I går kväll, efter kvällssysslor och kvällsfika låg Lisa efter diverse göromål till slut i sin säng. För mig var det absolut tid för henne att sova bums. För Lisa stiger upp klockan 06.00 på morgonen de dagar då hon ska till skolan. Ja, jag börjar i alla fall börja väcka henne då. Men igår kväll somnade inte Lisa bums, som jag ville. Trots att vi lagt oss, steg vi på Lisas önskan upp igen och hämtade ett glas vatten, och hunden och lilla tiger och klockan tickade på och klockan hann bli tio och lite mer, och kvällen blev sen, och jag trodde då att allt var hämtat och gjort och att det var bara att sova.
Jag släckte lampan och jag tänkte (förhoppningsfullt som alla andra föräldrar ibland tänker att barnen ska göra) att nu somnar hon snabbt, så kan jag gå upp och sitta vid datorn en stund innan jag själv går och lägger mig. Någon stund av tystnad och så hör jag Lisa säga, mamma! Jaa...vad är det Lisa? Tänd lampan, säger hon. Och då kommer en av de där dumma föräldrafrågorna från mig; den med baktankar och en gnutta irritation medföljande det levererade svaret. Man hade tänkt att nu sover hon, och så kommer denna uppmaning, tänd lampan. Vad vill hon ha nu, ett glas mjölk...eller?
Jag svarade varför då, varför ska jag tända lampan? Började redan tänka på vad jag skulle hämta. Ett glas mjölk kanske, det är inte helt ovanlig. Det ingår nästan i kvällsrutinerna.
Lisa svarade, jag ser inte! Inget mer med det. Så är mitt liv med min underbara, funktionshindrade dotter. Så jag tände lampan och så fick hon en ny, en godnattpuss till på kinden. Godnatt Lisa! Och så somnade hon med lampan tänd.
Bilden här ovan är ett fotografi taget den 20 januari. Det är min odlingsyta, ja den är så liten att den inte kan kallas trädgård, men jag får plats med ett tiotals rosor, någon buske och en del perenner och en massa anueller. I alla fall. Bilden är blå och vacker tycker jag. Inte bra, men blå och vacker som sagt var. Och det känns långt till vår och blommor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar