Det värsta jag vet är när någon tror, att jag tror att det är bra

Jag har plockat bort och lagt till och ändrat med mina då, och så och skulle och kunde och alla i alla fall. Jag är så trött på mitt språk. Och hur mycket jag än önskar att jag kunde, kan jag aldrig i livet ändra tempo, (inte tempus) när jag skriver. Och jag har tvivlat, och jag tvivlar varje gång jag sätter mig ner för att skriva på nästa blogginlägg, att inläggen kommer till stånd. Att jag kommer att skriva en enda rad till. I ett tillstånd av bitterhet och självömkan, med inte många tankar på relativitet,med en tanke på någon annan, skrev jag en barnslig, naiv dikt (va heter det när man låssasskriver dikter) till far på fars dag. Det var länge, länge sedan mer än en evighet sedan. Här är den.

Ibland

åtminstone

då och så

skulle så sedan

och

iallafall

borde det inte ha varit

angeläget

med skolgång

även för Jag

Ibland är oskrivet bäst!

Jag drömmer om att de som kan vill!

Men all egen klagan blir så futtig då jag tänjer på tankebanorna och tänker på alla de funktionshindrade barn och vuxna, sjuka och andra och svält och katastrofer och miljöförstöring och vårt förhållningsätt gentemot djuren.

Jag lägger, tränger bort all frustration över att inte nå fram i skriverierna, och jag lägger

bort alla drömmar som man hade som ung, om att kunna förändra.Om jag skulle hålla fast vid prestationsgrubbel så skulle inte ett ord bli skrivet. Väl medveten om mina begränsningar i skrivandets konst skriver jag trots det.

Jag gör det jag är bäst på, fnittra med en mycket god självkännedom, så och plantera blommor och grönsaker, och berätta lite enkelt om Lisa. Jag fortsätter att skriva hur livet kan vara i en familj med ett funktionshindrat barn. Det att jag skriver, fyller en viktig funktion för mig. Jag gör det för att Lisa inte kan och för att det är så många funktionshindrade som måste kämpa för att kunna få leva ett någorlunda vanligt liv. I Sverige, där vi har råd att sänka skatterna. Vi är så många familjer som har barn, vuxna med funktionshinder. Och de är allra svagaste i vårt samhället. Sen kommer barnen.

Svagaste betyder här till exempel, rullstolsburna som inte kan göra snabba förflyttningar när det behövs, rullstolsburna som behöver stöd för att hålla huvud och bål upprätt som inte ens har muskelstyrka nog till ett eget upprätt sittande i rullstol, de som inte kan säga vad de heter, bor och hur gamla de är, de som inte kan äta på grund av en skadad munmotorik och därför behöver sondmatas, de som måste sitta kvar hemma på gruppboendet och inte kan deltaga i aktiviteter därför att kommunen inte beviljar ledsagare, de som stannar i utvecklingen och aldrig klarar av trafiken, faran med bilar och fordon, och de som kan gå och läsa enkla ord, men inte klarar av samvaron med andra människor. Det finns så många svåra handikapp och även lättare funktionshindrade för den del med, och så har vi detta i Sverige. Jag tror att en del torde häpna om de blev medvetna över alla arbetsinsatser som görs åt alla dessa funktionshindrade, och som de inte kunde ana att funktionshindrade och sjuka behöver hjälp med. Det utöver det vanliga som exempel att få hjälp med att klä på sig, borsta tänderna, kamma håret. Lisas skolklass har egna datorer i skolan, men ingen av dem kan starta en dator. Inte i Lisas klass.Inte Lisa heller!

Handikappade som inte kan gå, tala, äta ja...och

Och så detta besynnerliga fenomen. Att välavlönade, som har full intellektuell kapacitet som kan gå, tala, äta själv,läsa och skriva och arbeta ska gynnas av ett för blått parti med gott stöd av inte fullt så blå partier, som vill införa(redan gjort) att de friska, arbetsföra och relativt rika, ska få ännu mer i förtjänst med jobbskatteavdrag och sänkta skatter.

