och då jag haft råd!
Kopierat från Dagens Nyheters webbtidning
Ovärdigt fusk
Publicerat 2010-11-18 00:05
Det fuskas med assistansersättningen. Och det kommer det att göra tills vi får ett statsråd som vågar ta i problemen i stället för att skicka dem vidare.
Det finns två sätt att se på lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lss. Dels som en frihetsreform av revolutionerande art. Dels som en gökunge som ingen riktigt vill ta i. Båda beskrivningarna är sanna.
Rätten till personlig assistans, som ingår i lss, har radikalt förändrat livet för en grupp individer. Med assistenter kan personer som tidigare skulle vara hänvisade till institutionsboende bo kvar hemma med familjen och leva ett jämförelsevis vanligt liv där de går till jobbet på måndagen och bjuder hem vänner till helgen. Skillnaden mellan detta liv och en sängplats på långvården är så astronomisk att det ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.
Men kostat har den. Assistentersättningen låg på 3,3 miljarder kronor vid införandet 1994. Det har funnits beräkningar om att notan vid 2015 skulle ha stigit till uppemot 40 miljarder kronor. Det är mer än en tiodubbling och ungefär lika mycket som hela försvaret kostar. Ingen har riktigt kunnat eller velat förklara kostnadsutvecklingen. Än mindre ta i den.
Lss-kommittén, en parlamentarisk utredning, försökte. I augusti 2008 överlämnades slutbetänkandet till statsrådet Maria Larsson. Det har skruvats lite här och lite där, men i huvudsak lassades problemet med kostnadskontroller över på Försäkringskassan.
Den politiska oviljan att se har bäddat för den fuskhärva som nu växer fram i Halland. Parallellen med mutskandalerna i Göteborg finns där. Också i Halland talar polisen i onsdagens Ekosändningar om ett närmast organiserat fusk, om hur härvan växer för varje dag och om hur mycket som en tredjedel av de pengar som betalas ut hamnar i fifflarnas händer. Båda historierna vittnar också om naivitet och bristfällig kontroll.
Barn- och äldreministern Maria Larsson ger nu Statskontoret i uppgift att syna utbetalningarna. Hur det skulle lösa de grundläggande problemen är ett mysterium.
Vad statsrådet borde göra är att tala om de svårigheter som är inbyggda i ett system där en funktionshindrad själv är arbetsgivare åt sina assistenter. Det fun-gerar om denne är fullt beslutsförmögen men är annars fullt av fallgropar.
Ett utvecklingsstört barn med svåra kramper som lämnas ensam på natten trots att assistans är beviljad och betalad dygnet runt kan inte klaga någonstans. Mer av tillsyn hos de mest utsatta måste till, trots att detta förstås är extra känsligt då det är ett privathem man trampar in i.
Stig Orustfjord, överdirektör vid Försäkringskassan, sätter i P1 Morgon fingret på ett annat problem. Bland dem som beviljas assistansersättning finns människor i rullstol med ett eller två läkarintyg i handen och en familj som intygar att personen inte kan gå. Stig Orustfjord förklarar att Försäkringskassan inte då går dit och reser dem ur stolen för att kontrollera om de trillar eller står. Hade Försäkringskassan gjort det hade myndigheten sannolikt fått mycket större rubriker än nu.
Det brukar sägas att välfärdssystem med låg ersättning är självreglerande, medan system med hög ersättning kräver hög kontroll. En funktionshindrad kan ha ett tiotal eller fler assistenter. På årsbasis kan det för de inblandade totalt handla om miljoner i tänkbara intäkter. Klart att det behövs kontroll och uppföljning.
Enligt Stig Orustfjord har Försäkringskassan nu börjat använda den modell som i Halland lett till upptäckten av ett fyrtiotal fuskfall. Och den som söker skall uppenbart finna. Orustfjord säger att Försäkringskassan hittar samma fiffel på andra håll i landet och han invänder inte mot påståendet att fusket skulle kunna uppgå till en tredjedel av alla utbetalningar.
I så fall handlar det om miljarder som rinner ur skattebetalarnas händer varje år. Assistansersättningen, denna förnämliga frihetsreform, kommer i längden inte att kunna värnas om vi inte har politiker som vågar mer än att skicka problemet vidare.
DN
Rekommendera artikeln
Som anonym. Logga in med Facebook
Jag ville bara skriva, och de blev i all hast så här, som följer:
Denna bidragshärva, detta fusk, är helt enkelt inte möjligt idag i Sverige. Vi som har handikappade anhöriga vet att det i regel brukar vara det omvända. Vi som verkligen har svårt handikappade barn, får i regel kämpa för att få den tiden, de timmar, vi enligt lag har rätt till. Bidragsfusk till handikappade låter som ännu en av dessa skrönor som finns i omlopp. Skrönor som skapar oenighet och som gynnar dem som vill skapa osämja mellan svaga grupper, och grupper i allmänhet.
eva engelmark, 08:08, 18 november 2010. Anmäl
Fotografiet ovan är värd en kommentar. Jag kan inte använda Photo shop, eller vad det nu heter programmet för bildredigering. Det är en liten bleknos i kollektivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar