det! Ja, vilken trygghet det är att växa upp i en liten by, eller ett litet samhälle. Här nedan är ett fotografi på mina söner. Fotot till höger är en bild från i somras på vår uteplats. Min lilla odlingsyta.
Just i dagarna är det mycket tal om förskolan i de lokala tevesändningarna.Jag ger de kämpande mitt fulla stöd. Jag tänker tillbaka och minns hur jag kämpade för att få fler personal till förskolan, då när mina barn var inskrivna där. Det behövdes redan då fler vuxna och det tycks fortfarande behövas fler vuxna i förskolan. Om nu förskolan ska vara den plats där våra barn ska växa upp och formas, om det inte finns andra lösningar på problemet var barnen ska vara då föräldrarna arbetar. Och fler män som arbetar med våra barn!
Som det är nu är det sjukt! Himla många barn, och få vuxna.
Jag undrar hur det känns för pojkar att växa upp med att ständigt få höra att de tar för mycket plats, att de får all uppmärksamhet och att flickorna aldrig får en chans att bli sedda för alla dessa pojkar. Hur känns det att vara en pojke som alltid får all skuld för vad som har hänt. Att pojkar bara får höra att de är ett problem för skolan kan inte vara upplyftande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar