Måste börja med en ursäkt! Favoritflickorna får vänta!

Förlåt, alla män och mest Ivar Lo Johansson för det är Ivar Lo Johansson, som har skrivit, Bara en mor! Det måste ha varit boken, Kvinnor och äppelträd, som jag läste, där på stranden i Sri Lanka. Och Ivar Lo Johanssons, Bara en mor. Jag skrev ju att jag inget mindes! Se hur man tänker enkelt stundtals. Man tänker att det är helt säkert, man tar för givet att en kvinna, Moa Martinsson har skrivit, Bara en mor. När minnet sviker och gamla kunskaper och minnen är fördolda och helt omöjliga att fånga upp på en tankebana för att föras upp till ett talbart minne. Då kan tankar bli enkla. Då förenklar man av bara farten. Bara för att det borde vara en kvinna som skrivit en bok med en så berörande titeln. Men se så fel man kan ha! Jag har läst både Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson det kan ni vara helt säkra på ! Men visst finns det en poäng att jag förväxlade de två! Det är inte det minsta pinsamt att jag förväxlade de två. Bara ytterligare exempel på hur fantastisk titeln är. Om inte för någon annan så är den det för mig i alla fall. Jag är dock helt säker på att Analfabeten är skriven av Ivar Lo Johansson. Jag har läst den, tro det eller ej!

Nu efter en stund, så minns jag precis, men jag har inte konstruerat en historia bara för att den skulle passa mitt syfte, tvärtom...det är mer komplicerat än så! Jag kan skriva, om jag vill om en betydelselös trädgård. Men nu skriver om, Bara trädgård!

Nu är minnet klart!

Jag vet att jag visste, att det var Ivar Lo Johansson som skrivit, Bara en mor och att Moa Martinsson skrivit, Kvinnor och äppelträd. Om jag inte missminner mig igen, finns pocketböckerna kvar där i huset i Negombo. Minnesbilder behagar komma fram i ljuset nu.

Här nedan är bilder på när husets balkonger renoverades. Där uppe på övervåningen låg jag då och då även då jag inte sov, på sängen, med takfläkten på högsta läge, och läste medtagna böcker. Det var inte endast på stranden och i solstolen vid poolen som jag läste. Ofta, alltför ofta, var jag vettlöst solsvedd och det var skönt att ligga och slöa på sängen med en bra bok och en takfläkt som skänkte svalka. Någon dag med kraftig solsveda grät jag mig igenom, och lovade mig själv att för alltid minnas hur otäckt det var att vara solstungen. Lovade mig själv att vara försiktigare nästa gång. Med hjälp och råd av släktingar prövad jag även diverse huskurer mot solsvedan och en av dem bjöd på skratt som huskur mot dumhet och solsvedan, och det lindrade mest! Det är inget att gråta över om man själv har stannat i solen för länge. Det är bara futtigt och när det värsta är över kan man skratta åt det, och sig själv! En sådan dumbom man var ibland!

När jag då och då tittade upp från min bok och ut genom fönstret där på övervåningen, från min säng, eller om jag gick ut på balkongen, fanns för mina ögon förutom den vackert blåa himlen och den kraftfulla zenitsolen, ett enormt stort träd.Eller om det inte var ett enda träd, så möjligen flera tätt, tätt planterade träd. Ett träd med stora gröna blad och massor av milt vita blommor. Himlen som i Sri Lanka nästan aldrig är grå, som den kan vara här hemma, var oftast fullkomligt självlysande reflekterade blå . Trädet(en) som jag kunde se från vår övervåning var bemängd med otaliga Tempelblommor. Just de blommor som ofta finns nedlagda som hyllning till Lord Buddha, kring Buddhastatyder och andra Buddistiska helgdomar. På marken runt trädet(en) framför huset låg kronblad från tempelblommorna utstödda på marken. What a wiev! Det stora och mäktiga trädet(en) skänkte vid betraktandet ro och frid och ett lugn. Densamma känsla som jag erfar, som jag alltid upplever när jag bestiger Buddistisk helgedom. Ett orubbligt lugn! Det kunde ens de ständigt kraxande kråkorna och de högljutt tutande bilarna förstöra.

