Musik, Mohombi - Bumpy Ride

Något är fel. När jag kan se en musikvideo, spela upp den och visa den i min blogg, bara så där, så känns det fel, då speciellt gentemot musikartisterna. Jag tänker på de som är nya i musikbranschen. De som ännu inte är etablerade. När jag bestämde mig för att utöka min blogg med musikinlägg tyckte jag att det kändes ok att använda mig av Sam Cook, Beatles och Bruce Springsteens musikvideor. Jag har, även om det var länge, länge, sedan köpt deras skivor. Och det inte bara en en skiva. Nästan hela samlingar, alla utgivna titlar. Förutom alla skivköp har jag tacksamt nog även haft möjligheten att bevista en konsert med Bruce Springsteen. Min älskade lillasyster, hennes man, då pojkvän idag hennes man, och jag hade lyckan att få tag i, möjligheten att köpa biljetter till konserten på Ullevi 1985. Den gången då Ullevi nästan brakade ihop av entusiastiska Springsteenfans. Det var magiskt den kvällen. Jag är så tacksam att fick vara med om denna mycket speciella kväll, och uppleva en konsert som var helt utöver det ordinära. Minnet från sommarkvällen i Göteborg och konserten är skarpt och klart, som ett välbevarat färgfotografi, som finns i albumet och det är bara att titta på det, så är minnet och kvällen där. Och allt detta fick jag uppleva tillsammans med min lillasyster. Men från en Springsteenkonsert 1985 åter till dagens musikvideor.

Jag känner, inte bara känner, jag vet, att jag bidragit till att ge dem, just dessa artister en inkomst med mina skivinköp. Idag i dessa datortider, känns det helt fel att musik, ja, allt är så lättillgängligt, och att ingen tycks behöva betala för det. Bland annat tänker jag på dagstidningarna, men jag är bara en en gammat tant som tycker. Och som drömmer tillbaka om Dagens Nyheter i storformat och filmrullar som Tri-X. Jag har inga förslag på konstruktiva lösningar. Jag menar inte att avgiften för "rymdkultur" ska vara kostsam,alla ska ha råd att ta del av den, men som det är nu, känns det fel för mig i alla fall. Helt avgiftsfritt ska det väl inte vara, eller?
Och så har jag en åsikt om inkomster också. Inkomster ska vara rimliga i alla lägen!

I en teveintervju för några år sedan intervjuvades en kvinnlig författare, och jag lyssnade och tittade med uppmärksamhet på programmet. Förutom att hon skriver bra, har denna författare för mig en ovanligt behaglig röst. En röst som jag finner tycke för. Jag har en förkärlek för ljusa, nasala röster. Jag lyssnade och tittade på programmet, med ett tilltagande intresse. Hon är en känd författare, så hon var inte okänd för mig. Jag kände till henne, om än bara lite, långt innan jag såg detta program. Några titlar var bekanta för mig. Och något hade jag läst. Även om intervjun inte var lång eller ingående, och även om svaren kanske var tillrätta-lagda svar, och så och frågorna, blev jag trots det än mer intresserad av henne och hennes böcker. Programmet varade inte mer än en halvtimme.Det vanliga alltså.

Vid tillfället för denna sändning av teveprogrammet var jag redan full av beundran för denna kvinnliga författare och beundran för henne kvarstår och är orubblig. Jag beundrar allt från hennes röst, till det hon skriver. Och jag är inte den som brukar beundra.I alla fall ge uttryck för det. Jag brukar säga,och jag har oftast sagt så som följer:
- Hon/han är så bra som alla säger! När jag tycker att något är riktig bra. Någon må tycka att det är ett fegt omdöme, men jag vill mena att det är ett respektfullt och ödmjukt omdöme jag ger. Första gången jag uttryckte mig som så, det var för mycket länge sedan.Det kan räknas i årtionden. Det är så länge sedan, Så länge sedan att jag inte kan minns omständigheterna omkring, mer än det jag hade läst. Och att jag redan då, i mycket unga år, kände på mig, eller samlat erfarenheter nog att inse, att det var en lagom nivå på att ge uttryck för sitt gillande. I nivå med kännedom. Inget lärt men kärt och omtyckt, ungefär.Första gången, jag medvetet valde dessa ord, hon är så bra som alla säger, det var när jag hade läst Karin Boye, Du är min själs uppståndelse. Men som sagt var, det var länge, länge sedan. Och inte var det knoppar som brister, och stygg flicka som fick mig att för alltid tycka om Karin Boye, nää! Det var, Du är min själs uppståndelse. Denna utläggning är bara ett försökt till en enkel förklaring. Till hur jag förhåller mig till det som jag har läst, och till dem som har författat. När jag beundrar!

Av de hon har skrivit har jag har två böcker som jag köpt. Av det jag har läst, har jag dock lånat det mesta från biblioteket. Denna författare har har intressen som faller mig i smaken och hon skriver så fint, så bra och jag tror att hon kan skriva än bättre, hon har det! I intervjun förklarade hon att vissa saker inte låter sig skrivas. Så sant. Jag skulle vilja fortsätta att skriva men hur...men mest av allt önskade jag att hon skulle skriva!


Jag gör ett undantag, och visar Mohombis musikvideo, bara för att har en så fin röst.Jag gillar låten och videon! Japp!
Jag må se det inte andra ser, och det önskar jag att andra kan respektera. Om jag sen blir trodd eller inte, är inte det som är mest väsentligt. Om mina förklaringar inte godtags, det har ingen betydelse för mig. Det som är avgörande, som är viktigt för mig är att jag åtminstone har fått skriva vad som är sant. Om jag sen blir trodd eller inte, det är saknar betydelse för mig. Jag ser inte videon på det sätt producenterna har tänkt sig. En flörtig musikvideo. Vad jag däremot ser är hela världen, spelet, och jag skulle beskriva med ord som, o-jämlikhet, o-solidaritet, broderskap coh systerskap som inte är total, och en allt tilltagande o-rättvisa. Så är det.För mig. Jag menar att det är artisten som gör det så fint, bra-
Och musikvideon ovan, får mig minnas tillbaka till mina pojkars småskoleår. Sensommaren och hösten var ovanligt varm det året då den yngsta av dem började första klassen. Tillbakablicken härrör sig från ett tillfälle, när jag besökte min son en av de första dagarna i skolan. Jag satt på trappan som ledde upp till dörren, som ledde in till skolsalarna och iakttog barnen som lekte på skolgården. Jag tittade med en stigande förundran på när flickorna på skolgården hoppade hopprep. Och jag skriver inte mer än att det går att snurra hopprep på olika sätt. Man kan förändra takten, man kan få hopprepet mer spänt. Ja, det går att med mycket små medel, små omärkbara rörelser förändra hur hopprepet snurrar. Och många barn passerade med mer eller mindre lyckade resultat ringen av det snurrande hopprepet.