Oftast, har inte läst.

Oläst

vill vara 

beläst,

inte känna mig som en obeläst oblast.

Men jag är så rädd,
verkligen,

att andras begagnade ord,

helt obemärkt, smyger sig in 

in i min text

och vem vill det?

( om andras ord

trängts sig i in i mina textrader

är det inte med vilje;

möjligen en beundran

för andras lätthet med bruk av ord,
och ett uselt minne)

Nuförtiden läser jag inget

förutom en blogg 

och en
och annan
artikel, debatt o ledare.

I böcker kan man läsa om
dåtid, nutid och framtid;

om ryska pråmdragares 

mödosamma slitliv

eller en egyptisk läkares

liv år 1 300 f kr

I berikande, ovärderlig

text. 

Ibland blir läsningen
mödosam, något är läst för
det ska läsas,

-uj, va tråkit!

De stunder av  rus
och lycka över
bokstävernas förmåga
att blida magi;
skribentens förmåga,
när orden rusar

förbi ögonen, som ett 

långt snabbt tåg..
i fullständig lycka över läsningen
då hundöron och understryckningarna
är nära. Då har jag
stunder av kortvarig lycka
rentav.
Och på många goda sidor

förmår ordtågen att
lätta på övertrycket,

i igenkännande känslor,
lätta på övertryck i ångande frustration 

exakt som på ångan

i ett tjut som,

på ett gammalt ånglokståg...

tuff...tuff...tuff,,,,,iiiiiiiiiiiii

Allt vackert som skrivits,
och kommer att skrivas
av andra.
En vacker dag ska jag
skriva nått vackert, också.

Mina vackraste kärleksord

till

mina barn och barnbarn 

och andra barn

ligger vilsamt och
väntar på 

att få
komma ut och bilda vackra
ordgirlanger, 

en annan vacker sommardag,

en annan vacker dag.
Att beskriva Guds vackra natur
det förmår inte mina simpla ord räcka till.