Det här är jag för en herrans många år sedan. Idag ser jag vad jag ser. Men det var omöjligt att uppfatta det då. Livserfarenhet. Idag tas det så mycket bilder av så många att det tillhör vardagen. Nya bilder dyker upp överallt. Tv, tidningar, dator och så mobilen förståss, förutom alla digitalkamror. Jag tillhör den gamla stammen, som vägrar, som inte vill ha en mobil. All annan teknik, dator, digital kamera försöker jag mig på. Lära och förstå.

Det är ett fotografi, taget av mamma eller pappa. Jag befinner mig på gräsmattan, framför den stora björken, utanför vårt hus i Ulriksfors. Jag har blivit helt galen i Beatles och är snart tonåring. Jag har ett minne från just den tiden och just den platsen. Gräsmattan utanför vår hus i Ulriksfors. Vår grannes katt hade tagit en lite fågel. Under alla år har jag då och då tänkt tillbaka, utan att kunna befria mig från minnet, på just den dagen då katten tog den lilla fågelungen. Jag tror idag att det var en fågelunge.

Det märkliga med fotot är att det var mer ovanligt att det fotograferades. I min familj hade vi visst kamera och vi tog foton då och då. Och detta är ett då och då tillfälle. Det är fint att det finns kvar. Idag är minnet av händelsen kvar, men helt bortbleknat. Hanterbart med andra ord.

Nysnö i Umeå

Snön i Umeå har fallit med snöflingor lätta som aldrig förr. I överraskande mängd dessutom. Här prövar Lisa att kasta sig in i snödrivand med en glädje som kan smälta all världens snö, tycks det.

Vi önskar alla som vi känner och vänner Ett riktigt Gott Nytt År!

Ett riktgt gott nytt blomsterår också till alla trädgårdsvänner. Rosor i massor åt massorna, det är min kärleksrevolution.

"Att välja glädjen"

Lisa en solig dag i november. Det är grönt, sol och plusgrader.

Jag har alldeles nyss lyssnat på första kapitlet av Kay Pollaks bok, Att välja glädjen. Jag köper mina ljudböcker från muntligt.se för att de har så humant pris på ljudböcker. Förvisso får man inget bokomslag och det är i sig trist, men det är väl ok, tack vare det human priset.

Så sant, så sant. Det är en bok jag kommer att återkomma till, lyssna till då och då. Det är så hoppfullt att se det i skrift, att höra av en författare att det är möjligt att välja glädjen. I den mån det moderna samhället tillåter oss att gör val. Det personliga ansvaret att välja, hur man vill må, och hur man vill möta andra människor. Det känns så hoppfullt och positivt att hör det från en person som man uppskattar och som man finner trovärdig. Senast jag hade en riktigt fin läsupplevelse var då jag hörde på Wallgrens, Kärlekens vidunderliga historia. När det för mig oväntade inträffar då Barefoot helt sonika väljer att ignorera hemska vidriga känslor, och istället väljer att bara gå sin väg. Att inte hämnas. Det var oväntat men en helt undebart val av författaren, tycker jag. Det är inte allför ofta som allt känns så hoppfullt. I dessa dagar av klimatförändringar behövs dessa böcker. För att inge hopp och få mig att fortsätta att se positivt på världsutvecklingen. Och människan. Och så förstår jag varifrån den gamle mannen fick sina ord, stenar är liv om än i förstummad form.

Så, sant, så sant att man kan välja glädjen, att välja den vidunerliga kärleken.

krypthuija

Brevid den här stora gråsten har tänkt att placera en Dvärgblågran och krypthuija och eventuellt en clematis, Valge Daam. Även några vilda vackra blommor hoppas jag att få sätta ner i dess närhet. Lite gröna, skuggtåliga växter också har en tilltänkt plats där brevid stora Grå.

Bara New Dawn

När jag beställde rosbusken New Dawn beställde jag två rosbuskar. Jag fick dem och jag fann dem ha så stora med så grova grenar, att jag som inte har tillräckliga kunskaper för att se dem uppvuxna och därmed föreställa mig hur det skulle te sig med två i samma rosgrop, beslutade mig för att plantera en här hemma hos mig, och en hos min dotter Lisas pappa. Det är väl fint. Men det hade nog blivit en grann New Dawn, tät och stor, om jag planterat två rosbuskar i samma rosgrop. Men nu har jag två som har istället och det är helt det känns fint det med. Här är min andra, bilden ovan, New Dawn som jag har planterat hos Lisas pappa. Det är den 24 november, snart advent och ingen snö som skyddar rosplantorna om stora norrlandskylan kommer. Det är tråkigt, men för en nybörjare i rosträsket, ja det kallas så, det farliga träsket av begär efter rosor som man kan dras ned i, är det spännande att se en ros i detta skick i november. Här är min bild tagen idag. Några strålar sol möjliggjorde en bild utan blixt. Alltså en bild av New Dawn tagen den 25 november.
Helt klart befinner jag mig i rosträsket. Neddragen med ett omättligt begär efter rosbuskar. Nää, nu tar jag i, men jag köper och planterar rosbuskar med en härdighet som inte är mäktig min odlinszon som är fem. Jag har Austinrosor och det sägs, att de är härdiga till och med zon tre, härdighet med garanti. Om jag befinner mig ett träsk, ja...som det har regnat så kan man säga så, men rosor är en passion för mig. Jag har skrivit om det förr.

Lisa som har varit sjuk i influensa och varit hemma i tre veckor. Här är en bild som vi skickade till skolan. Lisas lärare ringde och sa, att hon och Lisa klasskamrater längtade till hon skulle komma tillbaka. Lisa blev så glad över att få höra fröken och klasskamraternas röster i telefonen, att hon blev nästan frisk. Ett litet tag i alla fall. Jag tog en bild och skickade den till skolan. En hälsning från Lisa och ett tack från henne, för att de hade ringt. När hon som bäst behövde det.

En bild från sommaren. Augusti månad. Ljuvliga rosen New Dawn i blom. Den är nu flyttad och rosbusken har fått min trädgårds bästa plats. I full sol ska den få vara.

Jag längtar efter våren och sommaren. Jag längtar till vårens trädgårdsarbet börjar. Men först ska jag starta säsongen med att beställa hem fröer och rosbuskar. Det kan hända att jag beställer någon annan buske också.