna. Skulle nog rekommendera att förfara så... En nytagen bild på nyvattnade Phlox finns att se här längst ned. Phlox drummondi, Sommarflox, som såddes den 5 februari. Kan med resultat låta torkas ut mellan vattningarna, vilket för mig är relativt ovanligt. De flesta frösådder, tycks älska vatten, så icke Phlox, i alla fall mina frösådda Phlox. Understa bilden är en dagsbild av flocken Flox. Mina erfarenheter av frösådd är begränsade.

Urminne

Bilden till vänster är en bild som jag har tagit på Lisa i terapibadet. Här med pappa brevid sig, tar sig Lisa fram, simmar hon på sitt eget sätt genom att trampa vatten och paddla med armarna på tvåmetersdjupet.

Jag påstår att Lisa har ett minne som är besynnerligt och som tar förbi sig allt lagrat, all inhämtad kunskap och som bara finns där som ett genetiskt urminne. Det är ingenting inlärt, inte är det heller samlade erfarenheter, och om ni tror mig eller

inte spelar ingen roll. Det finns där i alla fall och det visar sig i olika sammanhang där jag kan

vara en observatör, med två roller, den som känner till Lisa och hennes kunskaper och den som har kunskaper om familjen, och som kan tolka. Och jag förväxlar inte Lisas uttryck för detta visade urminne med med ett genetiskt tycke, som för all del även finns där. Om jag vore neurolog så skulle jag kunna ge en tjusigare förklaring, men nu är jag inte det så eventuella läsare får hålla till godo med detta.

Att Lisa uppskattar skolan, det är uppenbart. Då jag väcker Lisa är det är så tidigt på morgonen att klockan själv är nyvaken och då Lisa ändå vaknar med glädje och ett glatt leende, då är det uppenbart att hon trivs i skolan ! Det är ett påtaligt bevis på att det är fint i skolan och att Lisa stortrivs.

Som alla andra kan hon ligga kvar och somna om, om hon får en möjlighet tills jag väcker henne igen, några minuter senare. Men för det mesta vaknar hon glad och fin och vi börjar arbetet med att få Lisa färdig tills skolskjutsen kommer. Det är det vanliga på med kläder, borsta håret och tänderna, tvätta sig, äta frukost och tvätta och borsta tänderna igen de vanliga morgonrutinerna, och nuförtiden tillkommer en massa ytterkläder. Tjocksockar, eller raggsockar som man sa förr i tiden. Dubbla vantar och dunjacka och täckbyxor, och en riktigt varm mössa, och så när allt är påtaget börjar vi vänta på skolskjutsen. Idag vara skolskjuten precis i tid. Chauffören hälsade på Lisa med ett vanligt, vänligt, Hej Lisa!

Men svaret som Lisa gav var nog så ovanligt. Med ett uttal som ett litet förskolebarn, svarade Lisa, morning, morning! Och under alla år, alla gånger med skolskjuts har jag aldrig hört henne säga just detta. Men... för att tycka att det är oemotståndligt roligt, så måste man se och höra henne säga moning, moning. Och vad mer, kanske älska henne som jag gör. Men då Lisa inte ens kan ens tala svenska begripligt så blir det komiskt, tycker jag i alla fall. Och hur hon såg ut då hon sa sitt, moning, moning! Men många resor till Sri Lanka och ivriga försök från älskade släktingar har lyckats lära henne ett och annat engelskt ord, begripa dem i alla fall. Och i någon mån uttala dem också. Och så var det med detta.

Frösådderna växer, somliga växer så att det nästan syns, medan vissa sådder tar tid på sig. Phlox drummondi som såddes den 5 februari. De står nästan stilla tycks det mig. Jag borde ha sått Phlox som första sådd. En bild ifrån i dag av Phlox drummondi. Och bilden ovan är en utebild tagen nära skolan. Där på ängen brukar det sommartid växa Hundkäx.

Bara ett tack!

En påse frö från Lord Nelsson

Ipomoea lobata

"En charmig slingerväxt som blommar på sensommaren och långt in på hösten. Den har ett ganska mörkt bladverk. Blommorna sitter på långa stjälkar, ungefär som hos luktärt. De slår ut i rött för att därefter bli orange, sedan gula och till slut vita. Alla färger finns på samma gång. De är mycket hållbara som snittblommor. Fint dekorativt inslag i trädgården och på balkongen. Trivs i välgödslad jord. Vill ha rikligt med vatten för att kunna växa snabbt!"

Ja, bara en odlingyta

Så är det...

åter igen dags att fröså. Jag har har tjuvstartat. Jag har frösått Lejongap för över en månad sedan. Förra året alltså. Jag tyckte det skulle vara kul att fröså anueller ett år innan, året innan utplanteringsåret. Ty mina erfarenheter av tidigare försök med sådd i februari har gett mig Lejongap som knappt har hunnit med att blomma innan höstens kyla tagit kål på dem. Men kanhända startade jag väl så tidigt. Får väl se senare.

Lejongap en månad efter sådd, 2011-01-30

Lisa och huvudbonader

Rosen Louise Odier

Lisa och mössor det kan bli egna kapitel i denna blogg. Här är en suddig variant på hur hon kan

se ut när hon har tagit på sig sin mössa. Det är inte lätt att ta på sig en mössa om man är, funktionshindrad och i detta fall verkligen handikappad. Lisa har verkligen svaga händer som hon har riktigt svårt med, så handikappad är en korrekt beskrivning. Förutom det att Lisa har svårigheter med att sätta på sig mössan, så är det ofta, alltför ofta som Lisa med glädje ger sin mössa till vår hund. Och på någon sekund har han tuggat sönder mössan. Om ni tror att man ska hinna med så har ni fel. Det enda sättet att få behålla mössan hel är att jag aldrig släpper kontakten, tillsynen med Lisa efter påtagandet av huvudbonad. Jag går aldrig till exempel in i ett annat rum och hämtar något så jag ger dem en stunds tvåsamhet. Då vet jag med säkerhet att Lisa har gett mössan till hunden. Eller så har jag har hand om mössan tills vi har kommit utanför ytterdörren. Ni vet inte hur många mössor de har busat sönder, Lisa och vovven. Det är roligt tycker Lisa och vovven, men det tycker inte mamma, jag!

Ser inget

I går kväll, efter kvällssysslor och kvällsfika låg Lisa efter diverse göromål till slut i sin säng. För mig var det absolut tid för henne att sova bums. För Lisa stiger upp klockan 06.00 på morgonen de dagar då hon ska till skolan. Ja, jag börjar i alla fall börja väcka henne då. Men igår kväll somnade inte Lisa bums, som jag ville. Trots att vi lagt oss, steg vi på Lisas önskan upp igen och hämtade ett glas vatten, och hunden och lilla tiger och klockan tickade på och klockan hann bli tio och lite mer, och kvällen blev sen, och jag trodde då att allt var hämtat och gjort och att det var bara att sova.

Jag släckte lampan och jag tänkte (förhoppningsfullt som alla andra föräldrar ibland tänker att barnen ska göra) att nu somnar hon snabbt, så kan jag gå upp och sitta vid datorn en stund innan jag själv går och lägger mig. Någon stund av tystnad och så hör jag Lisa säga, mamma! Jaa...vad är det Lisa? Tänd lampan, säger hon. Och då kommer en av de där dumma föräldrafrågorna från mig; den med baktankar och en gnutta irritation medföljande det levererade svaret. Man hade tänkt att nu sover hon, och så kommer denna uppmaning, tänd lampan. Vad vill hon ha nu, ett glas mjölk...eller?

Jag svarade varför då, varför ska jag tända lampan? Började redan tänka på vad jag skulle hämta. Ett glas mjölk kanske, det är inte helt ovanlig. Det ingår nästan i kvällsrutinerna.

Lisa svarade, jag ser inte! Inget mer med det. Så är mitt liv med min underbara, funktionshindrade dotter. Så jag tände lampan och så fick hon en ny, en godnattpuss till på kinden. Godnatt Lisa! Och så somnade hon med lampan tänd.

Bilden här ovan är ett fotografi taget den 20 januari. Det är min odlingsyta, ja den är så liten att den inte kan kallas trädgård, men jag får plats med ett tiotals rosor, någon buske och en del perenner och en massa anueller. I alla fall. Bilden är blå och vacker tycker jag. Inte bra, men blå och vacker som sagt var. Och det känns långt till vår och blommor!