Gott Nytt År!

Till alla, och speciellt till mina i Sri Lanka och Sverige.

Stark sommarsol, stickande bromsar
i barndomstid
vi cyklar till roddbåten
syster stor och lillebror
far och mor, far ror
mor är med

En sommardag
min  hand smeker vattenytan
enformig ljud från åror,
far ror

Släpar motståndslöst handen över vattenytan.
handen följer vattenströmmen utan egen vilja.

En önskan att  känslan
stannar kvar för evigt.
Svalkan mot handen.
men vatten gör som det vill, vilt.
Vatten strimlas,
rinner mellan fingrarna
förbi handryggen,
utan att lämna spår,
precis som livet självt.

Kupar handen
försök att hålla kvar, men,
vattnet följer sin egen lag,
flyter tillbaka till stora vattensamlingen.
Inget blir evigt kvar,
inte ens en enda liten vattendroppe.
Få minnesvärda
ibland skräckfyllda sekunder, minuter
mönstrar min hand
ärrar in minnen, från hand till tanke,
till mun

Skarpa spegelreflexer skaver.
Ögonhöjden sträcker sig
till himlen,
sänker blicken
i oändlig tacksamhet.
grunnar på livets oåtkomlighet.

Livets puls,det är allom bekant.
Men allts oåtkomlighet
aldrig hinna ifatt, tafatt
alltid konstatera.
alltid ett säkert steg efter
En orubblig tanke, skapad av eld

Då för sent
Nu i tid,
för all tid orubbliga tankar,

skyddsbarriär, tänker aldrig fel


Men minnet av sommar, broms och båt
stora syster och lille bror
far och mor,
ger mig en tilltro till att så ska vara,
oåtkomligt tryggt.

Kaffet som bryggs.
Vi kokar kaffe
på öppen eld
med måttfullhet
men jag dricker med begär, för alltid

GOD JUL

 Väntan

Allt som i en viskning,
och där lämnar jag dem,
Vad?
Borde ryta som Simba,
vad gjorde ni?

Du sa, - hon tycker inte om mig heller.
I år har jag trott
att det saknade substans,
bara ord sagda i vänlighet.

Det är med fördunklade ord
det svåraste, och obegripliga
kan uttalas men,
hjärtats kärlek kan inte beskrivas
jag förklarar dig,
- Du är mitt bästa minne.

Austinrosen Eglantyne

Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara

Jag har vilat, jag vilar men..

Jag vilar,
men mitt minne är i verksamhet
knyter upp sig,

i återblickar, ständigt hittar stunden 

nya ärrade knutar.

Osynliga nervtrådar, mitt nervsystem

som i ärrade ögonblick,
knycklat sig till ett system av dubbelknutar.

dubbelknut, på sig själva.

En lärare, en Knut, sa mig

till mig, efter ett historiskt 

misslyckande, sa han, du borde,

här borde radergummit använts mer.

Tänker på gamla tanter som aldrig

sagt mig, tänk på kylan också!

I min ungdom förstod jag inte

att yllevantar är det som skyddar bäst

mot olycklig kärlek.

Kväll, men inte ens hundarna har somnat

tänker, inte nu igen

alla talar mytiskt

vad man vet idag, 

det var okänt i förrgår.

Det där att barnbarn är

behändigt,

man får hålla dem en stund,

sen är de i mamma och pappas famn.

Livets efterrätt..

Fel, fel,  helt fel

innan du önskar barnbarn.

Det blir en evig undran

sover han, har han ätit, har mamma pussat

honom

har pappa kramat och kärleksfull hållit om

honom

Inte kan jag ringa jämt

undra och önska, allt väl?!

Jag har förändras anatomiskt,

mitt hjärta får med barnbarn en extra kammare
ett speciellt hjärterum som är oändligt,
i det rummet finns det så mycket kärlek
som han behöver, så mycket han vill ha 

Min själ, är nu blåare än blåaste blått,
från babyblått till kungsblått.

Bara Doris, som på åttiotalet
sa, med bärande röst, full av kärlek.
Det kärleksfullaste jag någonsin hört.
-Vänta, bara till barnbarnen.
Min själ uppfattade en annan nyans
i de sagda orden, ord som gnistrade
tänkte, det ska jag minnas för alltid,
och jag förstod
att något stort väntade. Du.

Vi är många tusende,
vi som samlat
vi som samlar på repliker
sprungna från våra medmänniskor.
Repliker, som förmår oss till stordåd
replikerna, som får oss att dåna
bokstavligen, bildligt

-Är det realistiskt?
är en som danade till stordåd
som med ett poetiskt opassande modeord
gav mig "värsta hjärnspinnet"
ilska strök över allt annat
det dånade och brakade
punkt slut.

-Jag har inte tid!
och hur kunde jag ens ana att
den repliken skulle bli min upprättelse.
En kär repris.

Men stora sorgen kom med hösten.
från lyckliga sommaren
tog hösten och fallna guldlöv
över jodens gröna mark.
Förvandlade löv till
medaljer av guld, täckandes
hela höstmarken.

Trädens begråtna förlorade guldmedaljer.
låg i ett vackert mönster
där ingen levandes ville störa,
där hördes den
sorgligaste repliken
-mamma, varför gråter tanten?

Och den som fick mig
tillbaka till barnet med vildrosens vilja
-Du måste bjuda på dig själv!
Allt är möjligt!

Någon stor hinner före mig,
radar upp mina minnen.
Först krafsade jag desperat upp dem,
skrynklade ihop dem,
ingen ska få minnas
mina minnen, mer än jag.

Andra gången jag passerar
plockar jag upp pärlorna i min hand
beaktar och begrundar, beundrande
vänder, vrider
låter ljuset speglas i slipningen
reflektera ljus och färg
stunden vill återberätta om gångna tider

En påse pärlor
med djuplila nyans
tar mig tillbaka till dig

En vägg bakom oss
läraren i salens mitt
Med vackra händer
plockar du fram pennor ur pennfodralet
du säger, med en vänlighet
som få kan,
krävande uppmärksamhet
men ingen bryr sig.
- Eva- Maria har ett nytt läppstift!
mörkt med djuplila nyans,

vaa? vaa sa du? vem, sa du?
-du, vi skriver på fredag!

Man blir så fånigt löjlig

under förälskelsens första fas,
vill vara nära
vill bara vara med
avstånd är förskräckliga
en millimeters frånvaro
o, det blir kallt

Hennes blick var grå,
blicken sög sig fast i unga fnittriga mig,
grå otyckande ögon som jag sett förr
Min kärlek härstammar enbart från mitt hjärta
blockerar allt utrymme
inte en människa att tycka om det

Låna mig din rymd
en stund
Jag älskar dig, har och ska