Nåja, ständigt betyder här från arla morgon till den snabba solnedgången vid artontiden på kvällen.Vid solnedgången tystnade fåglarna för att vara knäpptysta hela natten tills morgonen tog vid. "De ständigt skräniga kråkorna", är en slarvig felskrivning av mig. Ett uttryck som är som gjort för feltolkning. Kråkorna var perfekta väckarklockor. Tuppen brukar tystna efter första morgongolet men inte kråkorna. Men lugnet var där och det stannade hos mig, oavsett vad, det minsta att störa var kråkorna trots oljudet de förde!Det när jag betraktade Tempelblommorna och grönskan runt omkring.

Träden finns inte längre kvar. Där de stod har nu den växande staden tagit plats.Men det är underbart vackert där ändå, vare sig det är träd eller stad som jag ser från balkongen.

Tempelblomma (Frangipani p. engelska)(Plumeria rubra) är en art i familjen oleanderväxter tror jag att det var.

Jag blev för övrigt kvar i sängen med en förfärlig semestersjuka just den dagen då en släkting, en svåger som är pilot, hade lovat oss att ta med oss på en helikoptertur till Galle. Jag blev kvar hemma i sängen och de andra fick uppleva Galle från luften.

Just det, man kan låtsas som om det är synd om en själv, när man fick stanna kvar i sängen där hemma sjuk och ensam. I själva verket, var jag lättad över att jag slapp åka helikopter, för det fanns inte mycket som jag inte var rädd för förr i tiden. Jag var rädd för mest allt! Det är annat nu, men så var det då. Synd om Eva, stackars mig, och så låg jag lättad kvar hemma i sängen över att ha sluppit. Och till detta, att jag inte behövde kliva in i en helikopter och uppleva en svindlande färd i luften, fick jag medlidande från de andra. Hehe! Idag tänker jag inte så. Idag är jag uppriktigt ledsen över att jag gick miste om att få se Galle och från luften. Hehe! I dag är jag inte så förtvivlat rädd som förr i tiden. Sånt känslomässigt bedrägeri ägnar jag mig inte åt nuförtiden. För övrig anser jag att det är ett brott mot mänskligheten att begå känslomässigt bedrägeri. Det borde vara straffbart så som övriga bedrägerier är. Hehe!

Det fanns många tillfällen då böckerna behövdes, och de finns nog kvar där uppe i bokhyllan bland en mängd engelsk och singalesisk litteratur. Böckerna fanns där de alltid brukade vara när jag senast var där på besök. I bokhyllan på övervåningen, intill sängen som jag brukar använda när jag är på besök i Sri Lanka.

Somliga klarar sig med endast felsägningar. Vem har inte hört sig själv säga ord, som kommit ofrivilligt från djupet av den bortträngda delen av hjärnan, från det undermedvetna och tänkt, hoppsan! Och vem är inte bekant med förträngningsmekanismen, att man kan förtränga obehagliga tankar, minnen och annat småkrafs. Och minnet kan svika bara för att det har åldrats.

Skapad 2011-04-15 20:57:56 av amaturen

Här är ett inlägg från AoTs forumsida

Jag tror inte det är sant! Alchemyst!

Jag har så till den milda grad förträngt vilken ros jag hade planterat på den "skuggiga skogsdelen av min lilla odlingsyta", så jag fick titta tillbaka till förra årets beställning från Flora Linnea. Och vad fick jag se, jo det är Alchemyst som jag har planterat där. Förvåning räcker inte till att beskriva det jag känner över att inte en gren är knäckt, och att inte en gren är brun eller brunsvart. Det är inte vad jag hade väntat av Alchemyst. Ok, för att det är bara första vintern, men ändå!

Tillväxten förra sommaren var god. Bra mycket bättre än vad New Dawn presterar, har presterat hittills, på en sommar. Men jag glädjs inte riktigt än. Väntar till midsommar med mitt...Jippiiiii! Alchemyst av alla rosor! Ja, någon gren kan vara knäckt. Nu börjar jag funderar lite oroligt på att kanske...

I morgon ska jag dokumentera med ett fotografi. Alchemyst!!!