Ögonblick av minnen stockar sig
i en kö
bakom en barriär som ger trygghet
avstängda för vidare transport
för att uttala hur den hjälplösa sorgen
väntar på sin förlösning
Svek, med mina tankars mått
Varför var Jag inte där?
Skräcken vinner denna gång
vägrar att låta minnet lufta sig
finns bara i en odefinierbar känsla
som tar all befintlig plats i mitt sinne
I en tilltvingad kamp
säger jag
det borde varit jag som
tog hand om all ångest
den där kvällen
Du skulle ha ringt och sagt
Månaderna har avverkats en efter en. Det närmar sig ett år nu. Under vissa känslosamma stunder känns det som om jag upplever det just nu igen. Samma månad, samma dag, klockslag och samma känsla upptar all min kraft. Men bara i små stunder, då och då. Idag var det en sådan stund. Att skriva var nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar