Det känns som hösten gjort entre tillsammans med blåsten, som blåser över oss här ikväll över Umeå. Sommarens ljusa nätter är historia och augusti kommer med sina nattsvarta kvällar och nätter. Jag saknar sommarens lätthet men jag välkomnar ändå hösten, och vad den för med sig. Trädgårdens färgprakt håller sakta på att försvinna i ett brunt burr av torkade blommor. Så mycket brunt och torrt är det ännu inte. Det är mycket bara en beskrivning av höstens intåg(kommande) i mina rabatter som jag vill beskriva. Men de årligt återkommande Vallmon passar in på beskrivningen. De är uttorkade och bruna och all grön skönhet och alla tunna, färggranna kronblad är torkade och försvunna. Blomstjälkarna är bruna och torra och fröna faller ur de knastertorra frökapslarna. Men flesta blommande blommor har jag jag själv rensat bort häromdagen.
Äntligen , efter åratals väntan börjar nu terrasserna renoveras. Byggnadsbolaget har nu satt igång renoveringen. En stor gul byggnadskran vittnar om det. Jag har sett kranen i full färd med att avlägsna frontstycket på terrasserna på ett hus, bara några byggnader bort från vårt hus. Det är bra. Men det allra bästa med hösten eller sensommaren snarare, är ändå att skolan har börjat igen. Lisa har frågat efter, och väntat så på skolstarten. För Lisa börjar igen kamratlivet med skolan som nu börjar efter sommaruppehållet. Skolan och klasskamraterna och lärarna i skolan är glädjeämen för Lisa, och som på inget vis kan bytas ut mot något annat. Efter morgonkramen och pussen på kinden och ett godmorgon Lisa, från mig, har det första Lisa yttrat på morgon varit, - Oba! Länge, länge, i många år benämndes skolan som oba, av Lisa, och det var bara vi som begrep vad hon menade. I dag vid sjutton års ålder kan hon säga ordet skolan med ett relativt bra uttal. Det är nästan helt begripligt även för dem som inte känner henne.
Nuförtiden är Ordet skolan sagt som en fråga, bland det första Lisa säger när hon vaknar på morgonen. Så mycket tycker Lisa om skolan. Jag kan inte skriva annat än att jag är mycket tacksam för detta.
I taxin hem från inskolningsdagen i dag med mig, mamma, frågade hon mig, där hon satt i framsätet och jag i baksätet,- Vakna tidigt? Orden vakna tidigt, är det samma som om Lisa frågar, om hon ska till skolan i morgon. - Nej, i morgon är det folbollscup i Piteå, du ska inte till skolan, men du ska vakna tidigt i alla fall, svarade jag. Pappa och du ska åka buss upp till Piteå och spela fotboll. Fotbollslaget som Lisa tränar och spelar med heter Ume United, tror jag måste jag tillägga! Men jag är helt säker på att innebandylaget Lisa spelar med heter Ume Flyers, i alla fall. I morgon ska Ume United spela en fotbollscup i Piteå, och Lisa ska också vara med och spela. Lisas speluppfattning är inte den bästa. Det är svårt för Lisa och få tag på bollen och det är omöjligt för Lisa att förstå var lagets mål ska göras, det har hon ingen aning om. Men det är lika roligt när det blir ett mål, oavsett vilket lag som gör målet. Lisa visar samma glädje då motståndarlaget gör mål. Det är ju målen som är viktigaste. Vem gillar inte snygga otroliga mål? Hon vill som alla andra göra en high five när ett mål är gjort. Det är jätteroligt tycker Lisa. Jag vill utan att skriva för mycket,vill jag berätta att det finns två Ume United lag. Ett lag där spelarna är riktigt duktiga. Och så finns det glädjespelarna, de som spelar hellre än bra. I den gruppen spelar Lisa.Spelarna i det andra Umelaget har samma glädje och kämparglöd när de spelar, men de är faktiskt betydligt skickligare än Lisa. Jag har tackat förr, men jag vill passa på att än en gång tacka alla ledare, fotboll, innebandy och körledare för det fina arbete de gör för våra barn. Jag är så tacksam.
Idag har Lisa skrattat sig genom skoldagen. Lisa är nästan alltid glad och hon har ett skratt som utklassar nästan alla i tävlingen, vem skrattar bäst och vem har det godaste skrattet. Hon har ett glatt och lyckligt skratt. Lisa är ett fantastiskt barn. Jag kan skriva helt öppet om Lisa, för alla som har mött Lisa kan bara intyga att sanningen är den, att en så glad flicka som Lisa är inte alldels helt vanligt att möta. Jag befinner mig inte så nära skrattet som Lisa när jag besöker särskolan. Visst ler jag, och visst skrattar jag, men jag tänker annorlunda. Det är en fantastisk prestation som lärarna på särskolan utför. Jag orkar knappt med en dag, då det är så känslomässigt påfrestande att se alla utvecklingsstörda barn. De är alltför många. Jag kände i dag att jag skulle vilja sjunga psalmen som vi sjöng i småskolan när jag var liten. Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud...
Här gungar Lisa med pappas moster Ingrid. Lisa lärde sig gunga när hon var femton år. Hon gillar att gunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar