Jag har en känsla av att jag inte är trovärdig när jag påstår att jag känner att Sri Lanka är mitt andra hemland. Men jag älskar landet med allt det har, natur, kultur, färg i allt och det varama klimatet och om det hade velat annorlunda så skulle jag stannat kvar i Sri Lanka redan i slutet av sjuttiotalet och ägnat mitt liv åt att arbeta för och åt och med fattiga barn i Sri Lanka. Jag börjar mitt inlägg med att förmoda att min trovärdighet är låg, och jag kan bara inte lämna påståendet bara så där för sig självt. Det behöver en fortsättning, även om den inte är speciellt intressant utan bara det gamla vanliga, att trovärdig eller inte, det är för mig oväsentligt i dag. Min egna trovärdighet, min självtillit står och faller inte med andra människor antagande och tyckande. Jag behöver inte stöd från andra. Jag är stark och mogen nog att känna mig misstrodd utan att påverkas av det. Jag känner, alltså är det så! Jag behöver inte bevisa för något för någon! Jag skriver för min funktionshindrade dotter skull. Hon som inte kan tala riktig, än mindre skriva och läsa. Jag hoppas (men tror inte längre) all den kärlek jag känner för henne, kommer fram i mina texter och bilder. Jag hoppas att min tacksamhet också kan utläsas i mina texter. Jag har genom åratal träning med att förflytta min blick, att se med en fördomsfri blick till en blick som bara ser det yttre uppleva vad andra möjligen ser, lärt mig att uppleva vad andra möjligen ser. Och det har gjort mig en aning desillusionerad.
Till detta skriver jag lite enkelt om min försök att anordna en slags trädgård på en ytterst liten odlingsyta. Jag har idag beställt rosor från Flora Linnea, Austinrosor, 15 stycken. Wildeve, Claire Austin samt Falstaff. Och så skriver jag om en och annan upplevelse ur mitt liv.
Hela Sri Lanka är som en enda stor trädgård. Det som grämer mig mest är att jag var så ointresserad av fåglar så det enda fåglar jag riktigt minns, som jag såg, hörde och registrerade i minnesvindlingarna, från Sri Lanka är kråkfåglarna som kraxade utanför vårt hus, i arla morgon, och 
som väckte mig på morgonen. För mig är för alltid kråkfåglarnas kraxande sammankopplat med en tillvaro som jag tycker om. Det är för mig ett paradisiskt ljud. God morgon kraxade de i den varma ljusa morgontimman,
och morgonen var verkligen god. Jag minns att jag upplevde alla ljud i den tidiga morgontimman vara så oskarpa. Ljuden var milda, inbäddade i en skonsamhet, i början av dagen men de blev allt skarpare under morgonens gång. Ljuden följde solens gång. Jag befann mig i Sri Lanka, i vårt hus på Main Street, inget kunde vara bättre. Fläkten surrade och svalkade, fåglarna förde ett oväsen som gjorde sömnen periodvis och det var bara att falla till föga och börja dagen, och jag visste att dagen började med en kopp gott tea. Det godaste tea med färsk ingefära i som man kan få, det fick jag varje morgon serverat. Underbart!
Bilden av Buddha. Behövs inte många ord för att beskriva, och kanske ord inte räcker till, man ska bara uppleva Buddha och det lugn och välbefinnande det ger att vara i närheten av buddismens symboler. Jag hade som ett projekt att fotografera alla Buddhas som jag
kom i närheten, som vi passerade eller rent av besökte, då på åttiotalet. Bilderna är många. Jag fotograferade med en Nikon F2 och oftast använde jag Kodakfilm, diapositiv. I svartvitt var det Ilford som gällde men i Sri Lanka tog jag aldrig svartvita bilder. Sri Lanka ska fotograferas med färgfilm, i färg. Som ett framtida projekt ska jag ha, att överföra diapositiven till datorn. Jag erfar en storslagen känsla då jag befinner mig i närheten av alla Buddhor och alla Dagobas. Någon gång har jag nästan lyckats överföra känslan till en bild. Men man kan inte misslyckas med att fotografera en Buddha. Oftast finns redan allt där på plats, storlek och skönhet och ett historiskt stenarbete, för att få ett imponerande, mäktig men rofyllt fotografi av Lord Buddha.
Bilden här till höger är en bild som visar Lisa tillsammans med traditionella dansare, Kandian dancers.
Hela Sri Lanka är som en enda stor trädgård. Det som grämer mig mest är att jag var så ointresserad av fåglar så det enda fåglar jag riktigt minns, som jag såg, hörde och registrerade i minnesvindlingarna, från Sri Lanka är kråkfåglarna som kraxade utanför vårt hus, i arla morgon, och som väckte mig på morgonen. För mig är för alltid kråkfåglarnas kraxande sammankopplat med en tillvaro som jag tycker om. Det är för mig ett paradisiskt ljud. God morgon kraxade de i den varma ljusa morgontimman, och morgonen var verkligen god. Jag minns att jag upplevde alla ljud i den tidiga morgontimman vara så oskarpa. Ljuden var milda, inbäddade i en skonsamhet, i början av dagen men de blev allt skarpare under morgonens gång. Ljuden följde solens gång. Jag befann mig i Sri Lanka, i vårt hus på Main Street, inget kunde vara bättre. Fläkten surrade och svalkade, fåglarna förde ett oväsen som gjorde sömnen periodvis och det var bara att falla till föga och börja dagen, och jag visste att dagen började med en kopp gott tea. Det godaste tea med färsk ingefära i som man kan få, det fick jag varje morgon serverat. Underbart!Här på sängen har Lisa sina gosedjur, haren och tigern och så en av sina dockor som
hon alltid brukar ha med sig i sängen när hon ska sova.
Här är Lisa fotograferad hemma hos faster och farbror. Innan hon åkte med pappa till Sri Lanka. Vi åt en god lunch, ris, dull och en curryrätt.
En bild från hotellets resturang, Lisa äter middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar