Ibland minns jag bara händelsen. inget för eller efter, och då kan jag tvivla på att jag återskapar minnet korrekt. Men min sommar med Örnsköldsvik och några motorcyklister, därifrån minns jag. Speciellt killen som frågade mig, -vad säger du Kalle? Jag vet att jag från Lunde måste ha kört 10 mil. en sommardag och det till Örnsköldsvik. Dagen innan måste vi kommit överens att träffas en viss tid på en viss plats. Detta borde ha hänt nittonhundrasjuttisex. Min första sommar med min Honda cb 500 four. Helt hundra är jag inte, men jag är helt säker på vilken mc jag körde, så det.
En med fyra fram och fyra bak med siffrorna 500cc. Ingen tillgång till mobil där jag kunde ställa frågan, var är du nu? Fast telefon fanns hemma i ådalen. Så nära till telefonen hade jag. Om inte minnet sviker mig bestämde vi, några öviks motorcyklister och jag, att vi skulle mötas på södra utfarten till Örnsköldsvik, där det fanns bensinmackar och matställen. Så blev det. För så gjorde jag. Man, jag, hade ett armbandsur där avläsning av tiden gick fortare med armbandsur än denna mobil vi nu har. Vi mötes vid södra utfarten av Örnsköldsvik. Hur det gick till, att jag fick en passagerare, det minns jag inte, alls. Det var en kille som var yngre än 18 år och därmed inte fick köra tung mc. Han som vid ett senare tillfälle, en sommarnatt vid Molidens dansbana. Skojade med mig, och frågade, -vad säger du Kalle?
Vi, motorcyklister, bestämde oss, där vid södra utfarten, att köra någon mil, söder ut. Vädret var sommar, blossande varm sol, perfekt väder för en mc-tur. Vi bestämde plats för möte, om vi skulle komma ifrån varandra. Vi var ett sällskap på tre eller fyra tunga motorcyklar. Inte för att jag minns, men jag borde frågat den unge mannen, tre, fyra år yngre än mig. Stor åldersskillnad när man är ung. Törs du åka med mig? Han nickade väl, och så satte han sig bak och så körde jag iväg som första motorcykel. Vi åkte, jag körde ett par mil på E4, så blinkade jag åt vänster. Till en mindre väg och där stannade vi till. Alla samlades till en trevlig träff, med prat och vila. Som jag minns det blev det mest prat och frågor om mc. Alla hade oftast en hoj man drömde om. Efter att vi sett oss omkring bestämde vi att köra tillbaka till Övik. Ordlöst tog jag på att styra ut till höger och hem till Övik. Hondan startade med ett djupt morr och med en motor som såg fabriksny ut. Inte en oljefläck. Håller du i dig? Nu kör vi. Kilometrarna la vi under oss och bara någon kilometer från Övik flög övermodetet i mig. Jag ville inte som startade efter mig skulle hinna ifatt mig. Och jag var en tjej, med en känsla att jag med det behövde bevisa att jag kunde köra mc. Jag har nämt i det som jag skrivit tidigare om att motorcykeln och jag som förare blev som en enhet. I en svagt doserad seg högerkurva drog ner jag i gashandtaget. Och så,gick det snabbt mycket fortare. Jag lovar och svär att i gen kurvan såg jag hastighetsmätarens visare, som i ett fotografiskt blad, över 140 km/h och där stannande innan visare gick till 160 km/h. Så bugade, nickade min mc till. Som ett litet hawaisvaj, och vill med denna bugning varna mig. Nu räcker det Eva. Inte fortare utan dra ner på gasen. Du har en passagerare att tänka på. De sista kilometrarna visade hastighetsmätaren cirka 90-100 km/h. Och vi kunde fortsätta att ha det trevligt. Jag tror att det blev kvällsmackor med ost och paprika. Därefter en tur till molidens dansbana för att kolla och visa våra cyklar. Lite så var det. Visst var det så?
Fortsättning följer