Jag satt inte längst fram i klassrummet. Min bänk var nog nästan längst bort från katedern betraktat.Jag vill minnas att min bänk var den näst sista bänken från den bakre väggen räknat. I andra raden från fönstret. Fönstren var till vänster om mig, till vänster om bänkraderna. Dörren ut till korridoren var till höger. Läraren som undervisade oss, han höll mest till i den vänstra delen av klassrummet. Han gick lite fram och tillbaka, längs med våra bänkar, så där som lärare ofta brukar göra, samtidigt som han berättade och undervisade oss åttor i historia. Jag vet att läraren stod till vänster från mitt håll beraktat, men om läraren skulle beskriva denna samma stund i klassrummet, historielektionen 1968 på våren, om nazismen, skulle läraren säga att han stod till höger.
Boken, om det nu var en lärobok, eller biblioteksbok, om vi alla hade en varsin bok,om det var en klassuppsättning böcker, det minns jag inte. Men jag minns bilderna med en tydlighet som om det var igår jag tittade i boken. Det var många bilder, kanske ett tiotal. Bilderna jag såg på historielektionen år 1968, de har följt med mig hela livet. Jag grät stilla, trots min ålder, så att ingen skulle märka det, men läraren han märkte min gråt. Min själ förstelnades av de hemska bilder jag såg, så kändes det. Och hur ska man kunna gråta i ett litet klassrum utan att bli observerad av någon. Jag hade svårt att förmå mig att lämna min plats när lektion var slut. Jag var stum mentalt och fysiskt. När jag så förmådde mig att resa mig och gå, frågade läraren mig, om han hade sårat mig. Nej, svarade jag. Vi får aldrig glömma, sa han. Efter denna historilektion har jag undvikit allt om andra världskriget. Jag såg inte ens Schindlers list. Jag behöver inte påminnas. Aldrig. Aldrig att jag glömmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar