Det värsta jag vet är när någon tror, att jag tror att det är bra

Jag har plockat bort och lagt till och ändrat med mina då, och så och skulle och kunde och alla i alla fall. Jag är så trött på mitt språk. Och hur mycket jag än önskar att jag kunde, kan jag aldrig i livet ändra tempo, (inte tempus) när jag skriver. Och jag har tvivlat, och jag tvivlar varje gång jag sätter mig ner för att skriva på nästa blogginlägg, att inläggen kommer till stånd. Att jag kommer att skriva en enda rad till. I ett tillstånd av bitterhet och självömkan, med inte många tankar på relativitet,med en tanke på någon annan, skrev jag en barnslig, naiv dikt (va heter det när man låssasskriver dikter) till far på fars dag. Det var länge, länge sedan mer än en evighet sedan. Här är den.

Ibland

åtminstone

då och så

skulle så sedan

och

iallafall

borde det inte ha varit

angeläget

med skolgång

även för Jag

Ibland är oskrivet bäst!

Jag drömmer om att de som kan vill!

Men all egen klagan blir så futtig då jag tänjer på tankebanorna och tänker på alla de funktionshindrade barn och vuxna, sjuka och andra och svält och katastrofer och miljöförstöring och vårt förhållningsätt gentemot djuren.

Jag lägger, tränger bort all frustration över att inte nå fram i skriverierna, och jag lägger

bort alla drömmar som man hade som ung, om att kunna förändra.Om jag skulle hålla fast vid prestationsgrubbel så skulle inte ett ord bli skrivet. Väl medveten om mina begränsningar i skrivandets konst skriver jag trots det.

Jag gör det jag är bäst på, fnittra med en mycket god självkännedom, så och plantera blommor och grönsaker, och berätta lite enkelt om Lisa. Jag fortsätter att skriva hur livet kan vara i en familj med ett funktionshindrat barn. Det att jag skriver, fyller en viktig funktion för mig. Jag gör det för att Lisa inte kan och för att det är så många funktionshindrade som måste kämpa för att kunna få leva ett någorlunda vanligt liv. I Sverige, där vi har råd att sänka skatterna. Vi är så många familjer som har barn, vuxna med funktionshinder. Och de är allra svagaste i vårt samhället. Sen kommer barnen.

Svagaste betyder här till exempel, rullstolsburna som inte kan göra snabba förflyttningar när det behövs, rullstolsburna som behöver stöd för att hålla huvud och bål upprätt som inte ens har muskelstyrka nog till ett eget upprätt sittande i rullstol, de som inte kan säga vad de heter, bor och hur gamla de är, de som inte kan äta på grund av en skadad munmotorik och därför behöver sondmatas, de som måste sitta kvar hemma på gruppboendet och inte kan deltaga i aktiviteter därför att kommunen inte beviljar ledsagare, de som stannar i utvecklingen och aldrig klarar av trafiken, faran med bilar och fordon, och de som kan gå och läsa enkla ord, men inte klarar av samvaron med andra människor. Det finns så många svåra handikapp och även lättare funktionshindrade för den del med, och så har vi detta i Sverige. Jag tror att en del torde häpna om de blev medvetna över alla arbetsinsatser som görs åt alla dessa funktionshindrade, och som de inte kunde ana att funktionshindrade och sjuka behöver hjälp med. Det utöver det vanliga som exempel att få hjälp med att klä på sig, borsta tänderna, kamma håret. Lisas skolklass har egna datorer i skolan, men ingen av dem kan starta en dator. Inte i Lisas klass.Inte Lisa heller!

Handikappade som inte kan gå, tala, äta ja...och

Och så detta besynnerliga fenomen. Att välavlönade, som har full intellektuell kapacitet som kan gå, tala, äta själv,läsa och skriva och arbeta ska gynnas av ett för blått parti med gott stöd av inte fullt så blå partier, som vill införa(redan gjort) att de friska, arbetsföra och relativt rika, ska få ännu mer i förtjänst med jobbskatteavdrag och sänkta skatter.

Och i kontrast till detta, gruppen sjuka och funktionshindrade barn och vuxna inte ska få leva ett anständigt drägligt liv som de icke sjuka och icke funktionshindrade kan. Hur kan detta vara möjligt i Sverige idag? Funktionshindrade som aldrig på grund av sitt handikapp kan leva enligt principen, det ska löna sig att arbeta! Inför parollen, Det ska löna sig att vara handikappad!

Jag använder mig inte av orden rättvisa och orättvisa när jag skriver om funktionshindrade. För är det rättvist att Lisa kan gå när hennes klasskamrat är rullstoslburen? Är det rättvist?

Jag vill verkligen tacka staten Sverige och dess lagstiftare för hur pass relativt välordnat det är i Sverige ändå för handikappade. Men det, vår tacksamhet, tar inte bort våra problem och svårigheter. Och jag kan ändå tycka att om man jämför blir det absurt.

Eller så kan man säga rent ut, att vi tänker inte låta handikappade och sjuka få kosta vad det egentligen kostar. Det är bättre att friska arbetföra människor gynnas. Det är mer synd om dem som får så lite kvar av sin lön än dem som inte kan göra något alls.

Idag, Valborgsmässoafton, har jag omskolat Squash.