Ja,nu är den igång, min trädgårds blogg, Bara trädgård, och nu startar arbetet med att överföra min tidigare blogg från AoTs hemsida, hit. Men först vill jag kortfattat ge en liten förklaring till mitt bloggande.
Det finns stunder när jag känner mig generad över mina skrivfel i bloggen, men för det mesta accepterar jag dem som en del av mitt skrivande. De är en betydande del av min blogg. Förunderligt må ni kanske tänka. Men skrivfel kan ge en antydan om en dold tanke, som kan leda vidare till ett förklarande ljus. Vissa fel rättar jag innan jag publicerar dem på internet. Andra fel, låter jag bara vara. Jag skriver direkt ut i rymden och det blir skissartat det skrivna, och det finns skrivet som så får vara. Nuförtiden rättar jag skrivfel, inte allt men det mesta.
Rubriken Bara trädgård, på min blogg är missvisande. Men om man är rustad med lite tålamod, och läser allt jag skrivit, kommer det att framgå, helt klart och tydligt varför jag använder mig av just de orden i min bloggrubrik. Bara trädgård. Jag ämnar inte skriva enbart om trädgård. Till det saknar jag kunskap nog om trädgård och trädgårdars växter, för att kunna skriva bara om trädgård. Min trädgård är begränsad till ett par kvadratmeterar på cirka tjugo. Inte mer. Trots det, ryms där mer växter än vad man först kan ana. Med en så liten trädgård kan jag inte skriva om den i det oändliga. Den är begränsande, både till ytan och till ett ständigt skrivande om den.

Jag har en tanke, en enda planering med detta bloggande, och det är att jag ska skriva så som jag vanligtvis brukar. Jag skriver när det känns påkallat att skriva. Det händer aldrig att jag inväntar inspiration. För om jag skulle vänta på inspiration, då skulle arken förbli tomma och skärmen skulle vara förbli vit som snö. När jag sätter igång att skriva, så skriver jag för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Jag funderar inte, planerar, tänker inte ut i förväg vad jag ska skriva om. Jag låter tankarna välla fram (nja...så klartänkt är jag nog inte så de bara väller fram men på något sätt måste jag förklara processen) och händerna styra,trycka ner tangenterna, forma en text, utan några i förväg tilltänkta ämnen.
Det jag skrivit framtill i dag, i alla fall, har mest varit växtbaserade skriverier. Min lilla trädgård, som jag envist kallar den, uppfyller en funktion som en riktig, fullstor trädgård. Jag har möjlighet att planera vad som ska växa i den, arbeta med den, och så stolt betrakta dess växter och blommor. Mången skulle nog inte kalla mitt gräsplätt för något, än mindre skulle de benämna den som en trädgård. Men för mig är det en trädgård. Så visst kommer jag att skriva om min trädgård, även då det inte kommer att bli mest av trädgårdskriverier. Jag får vänta och se vart bloggen tar vägen innehållsmässigt.

Jag har en fundering, men jag ska hålla tillbaka den, för då brukar det bli bäst. Det blir bäst när jag inte planerar det jag ska skriva om i förväg, utan bara låter fingrarna trycka ner tangenter. Precis som tårar som är omöjliga att hålla tillbaka, så fungerar mitt skriveri.Så som man låter tårar trilla. De ligger där tårarna, i tårkanalen förberedda att trilla.Somliga gånger omöjliga att pressa tillbaka. Det är bara att låta det ske.Gråta. Och när de runnit ner för kinden och när handen så torkat bort dem. Då är kan man åter igen tänka sig att skratta. Det känns så befriande, att skratta och gråta och skriva.

Det jag vet med bestämdhet är, att jag inte kan avhålla mig från att skriva och berätta lite om mitt älskade barn, som är handikappad. Jag må ha fått en liten trädgård, men det kanske är just därför jag har en liten trädgård. Vår Fader kanske ville att så skulle bli. En liten trädgård till Eva, bara för att jag ska kunna ge min tid åt ett barn som har förlorat mycket av sin tid till ett handikapp. En del barn, somliga av Lisas klasskamrater är så handikappade att all deras tid går åt att vara handikappde. Funktionshindret tar all deras tid, när får de ens vara barn ? Lisas funktionshinder är betydande, men tacksamt nog är Lisa helt rörlig. Hon går och står, och hon besitter en underbar social kompetens, trots sitt svåra kommunikationshandikapp. Jag har haft så mycken egen tid, i hela 39 år, att jag nu vill ge all min tid till Lisa. Jag vill ge Lisa utrymme, en plats från varifrån hon kan att få bli framförallt förklarad, och det av en människa som verkligen älskar och känner henne. Det är så många människor som går förbi Lisa helt oseende. Min trädgårdsblogg kan vara en sådan plats. Jag vill berätta lite om Lisa och vad som händer i hennes vardag, små korta berättelser om vardagshändelser, som för Lisa är betydelsfulla, och som lite kan förklara för en annan människa, som inte är så van att umgås med handikappade barn, eller unga vuxna, hur ett barn som Lisa fungerar. Och med inga ambitioner alls, så vill jag helt enkelt skriva och berätta om Lisa, bara för att jag själv behöver det. De som har handikappade barn förstår mig, utan att jag behöver förklara mig närmare.
Nu är det något stort på gång nu för Lisa. På torsdag börjar Lisa, som är sjutton år fyllda, på särskolegymnasitet efter tio år i särskolan. Vi, mamma och pappa, kommer att vara tillsammans med Lisa hela dagen, de första dagarna i skolan. Lisa längtar så efter att få starta skolan efter sommarlovet. Var tionde minut, kanske oftare, hela dagarna nu i veckan före skolstarten, säger hon till mig. - Packa frukt. Barnen i särskolan har en fruktstund på förmiddagen. Och frukten, den är viktig för Lisa. Mycket viktigt med frukt till skolan varje dag.

Men mest trädgårdskriverier hoppas jag på att kunna samla, på denna trädgårdsblogg.