Bara trädgård: En bild till

Jag tänker tillbaka och minns. Jag minns när Lisa och jag, ibland var Lisas pappa också med, uppsökte läkare på NUS, Norrlands universitetssjukhus därför att vi kände en sådan oro för vårt barn. Det var relativt ofta vi åkte upp till sjukhuset Lisas första år. Det blev både akuta besök samt inbokade sjukhusbesök. Jag ammade Lisa men hon hade stora svårigheter med att suga och att svälja den mjölk hon fick. Det lilla bröstmjölk hon fick i sig, den kräktes hon upp. Hon kräktes upp den mat, bröstmjölk och ersättningsmjölk jag gav henne. Lisa är mitt tredje barn och jag ammade hennes bror i arton månder!

Men ingen viktuppgång alls, utan tvärtom. Det blev mycket av mätningar, ml mjölk, hur många gram hon hade gått upp eller inte, hur många gånger hon hade kräkts mellan måltiderna, men inga siffror i världen var så betydelsefulla som siffrorna som visade Lisas vikt. Från en normalvikt vid födseln, till undervikt vid ettårsåldern. Ett undernärt barn i ett I-land. Lisa undersöktes och utredningar gjordes. En sond, först via näsa och matstrupen, senare via en ingång med hjälp av en PEG, direkt in till magsäcken, försörjde Lisa näringsmässigt mestadels de första sex åren. Det tog sex år innan sondmatningen kunde avslutas. Under dessa sex år som det tog för henne att lära sig äta var sondmatningen en livsnödvändighet.

Vid ett av dessa sjukhusbesök kom jag på mig själv, att jag bar Lisa annorlunda, lite annorlunda mot vad man vanligtvis bär spädbarn. Jag som vandrade i korridorer mellan vårdavdelningen och barnmottagningen, bar Lisa i min famn, men på ett annorlunda sätt än det vanliga sättet med ögonkontakt mellan mor och barn. Mitt barn Lisa, var då vid det här speciella tillfälle jag tänker tillbaka på, omkring åtta månader. Jag som var, och fortfarande är, mycket stolt över min dotter, bar henne så att alla mötande i korridoren kunde se hennes söta ansikte. Jag ville verkligen visa omvärlden att jag hade ett fint barn. Mitt vackra barn. Då, för arton år sedan var jag nästan helt omedveten om att rasism och att ett allmänt ointresse för barn var en verklighet, så omedveten att det överhuvudtaget existerade alls, att det inte fanns i min tankevärld, i min föreställningsvärld. Men det kom att påverka mitt liv. Jag trodde, enfaldigt eller ej, att alla människor var någorlunda befriade från rasism och fördomar. Då var det min verklighet. Men dessa arton år med Lisa, vandringarna i sjukhusets korridorer och besök hos beslutande myndigheter, ansökningar om personlig assistent, har gjort att jag varit tvungen till att se den bistra sanningen i blåögat!

Ja, inte var det många som tittade på mitt vackra barn. Näää...Undrar om någon överhuvdtaget såg henne. Eller vad de såg, om de såg henne?

En svart skalle, en svartskalle eller ett litet barn, ja...vad? Ja, ni förstår själva graden av oseendet, utan att jag behöver förklara närmare.

Om någon skulle känna sig kränkt och orättvist bedömd, är jag genast beredd att be om ursäkt och jag vill mena att jag inte påstår att beslutande personal inom omsorgen eller sjukhuspersonal är rasister, men snåljåpar är di i alle fall!

Sant, om än något förenklat. Det är endast tidens gång som kan ge upprättelse.

Lisa personlighet, den glädje hon har inneboende och som hon visar för allt och alla, och hennes sociala begåvning gör henne till en fantastisk människa. Hon är vänligheten och mildheten själv. Leendet är nästan alltid där!

Lisa vill visa bilder. Jag passar på att tacka Västerbottens-Kuriren