I morse vid frukostbordet
sa min tjugotreåriga dotter;
- mamma läs för mig,
inte för första gången.
Men inte har hon sagt
det så många gånger förr.

Hon hade bläddrat i
tidningen, och sett
en bild av en brand,
Första kommentaren
kommer jag inte ihåg.
Hade ingen aning om att det skulle
komma flera ord.

Så sa hon igen;- brand hemskt.
Jag frågade; minns du?
Ett ja, kom det klart.
- Brand hemskt.
Jag gjorde som hon sa.
Läste ur ortstidningen VF.
Läste med mina egna ord
som jag vet att hon förstår.

Läste artikeln som en saga,
med lyckligt slut.
Och så talade vi om vår egen.
Vår egen saga som slutade så
lyckligt.
Om brandmännen, ambulanspersonalen
och polisen som
var så fina. Vi fick åka en
stor ambulans, alla i en,
till stora sjukhuset.
Vårt lyckliga slut på historien,.
Det har tagit oss många minnen
långa år och många bilder.
Nu kan vi skriva lite grand
utan att bara känna skräck, om det hemska.

Mina barn mina hjältar, och alla
andra hjältar
som arbetade den morgonen...

Det vackert skrivna dröjer ett tag till...var god och vänta...