Gott Nytt År

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark

Tackar allra tacksammast att jag fick möjligheten att se Bruce Springsteen och hans band E Street band, på Ullevi 1985, och att jag fick möjlighet att se kvällens dokumentär på tv 2, The Promise: The making of "Darkness on the edge of town". Repris den 31/12 tv 2 kl 14.25. Jag befinner mig i ett ordlöst stadium efter denna knock out!Kan bara skriva, se dokumentären om Bruce Springsteen!

Det kompenserar, konserten med Springsteen och nu dokumentären med samme man, med råge mina, inte helt avslutade studier i kost och näringsekonomi år 1985. Otvivelaktigt gjorde jag mer än att bara studera år 1985. Jag skulle även kunna skriva att jag gjorde allt annat än att göra det jag skulle göra, studera! Jag har några poäng kvar att för att få en examen. Arbetspsykologi fem poäng, har jag kvar. Vad då kvar undrar kanske någon? Poängen dem låter jag så vara. Kvar på HTBinstutionen.

Jag såg programmet, en dansföreställning från Operan, Nötknäpparen, nu ikväll också. Programmet som sändes före dokumentären, och det var också riktigt bra. Farbror Blå var en riktig, riktigt bra dansare.

Vad har detta med trädgård att göra, Springsteen är svaret!

Kylie Minogue - The Loco-Motion

Rosenblomman här ovan är rosen Chinatown

En förjänstfull ros till de som skapar musik. Skriver, producerar och spelar och sjunger. Nu ska jag inte använda mig av fler musikvideor, tror jag. Lovar inte till hundra procent, men nästan...man vet aldrig. Jag kan alltid ha fel! Och göra det igen.



Jag ska inte fylla min blogg med musikvideor. Men idag var det omöjligt att inte visa denna musikvideo här i min trädgårdsblogg.Jag hade faktiskt ingen aning, förrän jag upptäckte den på Youtube, att även Kylie Minouge hade gjort en version av The locomotion. Jag lyssnade inte på musik under åttiotalet, och början av nittiotalet. Förövrigt upphörde jag att besöka bion och välja att se skräckfilmer på sjuttiotalet. Det var efter att jag sett Blind terror med Mia Farrow, och påföljande mardrömmar på nätterna, som jag beslutade mig för det. Musik, och även det slutade jag lyssna på i mitten av sjuttiotalet. Jag valde inte aktivt att lyssna på musik. Jag satte stopp för skivköp och kasettköp och radion var inte påslagen. Vi utsätts för musik, så passiv musiklyssning har alltid förekommit även hos mig, det är svårare att välja bort. Så är det med det. Inget speciellt eller märkvärdigt med det.
Men ibland är det som talesättet, att en bild säger mer än 1000 ord, stämmer riktigt bra.En musikvideo blir en hel liten berättelse! Därav Kylie!

Förövrigt! Vad har detta med trädgård att göra? Jag tror att många i musikbranschen förtjänar en ros. Jag tror att det krävs mer än begåvning, förutom den sedvanliga turen, för vara artist. Hjältemod tror jag att de har, förutom sin musikbegåvning. Så rosor till dem.

Mina tankar är numera upptagna med att fundera och klura på ett barndomsminne. Det är om hur jag fick en erfarenhet att samla på mig om hur det egentligen är med rättvisa mellan pojkar och flickor. Att det fanns en skuld hos mig, när jag var flicka, att utnyttja pojkars förmodade busig-het. Skylla på pojkarna. Att det sedan var många flickor la skulden på mig, när något inträffat, det är en annan sak. Det är där min blåa själ blir självlysande.

Millie Small - My Boy Lollipop

Somliga dansares rörelser påminner om CPskadades rörelser, så besynnerligt!

Lite mer rosor

Lite mer rosor - photo slideshow

Varför skriver jag

Det snöar i Umeå och det är ett bra tag tills marken är grön av växter igen. Jag har kikat runt lite, på internet, och jag får tankar och undringar varför jag bemödar mig att skriva, när jag skriver som jag skriver.

Och lite är väl det som när lillebror och jag satt vid köksbordet och ritade.

Av mitt blev inget, och jag slutade rita, men min bror, han fortsatte på med att utbilda sig. Han studerade på ett antal konstskolor, och så avslutade han studierna, med studier en fyraårig utbildning på konstfack. Men jag ska inte sluta skriva, det tänker jag inte göra, oavsett vilka bryderier som uppstår i tankarna, om att varför jag ids skriva. Det finns en drivkraft, en kraft som jag inte förmår att stoppa. Förmår och förmår, vill inte ens1 Jag tror mig våga påstå att det är en fråga om om gener, och det har inte med begåvning eller läggning att göra. Det bara finns där, och strunt detsamma om varför egentligen. Det är lite av ett medvetet val som jag gör när jag skriver. Ett val som jag gör därför att min barnasjäl blev påverkad av skriverier. Längtan efter brev. Det är alltså uppkommet under miljön-påverkan, viljan till att skriva. Och ett urgammalt inlärt, belöningssystem klickar igång när jag börjar skriva.

Barnbidrag till familjer som har en relativt hygglig inkomst är bidragsfusk med statens tillåtelse. Apropå bidragsfusk! Se ett tidigare blogginlägg.

I Sverige behöver inte familjer, för familjens försörjning barnbidrag, de familjer som har goda inkomster. Jag vill understryka att jag inte skriver med med baktankar för egen vinning skull, för min egen skull. Min familj har idag inga barn som uppbär barnbidrag. Om man tänker tanken att barnbidraget skulle kunna höjas med någon tia om de som har en god inkomst avstod från barnbidraget. Men nog skulle det komma till sin bästa rätt om vi skänkte de allra fattigaste, de barn som faktiskt svälter, av vårt överflöd. Det barnbidrag som staten skulle hålla inne, som inte skulle ges till barnfamiljer med goda inkomster skulle vi kunna skänka till barn som svälter här på vår gemensamma jord

Gränsen för goda inkomster är väl en ordinarie lön. Två med en varsin ordinarie lön.Så ser jag på det!

Det skulle vara helt ok också om det gick till fattiga svenska barn.

Se, det har snöat!

New Dawn är den ros som jag inte kan vara förutan

Jag har läst tidningen Dagens Nyheter så länge som jag har kunnat läsa

och då jag haft råd!


Kopierat från Dagens Nyheters webbtidning
Ovärdigt fusk
Publicerat 2010-11-18 00:05

Det fuskas med assistansersättningen. Och det kommer det att göra tills vi får ett statsråd som vågar ta i problemen i stället för att skicka dem vidare.




Det finns två sätt att se på lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lss. Dels som en frihetsreform av revolutionerande art. Dels som en gökunge som ingen riktigt vill ta i. Båda beskrivningarna är sanna.

Rätten till personlig assistans, som ingår i lss, har radikalt förändrat livet för en grupp individer. Med assistenter kan personer som tidigare skulle vara hänvisade till institutionsboende bo kvar hemma med familjen och leva ett jämförelsevis vanligt liv där de går till jobbet på måndagen och bjuder hem vänner till helgen. Skillnaden mellan detta liv och en sängplats på långvården är så astronomisk att det ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.

Men kostat har den. Assistentersättningen låg på 3,3 miljarder kronor vid införandet 1994. Det har funnits beräkningar om att notan vid 2015 skulle ha stigit till uppemot 40 miljarder kronor. Det är mer än en tiodubbling och ungefär lika mycket som hela försvaret kostar. Ingen har riktigt kunnat eller velat förklara kostnadsutvecklingen. Än mindre ta i den.

Lss-kommittén, en parlamentarisk utredning, försökte. I augusti 2008 överlämnades slutbetänkandet till statsrådet Maria Larsson. Det har skruvats lite här och lite där, men i huvudsak lassades problemet med kostnadskontroller över på Försäkringskassan.

Den politiska oviljan att se har bäddat för den fuskhärva som nu växer fram i Halland. Parallellen med mutskandalerna i Göteborg finns där. Också i Halland talar polisen i onsdagens Ekosändningar om ett närmast organiserat fusk, om hur härvan växer för varje dag och om hur mycket som en tredjedel av de pengar som betalas ut hamnar i fifflarnas händer. Båda historierna vittnar också om naivitet och bristfällig kontroll.

Barn- och äldreministern Maria Larsson ger nu Statskontoret i uppgift att syna utbetalningarna. Hur det skulle lösa de grundläggande problemen är ett mysterium.

Vad statsrådet borde göra är att tala om de svårigheter som är inbyggda i ett system där en funktionshindrad själv är arbetsgivare åt sina assistenter. Det fun-gerar om denne är fullt beslutsförmögen men är annars fullt av fallgropar.

Ett utvecklingsstört barn med svåra kramper som lämnas ensam på natten trots att assistans är beviljad och betalad dygnet runt kan inte klaga någonstans. Mer av tillsyn hos de mest utsatta måste till, trots att detta förstås är extra känsligt då det är ett privathem man trampar in i.

Stig Orustfjord, överdirektör vid Försäkringskassan, sätter i P1 Morgon fingret på ett annat problem. Bland dem som beviljas assistansersättning finns människor i rullstol med ett eller två läkarintyg i handen och en familj som intygar att personen inte kan gå. Stig Orustfjord förklarar att Försäkringskassan inte då går dit och reser dem ur stolen för att kontrollera om de trillar eller står. Hade Försäkringskassan gjort det hade myndigheten sannolikt fått mycket större rubriker än nu.

Det brukar sägas att välfärdssystem med låg ersättning är självreglerande, medan system med hög ersättning kräver hög kontroll. En funktionshindrad kan ha ett tiotal eller fler assistenter. På årsbasis kan det för de inblandade totalt handla om miljoner i tänkbara intäkter. Klart att det behövs kontroll och uppföljning.

Enligt Stig Orustfjord har Försäkringskassan nu börjat använda den modell som i Halland lett till upptäckten av ett fyrtiotal fuskfall. Och den som söker skall uppenbart finna. Orustfjord säger att Försäkringskassan hittar samma fiffel på andra håll i landet och han invänder inte mot påståendet att fusket skulle kunna uppgå till en tredjedel av alla utbetalningar.

I så fall handlar det om miljarder som rinner ur skattebetalarnas händer varje år. Assistansersättningen, denna förnämliga frihetsreform, kommer i längden inte att kunna värnas om vi inte har politiker som vågar mer än att skicka problemet vidare.

DN
Rekommendera artikeln
Som anonym. Logga in med Facebook

Jag ville bara skriva, och de blev i all hast så här, som följer:

Denna bidragshärva, detta fusk, är helt enkelt inte möjligt idag i Sverige. Vi som har handikappade anhöriga vet att det i regel brukar vara det omvända. Vi som verkligen har svårt handikappade barn, får i regel kämpa för att få den tiden, de timmar, vi enligt lag har rätt till. Bidragsfusk till handikappade låter som ännu en av dessa skrönor som finns i omlopp. Skrönor som skapar oenighet och som gynnar dem som vill skapa osämja mellan svaga grupper, och grupper i allmänhet.
eva engelmark, 08:08, 18 november 2010. Anmäl


Fotografiet ovan är värd en kommentar. Jag kan inte använda Photo shop, eller vad det nu heter programmet för bildredigering. Det är en liten bleknos i kollektivet!

Snö och rosor

Bonica på bilden här ovan, den rosbusken är en riktigt märkvärdig rosbuske. Av de rosbuskar jag har på min odlingsyta är denna rosbuske klart den mest odlingsvärda om man räknar odlings-värdet i mängden producerade rosblommor. Den blommade till och med i kalla oktober. Jag blev riktigt rörd över dess tjurighet. Den vägrade släppa greppet om sommaren och blommade bara på. En vacker fin stor, liten ros. Fotot är från igår. Den 16 november. Snö och minus 12 grader.


Nu är det vinter med en rejäl mängd snö och en kyla, som jag tycker är besvärande. Men jag klagar inte. För mig med många upplevda norrlandsvintrar är det fullständigt normalt med snö och kyla i november. Värre har det varit de senaste årens milda vintrar. Förra året fick vi inte snö och kyla förrän strax innan julen. Någon dag innan jul började det snöa. Första advent var mild och barmarken visade upp sig, trött och brungrå och eländig. Till jullovet fick vi snö så att vi slutade upp att mumla om onormala vintrar.
Så allt är som det ska. Snö och kyla och det är bara att lägga energin på längtan efter våren för att härda ut i vinterkylan. Som vanligt.
När jag var ung och körde mc, ja motorcyklist och kommunist på sjuttiotalet, var längtan efter våren också det som fick mig att genomleva den brutala norrlandsvintern. Jorå, det är vackert men inte hjälper det i längden. Alla kalla dagar när jag längtade efter snöfria vägar. Idag längtar jag efter snöfria odlingsytor, barmark och fågelsång. Jag minns en vårvinter på Höga kusten. Jag kunde ta en provtur med min Honda CB 750 four den 31 mars. Något av ett rekord.

Jag hade inte tänkt bli politisk men ibland måste man

Hur kan socialdemokratin bli bättre utan Mona Sahlin? Jag ställer inte de svåra, häpnadsväckande frågorna som får andra att uppleva ahaupplevelser. Jag har varken de avgörande frågor eller svaren, producerar inte nytänkt och konkreta lösningar. Men ibland måste man göra något utöver det vanliga. Försvara det som är värt att försvara,det som måste försvaras. Protestera på sitt eget sätt, det man förmår. Även om det inte lämnar några spår. Idag, i förmiddags, kände jag en beklämmande känsla, när jag hörde denna fråga på radion. Behövs socialdemokratin? Det är så man kan gråta.

Siripade Samanala Kanda Pene (Original Recording) - Vincent de Paul Peiris

Adams peak, eller som Lisa säger, bejet! Ibland säger hon till och med, dumma bejet! Jag som Lisa, vi tycker om denna sång, Siripada, sången om berget Adams peak. Lisa tycker mer om sången än berget och äventyret vi hade när vi skulle bestiga Adams peak. För Lisa var det alltför strapatsrikt, för att hon skulle kunna uppskatta vad hon var med om, just i den stunden. Den stunden då vi gjorde ett försök att klättra uppför Siripada, om inte hela vägen upp, så var väl halvvägs upp ett mål för oss. Stigen uppför Siripada är i sig ingen övermäktig utmaning. Många äldre människor tar sig med stor möda upp till toppen. Det går. Den framkomliga stigen, som på vissa ställen är mycket bred,och som leder uppför berget har på ett flertal ställen väl fungerande trappsteg i sten, och en väl upptrampad stig. Men det blev ändå betydligt besvärligare och svårare än vad vi hade förväntat oss. Någonstans går väl gränsen, för vem som det är möjligt att bestiga detta berg, och det är väl vid att vara handikappad med stela muskler och svaga muskler, sämre balans och mindre förstånd, som min älskade, älskade dotter Lisa. Å andra sidan blev det nattliga försöket att ta oss uppför berget en upplevelse som har berikat våra liv, med minnen som vi uppskattar i dag och som vi återupplever med hjälp av musiken, sången om Siripada. Mina söner tog sig upp med viss möda, men som belöning fick de från bergets topp, se hur solen, i tidig morgontimma, snabbt stiga upp ur den mörka, natt-svarta horisonten. De fick uppleva hur solen försiktigt börja glänsa med solguld och sprida ljus över omgivningen. Med tillförsikt i morgonstunden sände solen sina ljumma vackra strålar över jorden. Men solens strålar skulle snart vara varma och heta över den del av världen där vi befann oss. På bara en liten stund skulle solen strålar snart flöda över allt och med all den kraft som bara en zenitsol förmår. Detta fick mina söner se och känna från bergets topp. Det tvära kastet från nattens mörker och kyla till dagens intensiva solsken och hetta.

Det är inte världens högsta punkt,långt ifrån det, men Adams peak är väl så storslaget och ett oerhört vackert berg ändå. Vi, min dotter och jag och några andra i vårt sällskap, fick däremot uppleva soluppgången nere vid bergets fot. På bergets topp, finns ett avtryck av Adams fot.Men det är inte illa det heller att få vara i närheten av bergets högsta topp. Det tillhör det mest storslagna bland mina minnen. Dessutom är dessa bergsbestigarminnen kryddade med stapatser utöver de vanliga bestigningarna som görs av tusentals människor varje år på Siripada. Det är helt säkert!
Första gången jag hörde sången om detta berg, Adams peak, var år 1977. I vår, av oss hyrda buss hördes denna sång ljuda högt. Vi var på en rundresa i Sri Lanka. Det var våra släktingar som underhöll oss med singaleiska sånger under denna resa. Från första tonen så fann jag tycke för denna sång. Och med stämmor, ljusa och vackra, var det en sann glädje att få höra dem sjunga Siripada. Jag har besökt Sri Lanka ett antal gånger sedan dess, men det var först år 2006 som vi besökte Adams peak.

Christian the lion

Till mina älskade föräldrar och till mina älskade barn. Tack,tack älskar er!



Tack till den, eller dem som har gjort denna film. Tack för lånet.

Stöd WWF

Jag brukar skriva i Allt om Trädgårds forum och där ställdes en fråga.Vilken önske-drömväxt skulle ni vilja ha på er odlingsyta. Jag svarade att jag hade ett Redwoodträd som drömväxt, men om jag fortsätter att drömma och välja. Skulle jag allt gärna vilja ha en lejonkram. Det skulle slå allt! En highfive med ett lejon! För att lägga inlägget på rätt nivå, förtydligar jag så att inga missförstånd uppstår. Min cpskadade dotter gillar att göra highfive, bara därför!Och för att det skulle vara med ett lejon!

Musik, Mohombi - Bumpy Ride

Något är fel. När jag kan se en musikvideo, spela upp den och visa den i min blogg, bara så där, så känns det fel, då speciellt gentemot musikartisterna. Jag tänker på de som är nya i musikbranschen. De som ännu inte är etablerade. När jag bestämde mig för att utöka min blogg med musikinlägg tyckte jag att det kändes ok att använda mig av Sam Cook, Beatles och Bruce Springsteens musikvideor. Jag har, även om det var länge, länge, sedan köpt deras skivor. Och det inte bara en en skiva. Nästan hela samlingar, alla utgivna titlar. Förutom alla skivköp har jag tacksamt nog även haft möjligheten att bevista en konsert med Bruce Springsteen. Min älskade lillasyster, hennes man, då pojkvän idag hennes man, och jag hade lyckan att få tag i, möjligheten att köpa biljetter till konserten på Ullevi 1985. Den gången då Ullevi nästan brakade ihop av entusiastiska Springsteenfans. Det var magiskt den kvällen. Jag är så tacksam att fick vara med om denna mycket speciella kväll, och uppleva en konsert som var helt utöver det ordinära. Minnet från sommarkvällen i Göteborg och konserten är skarpt och klart, som ett välbevarat färgfotografi, som finns i albumet och det är bara att titta på det, så är minnet och kvällen där. Och allt detta fick jag uppleva tillsammans med min lillasyster. Men från en Springsteenkonsert 1985 åter till dagens musikvideor.

Jag känner, inte bara känner, jag vet, att jag bidragit till att ge dem, just dessa artister en inkomst med mina skivinköp. Idag i dessa datortider, känns det helt fel att musik, ja, allt är så lättillgängligt, och att ingen tycks behöva betala för det. Bland annat tänker jag på dagstidningarna, men jag är bara en en gammat tant som tycker. Och som drömmer tillbaka om Dagens Nyheter i storformat och filmrullar som Tri-X. Jag har inga förslag på konstruktiva lösningar. Jag menar inte att avgiften för "rymdkultur" ska vara kostsam,alla ska ha råd att ta del av den, men som det är nu, känns det fel för mig i alla fall. Helt avgiftsfritt ska det väl inte vara, eller?
Och så har jag en åsikt om inkomster också. Inkomster ska vara rimliga i alla lägen!

I en teveintervju för några år sedan intervjuvades en kvinnlig författare, och jag lyssnade och tittade med uppmärksamhet på programmet. Förutom att hon skriver bra, har denna författare för mig en ovanligt behaglig röst. En röst som jag finner tycke för. Jag har en förkärlek för ljusa, nasala röster. Jag lyssnade och tittade på programmet, med ett tilltagande intresse. Hon är en känd författare, så hon var inte okänd för mig. Jag kände till henne, om än bara lite, långt innan jag såg detta program. Några titlar var bekanta för mig. Och något hade jag läst. Även om intervjun inte var lång eller ingående, och även om svaren kanske var tillrätta-lagda svar, och så och frågorna, blev jag trots det än mer intresserad av henne och hennes böcker. Programmet varade inte mer än en halvtimme.Det vanliga alltså.

Vid tillfället för denna sändning av teveprogrammet var jag redan full av beundran för denna kvinnliga författare och beundran för henne kvarstår och är orubblig. Jag beundrar allt från hennes röst, till det hon skriver. Och jag är inte den som brukar beundra.I alla fall ge uttryck för det. Jag brukar säga,och jag har oftast sagt så som följer:
- Hon/han är så bra som alla säger! När jag tycker att något är riktig bra. Någon må tycka att det är ett fegt omdöme, men jag vill mena att det är ett respektfullt och ödmjukt omdöme jag ger. Första gången jag uttryckte mig som så, det var för mycket länge sedan.Det kan räknas i årtionden. Det är så länge sedan, Så länge sedan att jag inte kan minns omständigheterna omkring, mer än det jag hade läst. Och att jag redan då, i mycket unga år, kände på mig, eller samlat erfarenheter nog att inse, att det var en lagom nivå på att ge uttryck för sitt gillande. I nivå med kännedom. Inget lärt men kärt och omtyckt, ungefär.Första gången, jag medvetet valde dessa ord, hon är så bra som alla säger, det var när jag hade läst Karin Boye, Du är min själs uppståndelse. Men som sagt var, det var länge, länge sedan. Och inte var det knoppar som brister, och stygg flicka som fick mig att för alltid tycka om Karin Boye, nää! Det var, Du är min själs uppståndelse. Denna utläggning är bara ett försökt till en enkel förklaring. Till hur jag förhåller mig till det som jag har läst, och till dem som har författat. När jag beundrar!

Av de hon har skrivit har jag har två böcker som jag köpt. Av det jag har läst, har jag dock lånat det mesta från biblioteket. Denna författare har har intressen som faller mig i smaken och hon skriver så fint, så bra och jag tror att hon kan skriva än bättre, hon har det! I intervjun förklarade hon att vissa saker inte låter sig skrivas. Så sant. Jag skulle vilja fortsätta att skriva men hur...men mest av allt önskade jag att hon skulle skriva!


Jag gör ett undantag, och visar Mohombis musikvideo, bara för att har en så fin röst.Jag gillar låten och videon! Japp!
Jag må se det inte andra ser, och det önskar jag att andra kan respektera. Om jag sen blir trodd eller inte, är inte det som är mest väsentligt. Om mina förklaringar inte godtags, det har ingen betydelse för mig. Det som är avgörande, som är viktigt för mig är att jag åtminstone har fått skriva vad som är sant. Om jag sen blir trodd eller inte, det är saknar betydelse för mig. Jag ser inte videon på det sätt producenterna har tänkt sig. En flörtig musikvideo. Vad jag däremot ser är hela världen, spelet, och jag skulle beskriva med ord som, o-jämlikhet, o-solidaritet, broderskap coh systerskap som inte är total, och en allt tilltagande o-rättvisa. Så är det.För mig. Jag menar att det är artisten som gör det så fint, bra-
Och musikvideon ovan, får mig minnas tillbaka till mina pojkars småskoleår. Sensommaren och hösten var ovanligt varm det året då den yngsta av dem började första klassen. Tillbakablicken härrör sig från ett tillfälle, när jag besökte min son en av de första dagarna i skolan. Jag satt på trappan som ledde upp till dörren, som ledde in till skolsalarna och iakttog barnen som lekte på skolgården. Jag tittade med en stigande förundran på när flickorna på skolgården hoppade hopprep. Och jag skriver inte mer än att det går att snurra hopprep på olika sätt. Man kan förändra takten, man kan få hopprepet mer spänt. Ja, det går att med mycket små medel, små omärkbara rörelser förändra hur hopprepet snurrar. Och många barn passerade med mer eller mindre lyckade resultat ringen av det snurrande hopprepet.

Snö och sommarblommor i oktober

Speciellt denna bild får mig att längta efter en rulle Tri-X

En bild till

Jag tänker tillbaka och minns. Jag minns när Lisa och jag, ibland var Lisas pappa också med, uppsökte läkare på NUS, Norrlands universitetssjukhus därför att vi kände en sådan oro för vårt barn. Det var relativt ofta vi åkte upp till sjukhuset Lisas första år. Det blev både akuta besök samt inbokade sjukhusbesök. Jag ammade Lisa men hon hade stora svårigheter med att suga och att svälja den mjölk hon fick. Det lilla bröstmjölk hon fick i sig, den kräktes hon upp. Hon kräktes upp den mat, bröstmjölk och ersättningsmjölk jag gav henne. Lisa är mitt tredje barn och jag ammade hennes bror i arton månder!

Men ingen viktuppgång alls, utan tvärtom. Det blev mycket av mätningar, ml mjölk, hur många gram hon hade gått upp eller inte, hur många gånger hon hade kräkts mellan måltiderna, men inga siffror i världen var så betydelsefulla som siffrorna som visade Lisas vikt. Från en normalvikt vid födseln, till undervikt vid ettårsåldern. Ett undernärt barn i ett I-land. Lisa undersöktes och utredningar gjordes. En sond, först via näsa och matstrupen, senare via en ingång med hjälp av en PEG, direkt in till magsäcken, försörjde Lisa näringsmässigt mestadels de första sex åren. Det tog sex år innan sondmatningen kunde avslutas. Under dessa sex år som det tog för henne att lära sig äta var sondmatningen en livsnödvändighet.

Vid ett av dessa sjukhusbesök kom jag på mig själv, att jag bar Lisa annorlunda, lite annorlunda mot vad man vanligtvis bär spädbarn. Jag som vandrade i korridorer mellan vårdavdelningen och barnmottagningen, bar Lisa i min famn, men på ett annorlunda sätt än det vanliga sättet med ögonkontakt mellan mor och barn. Mitt barn Lisa, var då vid det här speciella tillfälle jag tänker tillbaka på, omkring åtta månader. Jag som var, och fortfarande är, mycket stolt över min dotter, bar henne så att alla mötande i korridoren kunde se hennes söta ansikte. Jag ville verkligen visa omvärlden att jag hade ett fint barn. Mitt vackra barn. Då, för arton år sedan var jag nästan helt omedveten om att rasism och att ett allmänt ointresse för barn var en verklighet, så omedveten att det överhuvudtaget existerade alls, att det inte fanns i min tankevärld, i min föreställningsvärld. Men det kom att påverka mitt liv. Jag trodde, enfaldigt eller ej, att alla människor var någorlunda befriade från rasism och fördomar. Då var det min verklighet. Men dessa arton år med Lisa, vandringarna i sjukhusets korridorer och besök hos beslutande myndigheter, ansökningar om personlig assistent, har gjort att jag varit tvungen till att se den bistra sanningen i blåögat!

Ja, inte var det många som tittade på mitt vackra barn. Näää...Undrar om någon överhuvdtaget såg henne. Eller vad de såg, om de såg henne?

En svart skalle, en svartskalle eller ett litet barn, ja...vad? Ja, ni förstår själva graden av oseendet, utan att jag behöver förklara närmare.

Om någon skulle känna sig kränkt och orättvist bedömd, är jag genast beredd att be om ursäkt och jag vill mena att jag inte påstår att beslutande personal inom omsorgen eller sjukhuspersonal är rasister, men snåljåpar är di i alle fall!

Sant, om än något förenklat. Det är endast tidens gång som kan ge upprättelse.

Lisa personlighet, den glädje hon har inneboende och som hon visar för allt och alla, och hennes sociala begåvning gör henne till en fantastisk människa. Hon är vänligheten och mildheten själv. Leendet är nästan alltid där!

Lisa vill visa bilder. Jag passar på att tacka Västerbottens-Kuriren

för lånet av bilden på Lisa. Skulle Västerbottens-Kuriren misstycka kan de höra av sig. Jag gillar bilden, så tack!

Tigerkillarna

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Lisa visar bilder

Lisa vill visa bilder

Tigerkillarna

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Bonica

Bonica den 5 oktoberBonica den 10 oktobersamma klase rosknoppar alltså!

Rätt länge sedan

Lisa vill visa bilder

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Så här kan Älggräs också se ut

Lisa vill visa bilder

Somliga växter visar verkligen att det är höst.

Nu så här i början av oktober ser Älggräset ut

så här:

Varsågod

Lisa vill visa bilder

Somliga växter visar verkligen att det är höst.

Nu så här i början av oktober ser Älggräset ut

så här:

Andra växter ser ut som om det var försommar

och inte höst, som dessa blå Tigerkillar t e x.

Rosen Eglantyne, den 7 otober, ser ut att frysa!

Rosen som om om sommaren brukar ha en

varmrosa nyans , den rosa nyansen har av

av kylan till en färg i en kallrosa nyans

Summer song, röd som vanlig, uthållig vanligt, men orkar nog inte

fälla ut sina kronblad helt och hållet. Det är början av oktober, zon 5!

Vem kan klandra den!

En grön massa bara, allt blir bara en massa...grönt, svart eller ....

Bilden till vänster på Lisa är lånad från Västerbottens-kuriren hemsida.

Rosen nedan är New Dawn. Til there was you

Jag vill använda mig av det utslitna och förbrukade orden, att man ser inte träden för skogens skull, som en illustration över att så mycket är osett. Jag vill upphöja orden till att vara en ovärdelig livserfarenhet om man kan bryta ner det i konkret handlande. Jag har observerat allt, natur och allt annat , men den observerade naturen blev förr bara en grön massa. Men jag har med kärleksfull hjälp av mina föräldrar tränat med att verkligen se min omvärld. Idag ser jag med urskiljning. Jag ser verkligen det som finns att se. Allt och detaljrikt. Individen i det gröna kollektivet.Jag ser med kärlek på allt. Vad annat finns att göra?

Bilden på penséerna har ingen skärpa. Jo, en pensée är skarp. Den till höger som kikar fram lite bakom de andra. Den har jag sett!

Förstora gärna denna bild. Det finns en liten ledtråd... Titta till vänster

Västerbottens-kuriren i dag

Bilden av Lisa har jag överfört från tidningenVästerbottens-kuriren, som idag på sin hemsida har som nyhet, att även särskoleleverna får ta hem sina bärbara datorer, precis som alla andra elever på gymnasiet.

Snigelfart med utvecklingsstörda

Austinrosen Eglantyne


Människor har konstaterat att snigeln är långsam för länge, länge sedan. Och det är väl idiotiskt att påstå något annat, men för mig tycks det som om snigeln är en riktig snabbt djur. Ja, ett djur! Så betraktar jag snigeln, som ett djur. Jag uppfattar snigeln som ett litet trögt djur. Inte som en insekt. Jag gillar inte ordet insekt, för det är förenat med rysningar och äckel. Aversion. Förr i alla fall. Och med att byta ett ord förändrar jag mitt sätt att uppfatta insekter. Miljövänligt! Har kollat och ser att snigeln faktiskt är ett djur, ett blötdjur!

I jämförelse med ett cpskadat och utvecklingsstört barn är den tröga lilla snigeln en riktigt snabb en! Men jag skriver som jag alltid har gjort. Jag är tacksam. För jag vet. Hur fint min dotter har det och hur illa skadade barn kan vara. Handikappade.

Bollen är rund och lätt att missa. Här missar Lisas fot bollen.Men det är jätteroligt ändå, tycker Lisa.

Jag har kopierat text från Wikipedia

Sniglar, Stylommatophora, blötdjur tillhörande lungsnäckorna (Pulmonata) i klassen snäckor (Gastropoda). Sniglarna är snäckor som antingen är skallösa eller utrustade med en liggande kalkskiva under bakre delen av skölden (manteln). Djuret är långsträckt och nästan halvt cylindriskt. Huvudet är försett med vanligen fyra tentakler av vilka de två bakre har ögon. Manteln är framtill köttig, på sidorna fri och baktill finns en fastväxt sköld på främre delen av ryggen. På högra sidan finns en inskärning, där en rund öppning utgör ingången till lungan. På samma sida sitter tarm- och genitalöppningarna.

Sniglarna förekommer på öppna fält eller i fuktiga skogar och vissa arter finns nästan uteslutande i mörka källare. De äter både växt- och djurämnen. En del arter skonar inte ens sina likar och äter inte bara döda djur, utan anfaller och förtär även levande.