En välbevarad hemlighet

Jag har en hemlighet. Den är så välbevarad att det inte går att överträffa det igen. Jag inbillar mig att det är få människor förunnat, att få bära en given hemlighet med sig, genom hela livet. Den mest välbevarade hemligheten den gavs av min kamrat i förtroende, och bevarades av mig i lojalitet. Vi var två små flickor, jättesmå, jag tror att jag inte ens fyllt två år och min vän, hon var bara något år äldre.
Vi befann oss hos vår dagmamma. Vår dagmamma bodde på en lantgård och vilken underbar miljö att få vara barn i. På ett mycket svårfångat och nästan utplånat vis, nästintill omöjligt att upprepa som minne, mer ett som ett känslominne, tycker jag mig ändå ha ett urminne av ett jätteträd och gullvivor, några gula blommor, förutom alla kossor och koplajor. Att jag "minns", erinra mig, allt detta beror på att det gjordes ett reportage av ortstidningen om oss. Vi fotograferades tillsammans med vår dagmamma, och i reportaget berättades det lite om vår tillvaro hos vår dagmamma. Två små barn på landet, hos sin dagmamma. Den äldre flickan, i tidningen stod det att hon hette Anna, och jag presenterades som den finska lekkamraten Eva- Maria i tidningen, hon viskade en hemlis till mig, som ingen annan fick höra, bara jag. Och denna hemlighet är mitt livs hemlighet.
Jag har förlorat tidningsartikeln, men det fanns väl bevarad fram till vår flytt år 2002. Jag kunde om jag var riktigt angelägen, försöka mig på att forska fram den igen. Men det är fint som bara ett minne nuförtiden. Jag känner att jag inte har behov av själva tidningsartikel längre. Jag behöver väl inte förklara för någon, att denna lilla berättelse, är full av symbolik för mig. Ett av alla de små otydliga tecken som jag har pusslat ihop. Detta är ett av alla de tecken, små händelser som bevarats och som har gjort att jag kan pussla hop mitt livshistoria, till ett fantasktiskt fint liv, fyllt av bärande självkännedom.