Jag trodde själv inte ens på det! Vad då, kanske någon undrar. Jo, att någon utomstående, eventuell läsare av min blogg, skulle kunna ana min kärlek, och uppfatta något av hur fin jag tycker min dotter är genom mina bilder och mina texter. Lisa har en extraordinär personlighet. Hon fullkomligt strålar över sin vänlighet på andra människor hon möter. Det är inte bara en mor som jag, som kan uppleva det. Om man vill se, så finns den där, Lisas extraordinära vänlighet, det är sant. Men att jag skulle kunna förändra och beröra någon annan än de mina, nej, nej, det tror jag inte är möjligt.
Nej, det trodde jag inte alls på. Men jag lät det skrivna vara kvar i bloggen. Bara som en förhoppning.
Det är många, många år sedan jag insåg att hur än viktig, hur betydelsfull och avgörande information du har att förmedla, så finns det ingen som kommer att lyssna aktivt, och med tankar på konstruktiva åtgärder, och kommer man in på ämnen som rasism. Ja, då slår dövörat till.
Det behövs en hel by för att fostra ett barn sägs det, skulle jag önska att det var inlägget som för alltid skulle vara det första inlägget en läsare av min blogg skulle möta. Men det är en omöjlighet om jag nu vill skriva mer, och det förmodar jag att jag vill. Men jag gör så här, förklarar och fortsätter sedan med att återgå till den vanliga ordningen.
Jag följer med ilska, glädje, frustration men framför allt med hopp, allt som skrivs om skolan. De enda barnen, som jag kan se det, som inte är betjänta av katederundervisning är de funktionshindrade. Som min lilla dotter Lisa. Lånad bild från VK.
Detta kunde jag läsa på VKs hemsida den 12 mars
"Bara flickorna fick semlor 8 marsKvinnodagen på ett fritids i Hemse på Gotland firades med att flickorna fick semlor och pojkarna fick vanligt mellanmål med knäckebröd och mjölk. Syftet var att särskilt uppmärksamma flickorna på kvinnodagen. Händelsen har väckt starka reaktioner bland barnen och deras föräldrar. Nu backar rektorn som tänker ringa upp föräldrarna och be om ursäkt, skriver Gotlands Tidningar. -Vi hade inte funderat djupt nog, säger rektorn Lekbir Belmhamdi.Källa: TTPublicerad: 12 mars 2011 kl 01.30"
Bara är ett förunderligt ord!
På åttiotalet låg jag och solade på stranden vid havet ibland, och ibland låg jag i solstolen vid poolen och solade för att det var så skönt och behagligt. För mig finns det bara en strand och en sol som kan värma och tina upp mig, jag en frusen nordbo. Det är stranden och solen i Sri Lanka. Jag hade alltid med mig en trave pocketböcker på resorna till Sri Lanka. Bland dessa böcker fanns Moa Martinssons, Bara en mor. Jag har inte bevarat minnet av texten, bokens innehåll, inte ens hennes skrivstil finns memorerat. Men jag kan påstå att detta till trots att inget bevarat minne finns av boken hos mig, så vet jag att det är en bra bok. En bok man minns för hela livet. Hehe! Jag gillar Moa Martinsson. Och titeln. Bara en mor.
Jag förnimmer att jag trots inte medvetet tänkte det, att det då inte fanns en klar uttänkt tanke på att ordet, bara, var ett ord utöver det ordinarie och att det borde användas i något sammanhang som var av betydelse för mig. Ordet blev bevarat och låg och väntade i vindlingarna på att användas. Det blev i min blogg, Bara trädgård som det kom till användning och till sin rätt.För övrigt gillar jag b-ord. Jag har skrivit många blogginlägg tillbaka, att det vackraste ordet jag vet är begåvad. Det är en nåd att få vara gåvad med förstånd och begåvning." En nåd att stilla be om". Och tillbaka till, "Bara en mor". Det behövs mer än," bara en mor" för att kämpa mot fördomar av alla de slag.
det! Ja, vilken trygghet det är att växa upp i en liten by, eller ett litet samhälle. Här nedan är ett fotografi på mina söner. Fotot till höger är en bild från i somras på vår uteplats. Min lilla odlingsyta.
Just i dagarna är det mycket tal om förskolan i de lokala tevesändningarna.Jag ger de kämpande mitt fulla stöd. Jag tänker tillbaka och minns hur jag kämpade för att få fler personal till förskolan, då när mina barn var inskrivna där. Det behövdes redan då fler vuxna och det tycks fortfarande behövas fler vuxna i förskolan. Om nu förskolan ska vara den plats där våra barn ska växa upp och formas, om det inte finns andra lösningar på problemet var barnen ska vara då föräldrarna arbetar. Och fler män som arbetar med våra barn!
Som det är nu är det sjukt! Himla många barn, och få vuxna.
Jag undrar hur det känns för pojkar att växa upp med att ständigt få höra att de tar för mycket plats, att de får all uppmärksamhet och att flickorna aldrig får en chans att bli sedda för alla dessa pojkar. Hur känns det att vara en pojke som alltid får all skuld för vad som har hänt. Att pojkar får höra att de bara är ett problem för skolan kan inte vara upplyftande.
Förlåt, alla män, och mest Ivar Lo Johansson
för det är Ivar Lo Johansson, som har skrivit, Bara en mor! Det måste har varit, Kvinnor och äppelträd, som jag läste. Jag skrev ju att jag inget mindes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar