Not a wor(l)d

Jag satt inte långt fram

Austinrosen Crown princess Margareta, Calenduaa officinalis och Rudbeckia i vas och vattenkanna.

Jag satt inte längst fram i klassrummet. Min bänk var nog nästan längst bort från katedern betraktat.Jag vill minnas att min bänk var den näst sista bänken från den bakre väggen räknat. I andra raden från fönstret. Fönstren var till vänster om mig, till vänster om bänkraderna. Dörren ut till korridoren var till höger. Läraren som undervisade oss, han höll mest till i den vänstra delen av klassrummet. Han gick lite fram och tillbaka, längs med våra bänkar, så där som lärare ofta brukar göra, samtidigt som han berättade och undervisade oss åttor i historia. Jag vet att läraren stod till vänster från mitt håll beraktat, men om läraren skulle beskriva denna samma stund i klassrummet, historielektionen 1968 på våren, om nazismen, skulle läraren säga att han stod till höger.

Boken, om det nu var en lärobok, eller biblioteksbok, om vi alla hade en varsin bok,om det var en klassuppsättning böcker, det minns jag inte. Men jag minns bilderna med en tydlighet som om det var igår jag tittade i boken. Det var många bilder, kanske ett tiotal. Bilderna jag såg på historielektionen år 1968, de har följt med mig hela livet. Jag grät stilla, trots min ålder, så att ingen skulle märka det, men läraren han märkte min gråt. Min själ förstelnades av de hemska bilder jag såg, så kändes det. Och hur ska man kunna gråta i ett litet klassrum utan att bli observerad av någon. Jag hade svårt att förmå mig att lämna min plats när lektion var slut. Jag var stum mentalt och fysiskt. När jag så förmådde mig att resa mig och gå, frågade läraren mig, om han hade sårat mig. Nej, svarade jag. Vi får aldrig glömma, sa han. Efter denna historilektion har jag undvikit allt om andra världskriget. Jag såg inte ens Schindlers list. Jag behöver inte påminnas. Aldrig. Aldrig att jag glömmer.

Större än Miljöpartiet

Nääääää, när SD, enligt prognoserna nu i kväll är större än Miljöpartiet, ja då gråter jag! Nu gråter jag!

Jag gjorde det jag kunde göra, det jag förmådde. Jag röstade på Mona.
Nu är det bara att hoppas på att Moderaterna får egen majoritet så att inte SD får någon makt att avgöra. Tur att man är socialliberal.

Jag minns när jag året 1968 grät i ett klassrum. Vi, skolans åttor, hade en lektion i historia. Läraren Lars Gustavsson berättade om andra världskriget. Vi fick se bilder och jag minns att vår lärare sa, att vi får aldrig glömma vad som hände, så att det aldrig upprepas igen. Vi befann oss år 1968 tidsmässigt 23 år från andra världskrigets slut. Idag gråter jag över att SD röstades in i vår riksdag.

Jorden är rund och vi snurrar bara med

Austinrosen Eglantyne, en vacker ros, som har fått sitt namn efter den Engelska filantropen Eglantyne Jebb, som grundade Rädda Barnen. Vilken vacker ros och vilket passande namn på en vacker ros!

Mina hundar leker fint tillsammans, trots färgskillnaden.
Låt SD hålla sina tal och presentationer av sitt parti, utan att bli störda av motdemonstranter. Jag tror mer på att ignorera dem, att det är effektivare. Jag vill visa mitt ointresse och skapa mig själv ett lugn och sans, genom att inte ens se dem. Det är inga nyheter de presenterar. Och är det inte ärligare med en "påtalad" rasism än smygrasism! Jag tycker att det hedersvärt att åtminstone stå upp för sina åsikter. Som den lille skolpojken som räcker upp handen på frökens fråga, nåå...vem var det som kastade snöbollen? - Jag!

Det är värre med alla anonyma röstare. Det är en demokratisk rättighet att framföra sina åsikter som även SD har rätt till. Utan att bli störda. Om de protesterar, SD, att jag kallar dem för rasister, så är jag genast beredd att ta tillbaka det, men egoister och snåljåpar då...

Jag tycker synd om dem. Tänk, så många underbara människor de går miste om att få lära känna.

Ingenting, som Lisa brukar säga

Lisa kan svara, om vi inte förstår vad hon säger, ingenting! När jag fortsätter att fråga Lisa, vad vill du säga, när jag inte kan tolka hennes ord till något begripligt brukar hon svara, ingenting. Ingenting, säger hon med en röst och känsla som är oslagbar. Hennes röst ger inte uttryck för resignation, utan snarare. Ja, ja....de där som ingenting förstår, tycks hon mena, med sitt äsch, som sägs med en superliten suck som tillägg, ingenting!! Säkert! Så är det!

Lisa älskar nagellack. Vi har väl alla något som vi tycker extra mycket om, förutom varandra. Lisa sitt nagellack och jag mina rosor. Här är de på ett och samma glasfat.

Rosen New Dawn

Som ett begär

Rosor och blommor vad kan vara mer beroendeframkallande? Har du en gång köpt och odlat och haft förhoppningar om rosblommor, från ett par rosgrenar, är det omöjligt att inte fortsätta. Drömma och köpa fler. Mer och fler. Trädgårdsodling är en underbar sysselsättning som framkallar lyckokänslor. Idag har jag en liten aning om vad jag sysslar med, när jag odlar och jag börjar få ett hum om vad jag odlar. Men från början trodde jag att vackra rosor i en egen trädgård bara var en ouppnålig dröm.
Jag är naiv, och för mig är det en positiv egenskap att vara naiv. Jag är stolt över att kunna säga mig vara naiv. Det gör mig till en optimist, en livsbejakare som så fort en motgång grabbat tag i mig, och fått mig lite på fall, vickar jag upp till ett lugn och sans, precis som en babymugg som har ett vippskydd genom sin tyngd i botten av muggen. Och idag är jag glad över att jag så naivt, gav mig in i Allt om trädgårds trädgårdsforum. Att jag så aningslöst presenterade mig. Och ovetandes om den kunskapsnivån som existerade hos dem som skrev på forumet, försökte jag mig på att delta som vilken annan som helst. Jag ställde frågor om Blåklint och Ringblommor och de andra om surhetsgraden på jorden och artbestämmning bland mycket annat. Skillnaden kunskapsmässig mellan mig och de flesta andra var betydande och mer än så. Men Anna och några andra svarade på mina frågor så att jag kände mig välkommen in i gemenskapen, och Anna fick mig aldrig att känna mig generad över mina kunskapsbrister i botanik. Jag är och förblir mäkta imponerad av hur kunninga de är. Men jag har sakta tagit in fakta om blommor och växter. Och mer än det. Jag har fått nya kunskaper i mer än botanik.

Jag fortsätter att vara en amatör.

Jag frågade om någon i rosforumet, hade en aning om vilken ros som möjligen åsyftades, när den beskrevs av en person, (kan inte precisera personen närmare), som en ros som var så vacker som en ängels uppenbarelse. En ros som vars kronblad var vackra som en ängels klädedräkt och med en doft så ljuvlig som en ängels andedräkt. Kan det vara Celestial tro? Rosens färg var rosa. För mig är beskrivningen en symbolisk beskrivning av alla handikappade barn. De handikappades änglaskara. Rosen Louise Odier, fotografiet högst upp, är för mig en fin och värdig symbol för alla änglabarn. Även ADHDbarnen och alla DAMPbarn är inräknade i barnaskaran som behöver allt skydd och stöd de kan får, och alla barn överhuvudtaget. Jag har skrivit det förr.

Tigerkillar under skydd av en rosbuske

Tigerkillarna har fått skydd av rosbusken Louise Bugnet, som sannerligen kan ge skydd för den har växt på så bra, både hög och välförgrenad som den blivit med åren.Tigerkillarnas dagisminnen har som teckningarna på penseérna förbleknat, och är därmed kanske numera hanterbara. I alla fall begripliga. Som Grrrkillen som sa att, fröken tar så hårt i min arm, mamma!

Hela sommaren har dessa penseér blommat så fint och de har varit en sann glädje att se dem. Jag blir så glad när jag ser dessa små tigerkillar. Jaa, det finns en och annan tigertjej med i penseésällskapet. Alla små tigrar är välkomna till att få förståelse och skydd av Louise Bugnet. Se tidigare blogginlägg.