Och i kontrast till detta, gruppen sjuka och funktionshindrade barn och vuxna inte ska få leva ett anständigt drägligt liv som de icke sjuka och icke funktionshindrade kan. Hur kan detta vara möjligt i Sverige idag? Funktionshindrade som aldrig på grund av sitt handikapp kan leva enligt principen, det ska löna sig att arbeta! Inför parollen, Det ska löna sig att vara handikappad!

Jag använder mig inte av orden rättvisa och orättvisa när jag skriver om funktionshindrade. För är det rättvist att Lisa kan gå när hennes klasskamrat är rullstoslburen? Är det rättvist?

Jag vill verkligen tacka staten Sverige och dess lagstiftare för hur pass relativt välordnat det är i Sverige ändå för handikappade. Men det, vår tacksamhet, tar inte bort våra problem och svårigheter. Och jag kan ändå tycka att om man jämför blir det absurt.

Eller så kan man säga rent ut, att vi tänker inte låta handikappade och sjuka få kosta vad det egentligen kostar. Det är bättre att friska arbetföra människor gynnas. Det är mer synd om dem som får så lite kvar av sin lön än dem som inte kan göra något alls.

Idag, Valborgsmässoafton, har jag omskolat Squash.

Vilken underbar försommarvärme

Lisa med kepsen på, och jag med kameran i bärremmen runt halsen, har varit ute och spanat på fåglar. Här på Ersboda. Precis bakom vårt hyreshus finns en gräsplätt och en liten

skogsglänta. Där har vi spanat på vårt vis. Det lär väl kallas fågelskådning, men att skriva att vi var ute på fågelskådning är en överdrift. Vår brist på erfarenhet av fåglars beteende, och våra egna diverse svårigheter, och därtill bristande utrustning, tar man detta i beaktande, kan man inte med den bästa vilja i världen beskriva vårt sökande efter fåglar som regelrätt fågelskådning. Och för att vårt görande skulle kunna beskrivas som fågelskådning, ska det nog till en mer spännande plats än en bakgård. Så vi spanade mer än vad vi fågelsskådade. Men jag är nöjd med utdelning av vårt försök att titta på fåglar. Jag såg för mig en helt ny fågel och bilder av fåglar fick jag. Om än bilder på fåglar där fåglarna svårligen går att urskilja, så dock bilder med fåglar på.

Av den relativa myckna mängden av fåglar att döma, tycks det vara ett populärt tillhåll för fåglar skogsgläntan här bakom vårt hus. Jag har just här i den lilla skogsgläntan mellan vägen och hyreshusen, sett en Större hackspett, vilket inte går att missa även om man som jag är en absolut fågelskådaramatör. Det är en stor fågel. Den röda gumpen och de markanta vita fälten på skuldrorna, ryggen är omöjliga att förväxla med någon annan fågel. Dessutom går de uppför och nedför på trädstammen, och det är inte alla fåglar som gör det. Jag har sett Ringtrasten vilken också lämnar tydliga synintyck efter sig, och en användare av AoT forum hjälpte mig att identifiera Sidensvans. Det var den vackra sången som var avgörande för inkännandet. En liten flock med Sidensvansar låter fint. Jaa, och så den lilla kavata Blåmesen är en ny fågel för mig. Den upptäckte jag i vintras vid matningsstället i ett träd. Trädet som jag kan se alldeles utanför vårt fönster i vardagsrummet. Den kom dagligen när järnkylan rådde för att äta ur den specialgjorda jordnötsförpackingen för fåglar som jag hängt upp i trädet. För mig som inga kunskaper alls har om fåglar var Blåmesen först en vanlig Talgoxe. Trodde jag. Men bilden jag tog på den i vintras visade när jag studerade bilden av fågeln och jämförde med den med fåglar i boken, Svenska fåglar- fälthandbok för alla, att det var en Blåmes och inte en Talgoxe. Blåmesen påminner en hel del om Talgoxen, men den är en alldeles egen liten fågel. Nu känner jag igen den på den blå baskern, huvudhättan och den svarta ögonmasken som den har. Och nu i går såg jag Björktrasten. Det var en litet flock fåglar, Björktrastar, som Lisa och jag spejade på. De gjorde märkliga flygningar, snurr och störtdykningar, och det allt dessa konster pågick helt nära marken. Jag tror utan att veta alls att det var revirmarkering. Kan väl också har varit hane/hona som vänslades.

Jag tror att det är Björktrast efter att studerat fälthandboken, och jämfört med mina synminnen och bilder med beskrivningen av Björktrast. Men jag ska även fråga i AoTs forum.

Mitt intresse för fåglar är nytt. Jag fick starthjälp av användare av AoT forum. Där visades bilder på fåglar. Jag hade i min blogg skrivit om mitt barns, jag själv, hemska upplevelse av när en katt som strök omkring på vår gård tog en liten fågelunge. Mest alla barn har upplevt detta och det kan tyckas som en överdrift att behöva blogga bort ett alldeles vanligt barndomsminne. Nu är inte så lättvindigt att bara blogga bort ett minne, och så är det utplånat, men det är en del av bearbetningen. Förutom en liten utveckling av det förenklade, behövs ett bättre ord, än ordet utplånat. Jag skriver som följer, att minnet blir hanterbart med bearbetning. There is a reason, även det, utplånat. Jag kunde aldrig ta mig ur den mentala stumhet, ur den förlamning jag upplevde just den stunden på gården för länge, länge sedan, då jag blev ögonvittnet till vad som i naturen är normalt men för mig som ett erfarenhetsfattigt människobarn, framstod som vedervärdigt och skräckfullt. Minnet av händelsen kunde komma upp till medvetna tankar då och då, och om det även inte direkt försvårade min dag, så irriterade det mig att jag aldrig kunde släppa tanken på händelsen bara så där, när den kommit upp ur hjärngömmorna. Var och en har sina minnen och var och en gör vad de vill med dem. Denna enda lilla stund påverkade mitt minnessinnestillstånd så pass att minnesbilderna påverkade mig år efteråt. Jag led inte och jag blev inte handlingsförlamad av bara detta enda minne, men det besvärade mig. Ett barns barnsliga minne. När jag hade befriat mig från detta minne från händelsen som låg långt bak i tid och rum, kom intresset för fåglar med all kraft. Det har tagit mig år av egna anteckningar för att komma hit. Bara för ett år sedan var det endast de mest avbildade fåglarna som jag kunde identifiera utan fälthandboken. De vanligast som till exmpel Kråka, Domherre, Gråsparv, Talgoxe och någon större rovfågel såsom Örn och några till. Jag hade överhuvudtaget inget intresse för fåglar alls innan dess. Det, fåglarna, tillhörde ordningen, sånt som bara fanns, men som jag aldrig såg på riktigt. Sånt som jag bara såg, utan att registrera och tänka på vad jag såg. Men, en så fin pippi! Men nu, skulle jag kunna följa en fågel till världens ände. För så känns det när jag ser fåglar flyga där uppe i luften. Det är som man dras med, till nästa träd och nästa träd av osynliga band till de flygande fåglarna. Ja, detta intresse var jag förhindrad från att uppleva förr, men inte nu.

Ja, det var Lisa med kepsen på, och jag som tog försiktiga steg för att inte falla över dolska grenar, väl gömda i gammalt gräs och gamla löv och mossiga slippriga stenar. Det är lätt att falla i kuperad terräng, speciellt om man spanar uppåt. Det var vi två som var ute och spanade, och några bilder blev det. Jag drömmer om ett riktigt 350 mm:s teleobjektiv. Jag vet inte om 350 mm:s räcker till för fågelfotografering. Men att jag drömmer om ett riktigt teleobjektiv det framgår med tydlighet av bilderna av fåglarna, se bilder nedan. Jag förmodar att bilderna talar sitt eget tydliga språk.

Det finns träd som en trygghet! Att träd finns är en trygghet!

Jag tror att detta är en björktrast.

Björktrast (Turdus pilaris) är en trastfågel som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde i norra Palearktis.

Hallå, hallå mina favorittjejer Filippa och Lisa! Idag har jag skolat om Squash. Se vilka fina plantor vi har.

Måste börja med en ursäkt!

Måste börja med en ursäkt! Favoritflickorna får vänta!

Förlåt, alla män och mest Ivar Lo Johansson för det är Ivar Lo Johansson, som har skrivit, Bara en mor! Det måste ha varit boken, Kvinnor och äppelträd, som jag läste, där på stranden i Sri Lanka. Och Ivar Lo Johanssons, Bara en mor. Jag skrev ju att jag inget mindes! Se hur man tänker enkelt stundtals. Man tänker att det är helt säkert, man tar för givet att en kvinna, Moa Martinsson har skrivit, Bara en mor. När minnet sviker och gamla kunskaper och minnen är fördolda och helt omöjliga att fånga upp på en tankebana för att föras upp till ett talbart minne. Då kan tankar bli enkla. Då förenklar man av bara farten. Bara för att det borde vara en kvinna som skrivit en bok med en så berörande titeln. Men se så fel man kan ha! Jag har läst både Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson det kan ni vara helt säkra på ! Men visst finns det en poäng att jag förväxlade de två! Det är inte det minsta pinsamt att jag förväxlade de två. Bara ytterligare exempel på hur fantastisk titeln är. Om inte för någon annan så är den det för mig i alla fall. Jag är dock helt säker på att Analfabeten är skriven av Ivar Lo Johansson. Jag har läst den, tro det eller ej!

Nu efter en stund, så minns jag precis, men jag har inte konstruerat en historia bara för att den skulle passa mitt syfte, tvärtom...det är mer komplicerat än så! Jag kan skriva, om jag vill om en betydelselös trädgård. Men nu skriver om, Bara trädgård!

Nu är minnet klart!

Jag vet att jag visste, att det var Ivar Lo Johansson som skrivit, Bara en mor och att Moa Martinsson skrivit, Kvinnor och äppelträd. Om jag inte missminner mig igen, finns pocketböckerna kvar där i huset i Negombo. Minnesbilder behagar komma fram i ljuset nu.

Här nedan är bilder på när husets balkonger renoverades. Där uppe på övervåningen låg jag då och då även då jag inte sov, på sängen, med takfläkten på högsta läge, och läste medtagna böcker. Det var inte endast på stranden och i solstolen vid poolen som jag läste. Ofta, alltför ofta, var jag vettlöst solsvedd och det var skönt att ligga och slöa på sängen med en bra bok och en takfläkt som skänkte svalka. Någon dag med kraftig solsveda grät jag mig igenom, och lovade mig själv att för alltid minnas hur otäckt det var att vara solstungen. Lovade mig själv att vara försiktigare nästa gång. Med hjälp och råd av släktingar prövad jag även diverse huskurer mot solsvedan och en av dem bjöd på skratt som huskur mot dumhet och solsvedan, och det lindrade mest! Det är inget att gråta över om man själv har stannat i solen för länge. Det är bara futtigt och när det värsta är över kan man skratta åt det, och sig själv! En sådan dumbom man var ibland!

När jag då och då tittade upp från min bok och ut genom fönstret där på övervåningen, från min säng, eller om jag gick ut på balkongen, fanns för mina ögon förutom den vackert blåa himlen och den kraftfulla zenitsolen, ett enormt stort träd.Eller om det inte var ett enda träd, så möjligen flera tätt, tätt planterade träd. Ett träd med stora gröna blad och massor av milt vita blommor. Himlen som i Sri Lanka nästan aldrig är grå, som den kan vara här hemma, var oftast fullkomligt självlysande reflekterade blå . Trädet(en) som jag kunde se från vår övervåning var bemängd med otaliga Tempelblommor. Just de blommor som ofta finns nedlagda som hyllning till Lord Buddha, kring Buddhastatyder och andra Buddistiska helgdomar. På marken runt trädet(en) framför huset låg kronblad från tempelblommorna utstödda på marken. What a wiev! Det stora och mäktiga trädet(en) skänkte vid betraktandet ro och frid och ett lugn. Densamma känsla som jag erfar, som jag alltid upplever när jag bestiger Buddistisk helgedom. Ett orubbligt lugn! Det kunde ens de ständigt kraxande kråkorna och de högljutt tutande bilarna förstöra.

Nåja, ständigt betyder här från arla morgon till den snabba solnedgången vid artontiden på kvällen.Vid solnedgången tystnade fåglarna för att vara knäpptysta hela natten tills morgonen tog vid. "De ständigt skräniga kråkorna", är en slarvig felskrivning av mig. Ett uttryck som är som gjort för feltolkning. Kråkorna var perfekta väckarklockor. Tuppen brukar tystna efter första morgongolet men inte kråkorna. Men lugnet var där och det stannade hos mig, oavsett vad, det minsta att störa var kråkorna trots oljudet de förde!Det när jag betraktade Tempelblommorna och grönskan runt omkring.

Träden finns inte längre kvar. Där de stod har nu den växande staden tagit plats.Men det är underbart vackert där ändå, vare sig det är träd eller stad som jag ser från balkongen.

Tempelblomma (Frangipani p. engelska)(Plumeria rubra) är en art i familjen oleanderväxter tror jag att det var.

Jag blev för övrigt kvar i sängen med en förfärlig semestersjuka just den dagen då en släkting, en svåger som är pilot, hade lovat oss att ta med oss på en helikoptertur till Galle. Jag blev kvar hemma i sängen och de andra fick uppleva Galle från luften.

Just det, man kan låtsas som om det är synd om en själv, när man fick stanna kvar i sängen där hemma sjuk och ensam. I själva verket, var jag lättad över att jag slapp åka helikopter, för det fanns inte mycket som jag inte var rädd för förr i tiden. Jag var rädd för mest allt! Det är annat nu, men så var det då. Synd om Eva, stackars mig, och så låg jag lättad kvar hemma i sängen över att ha sluppit. Och till detta, att jag inte behövde kliva in i en helikopter och uppleva en svindlande färd i luften, fick jag medlidande från de andra. Hehe! Idag tänker jag inte så. Idag är jag uppriktigt ledsen över att jag gick miste om att få se Galle och från luften. Hehe! I dag är jag inte så förtvivlat rädd som förr i tiden. Sånt känslomässigt bedrägeri ägnar jag mig inte åt nuförtiden. För övrig anser jag att det är ett brott mot mänskligheten att begå känslomässigt bedrägeri. Det borde vara straffbart så som övriga bedrägerier är. Hehe!

Det fanns många tillfällen då böckerna behövdes, och de finns nog kvar där uppe i bokhyllan bland en mängd engelsk och singalesisk litteratur. Böckerna fanns där de alltid brukade vara när jag senast var där på besök. I bokhyllan på övervåningen, intill sängen som jag brukar använda när jag är på besök i Sri Lanka.

Somliga klarar sig med endast felsägningar. Vem har inte hört sig själv säga ord, som kommit ofrivilligt från djupet av den bortträngda delen av hjärnan, från det undermedvetna och tänkt, hoppsan! Och vem är inte bekant med förträngningsmekanismen, att man kan förtränga obehagliga tankar, minnen och annat småkrafs. Och minnet kan svika bara för att det har åldrats.

Skapad 2011-04-15 20:57:56 av amaturen

Här är ett inlägg från AoTs forumsida

Jag tror inte det är sant! Alchemyst!

Jag har så till den milda grad förträngt vilken ros jag hade planterat på den "skuggiga skogsdelen av min lilla odlingsyta", så jag fick titta tillbaka till förra årets beställning från Flora Linnea. Och vad fick jag se, jo det är Alchemyst som jag har planterat där. Förvåning räcker inte till att beskriva det jag känner över att inte en gren är knäckt, och att inte en gren är brun eller brunsvart. Det är inte vad jag hade väntat av Alchemyst. Ok, för att det är bara första vintern, men ändå!

Tillväxten förra sommaren var god. Bra mycket bättre än vad New Dawn presterar, har presterat hittills, på en sommar. Men jag glädjs inte riktigt än. Väntar till midsommar med mitt...Jippiiiii! Alchemyst av alla rosor! Ja, någon gren kan vara knäckt. Nu börjar jag funderar lite oroligt på att kanske...

I morgon ska jag dokumentera med ett fotografi. Alchemyst!!!

Bilder på balkongerna på övervåning.

Två av mina favortitjejer

Här är två av mina favorittejer på stranden. Vår

kompis Filippa och min dotter Lisa. Tillsammans har vi, Filippa och jag och några till, kolonilotter som vi odlar. Förra året blev det jordgubbar, potatis, kryddor, ärtor och squash. Jag imponerades av squash och dess växtkraft och hur enkel den var att fröså.I år har jag frösått purjolök och squash.

Jag tror att det framgår av bilden att Lisa är

mycket förtjust i Filippa. Det är inte många som kan tävla om Lisas gunst när Filippa

är i närheten. Vi uppskattar vår kompis Filippa, både Lisa och jag. Vi hade ett par underbara dagar förra sommaren när vi tillsammans gjorde i ordning kolonilotterna. När vi rensade ogräs, hälsade på daggmaskarna och sådde och planterad. Solen lyste som om den var glad. Glad över att se oss bruka jorden. Så kändes det, utan tvekan. Och skördedagarna på hösten var också bara för ljuvliga.Det var lugnt, ingen blåst och regnet höll upp, och ett mer milt solsken lyste över oss, när vi plockade in vår skörd. Det var mest bären som blev plockade. Vi hade skördat grönsakerna allteftersom. Underbara dagar.

Nu längtar vi till att vi kan börja med kolonilotterna igen. Snön har smält undan, men än är det ett par veckor kvar innan jorden låter sig bearbetas.

Min frösådder av Squash och purjolök som ska få växa till sig inomhus under konstbelysning och värme. Frösådderna ska få växa till sig lite innan jag ställer ut dem i mitt lilla växthus. Jag har ett litet plastväxthus som jag har köpt på Rusta. Billigt och bra men det fyller sin funktion under dagarna. Den skyddar mot blåst och skarpa solstrålar. Om någon vecka, en eller två veckor ska de, frösådderna få stå utomhus under dagarna.

Allium ampelooprasum

Låt stå!

Jag trodde själv inte ens på det! Vad då, kanske någon undrar. Jo, att någon utomstående, eventuell läsare av min blogg, skulle kunna ana min kärlek, och uppfatta något av hur fin jag tycker min dotter är genom mina bilder och mina texter. Lisa har en extraordinär personlighet. Hon fullkomligt strålar över sin vänlighet på andra människor hon möter. Det är inte bara en mor som jag, som kan uppleva det. Om man vill se, så finns den där, Lisas extraordinära vänlighet, det är sant. Men att jag skulle kunna förändra och beröra någon annan än de mina, nej, nej, det tror jag inte är möjligt.

Nej, det trodde jag inte alls på. Men jag lät det skrivna vara kvar i bloggen. Bara som en förhoppning.

Det är många, många år sedan jag insåg att hur än viktig, hur betydelsfull och avgörande information du har att förmedla, så finns det ingen som kommer att lyssna aktivt, och med tankar på konstruktiva åtgärder, och kommer man in på ämnen som rasism. Ja, då slår dövörat till.

Det behövs en hel by för att fostra ett barn sägs det, skulle jag önska att det var inlägget som för alltid skulle vara det första inlägget en läsare av min blogg skulle möta. Men det är en omöjlighet om jag nu vill skriva mer, och det förmodar jag att jag vill. Men jag gör så här, förklarar och fortsätter sedan med att återgå till den vanliga ordningen.

Jag följer med ilska, glädje, frustration men framför allt med hopp, allt som skrivs om skolan. De enda barnen, som jag kan se det, som inte är betjänta av katederundervisning är de funktionshindrade. Som min lilla dotter Lisa. Lånad bild från VK.

Detta kunde jag läsa på VKs hemsida den 12 mars

"Bara flickorna fick semlor 8 marsKvinnodagen på ett fritids i Hemse på Gotland firades med att flickorna fick semlor och pojkarna fick vanligt mellanmål med knäckebröd och mjölk. Syftet var att särskilt uppmärksamma flickorna på kvinnodagen. Händelsen har väckt starka reaktioner bland barnen och deras föräldrar. Nu backar rektorn som tänker ringa upp föräldrarna och be om ursäkt, skriver Gotlands Tidningar. -Vi hade inte funderat djupt nog, säger rektorn Lekbir Belmhamdi.Källa: TTPublicerad: 12 mars 2011 kl 01.30"

Bara är ett förunderligt ord!

På åttiotalet låg jag och solade på stranden vid havet ibland, och ibland låg jag i solstolen vid poolen och solade för att det var så skönt och behagligt. För mig finns det bara en strand och en sol som kan värma och tina upp mig, jag en frusen nordbo. Det är stranden och solen i Sri Lanka. Jag hade alltid med mig en trave pocketböcker på resorna till Sri Lanka. Bland dessa böcker fanns Moa Martinssons, Bara en mor. Jag har inte bevarat minnet av texten, bokens innehåll, inte ens hennes skrivstil finns memorerat. Men jag kan påstå att detta till trots att inget bevarat minne finns av boken hos mig, så vet jag att det är en bra bok. En bok man minns för hela livet. Hehe! Jag gillar Moa Martinsson. Och titeln. Bara en mor.

Jag förnimmer att jag trots inte medvetet tänkte det, att det då inte fanns en klar uttänkt tanke på att ordet, bara, var ett ord utöver det ordinarie och att det borde användas i något sammanhang som var av betydelse för mig. Ordet blev bevarat och låg och väntade i vindlingarna på att användas. Det blev i min blogg, Bara trädgård som det kom till användning och till sin rätt.För övrigt gillar jag b-ord. Jag har skrivit många blogginlägg tillbaka, att det vackraste ordet jag vet är begåvad. Det är en nåd att få vara gåvad med förstånd och begåvning." En nåd att stilla be om". Och tillbaka till, "Bara en mor". Det behövs mer än," bara en mor" för att kämpa mot fördomar av alla de slag.

Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn sägs

det! Ja, vilken trygghet det är att växa upp i en liten by, eller ett litet samhälle. Här nedan är ett fotografi på mina söner. Fotot till höger är en bild från i somras på vår uteplats. Min lilla odlingsyta.

Just i dagarna är det mycket tal om förskolan i de lokala tevesändningarna.Jag ger de kämpande mitt fulla stöd. Jag tänker tillbaka och minns hur jag kämpade för att få fler personal till förskolan, då när mina barn var inskrivna där. Det behövdes redan då fler vuxna och det tycks fortfarande behövas fler vuxna i förskolan. Om nu förskolan ska vara den plats där våra barn ska växa upp och formas, om det inte finns andra lösningar på problemet var barnen ska vara då föräldrarna arbetar. Och fler män som arbetar med våra barn!

Som det är nu är det sjukt! Himla många barn, och få vuxna.

Jag undrar hur det känns för pojkar att växa upp med att ständigt få höra att de tar för mycket plats, att de får all uppmärksamhet och att flickorna aldrig får en chans att bli sedda för alla dessa pojkar. Hur känns det att vara en pojke som alltid får all skuld för vad som har hänt. Att pojkar får höra att de bara är ett problem för skolan kan inte vara upplyftande.

Förlåt, alla män, och mest Ivar Lo Johansson

för det är Ivar Lo Johansson, som har skrivit, Bara en mor! Det måste har varit, Kvinnor och äppelträd, som jag läste. Jag skrev ju att jag inget mindes!