Det sägs att denna historia är sann! Jag betvivlar. När jag nu sitter vid datorn, med händerna på tangentbordet och tänker efter kan jag känna en känsla av fart. Jag kan känna en gammal känsla av att få saker och ting att hända. En känsla att aldrig kunna eller vilja vara stilla. Ingenting fick stanna upp och vara stilla och det var framförallt jag själv som bara ville vidare. Jag ville alltid som liten att någonting skulle hända. Och som alla andra barn, var jag impulsiv, och som många andra ett alldeles för nyfiket barn. Min erfarenheter kunde stundtals var alldeles för få för att jag skulle kunna förstå, överblicka konsekvenser av gjorda handlingar. Jag brukade leka vid Faxälven och det var alldeles för farligt. Jag, rättare skrivet, vi, min lekkamrat och jag hade en timmerstock och den fick ett namn, varför vet jag inte men den fick segla där längs strandkanten fram och tillbaka. Vi hade namngett stocken till Beata. Och det känns som om när jag tänker tillbaka, som om jag har fyllt Faxälvens ränna med småstenar, i mina försök att kasta småsten, så flata som möjligt, så att de studsade så många gånger på vattnet, som möjligt. Kasta smörgås sas det att man gjorde, och vilket besynnerligt namn på detta stenkast. I kvardröjande barnatankar känns det som om vi fyllde Faxälvens ränna med småstenar, för det var alltid möjligt med ett ännu bättre kast. Detta är inte vad föräldrar skulle tillåta barn att göra, leka vid en älv. Mamma och pappa visste inget alls, och aldrig fick det veta heller. Nu ja, men nu är det fint att minnas och berätta. Min barndom var en idyll, trots en och annan farlig lek. Tjuvrökte gjorde jag också! Jag lånar, "Fy jedande sånt barn", jag var!
Historien som inte känns som en genuin historia om mig, är att jag vid ett tillfälle fann en peng. Jag var knappt en tvärhand hög, jag hade nyss lärt mig att tala, och vid detta tillfälle som historien berättas om mig, lär jag ha sagt jag när jag fann slanten.- Måste ut! Jag har haft nyfikenhet som en stark drivkraft i hela mitt liv, men pengar, se de har aldrig förmått mig till stordåd! Sant! Men jag minns å andra sidan, min barndiamant som jag hittade på sommarlovet som spenderades i Tornedalen. I min sexårshand låg den där, barndiamanten, vit och slät, och gnistrande och lockade fram drömmar om rikedom. Men drömmarna om rikedom bytte jag snabbt ut mot en dröm att få studera till läkare. Men jag skriver att historien kan vara sann, även om det inte för mig känns helt genuint.
Men mitt måtto är, Jag kan alltid ha fel!
Men detta guld, det kan få mig att säga. -Måste ut! Se bliden ovan, skålar av guld, sommarsol och Papaver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar