Sorgen och skulden
förenade med varandra
spökar oåtkomligt
vajar i vinden
när handen försöker gripa dem
viker de gäckande undan
susande
bekänn
du måste bekänna...
du måste bekänna med hjärtat

Skulden är mig nära
den ser med oändliga ögon
möter, mäter min själ
hjärtat är skuldslaget
och skulden är mitt livs ledsaga

En vacker dag
när landskapet  formlöst förändras
inför mina ögon
till ett sicksackmönster
då tittar skulden på mig
säger, annars då...
tack, bara bra svarar jag artigt


Min svarta, grå tunga starka, svarta
sorg, tung och ohanterlig ska omvandlas

Ska glädjerikt bekänna, känna alla kärlek
skulden är ett blått, mjukt, blått moln, förlåtelsen
sorgen blir till vackraste rosa kvällshimmel
och jag ska tacksam säga
tack vår Fader för att du förser mig

Mina blå tårar
blå moln, ska sammanföras
sammanhållas med
guldskimrande slöjmoln
och bilda en
oändlig kedja av rosa sommarhimlar

https://www.youtube.com/watch?v=qDID_E0FDUU

Minnen

Impulskontrollen, irriterande kontroll
brusar rusar, tränger av banan
oräknelig
telefoner piper, klockor tickar
fingrar trumpetar
men vem minns
treåringens gungade, svingande
förbi lövverket
till det blånande himlavalvet
med hela lilla kroppen full av glädje

Den bildade mannen
minns han
retstickornas minnen hurdana
är de
minnet hos dem som sa
han började...

Kan skriva med värkande fingrar
med själen i sorg

envisa blå slingrade dimmor
tränger in i mina oskyddade ögonhålor
tårkanalerna droppar kristaller som
flödar över
men det är bara vanlig gråt

De gröna  mossliknande figurerna
erövrar människa efter människa
men det är bara minnen som
gör sig påminda
för att förvilla


för att förvilla...

Vem av er minns femåringen
Som så glad cyklade förbi er

Åttonde mars

Tick, tack...
Klockan åtta på morgonen
tick, tack...
tjugo över åtta
mars,vackraste vårdagen
på det gula grå femtiotalet
fann jag kärlek för första gången
mor

I det gul- grå
var det en alldeles
alldaglig dag
möjligen en söndag
Gud, Faders och hans barns vilodag
för mig började slitet
denna gula solstinna dag
som efterträdde grå vinterdagar,
att leva livet rätt

Just på denna dag,
i
dag
alla kvinnors dag

efter mitt första andetag
sökte jag min tumme och
värmande sol

Idag överlåter jag min födelsedag
till mina söner, bröder, farbröder, morbröder
till  farfar morfar, alla
fäder,alla
söner med barn, barnbarn
Och till min far
Och så till Han som gav oss livet
Gud

Tack, tacksammaste tacket, tack

tack, tack

Kärlek

Albarosen Gudhem


Hon stod vid fönstret        
en liten bredvid
luftens vinddrag
blandade färger till ett konturlöst fladder
kärlekens vinddrag
från öppen dörr till fönster
från  hjärta till  hjärta
sammanfogade
kärleken... osynligt

ståtliga träd suddades till grönt
blått kom från den Väldiges himlavalv
färgernas virrvarr
snorde, snärjde dem känslomässigt
och kärleken

blev påtaglig
handen strök den lilles barnakind


Glädjen ska råda
i hjärtat och i dina lekar
ståtliga, vinddrivna träd ska visa dig vägar till glädje
och sann kärlek

till Fader vår

Upphöjt, stadigt
står den enfödde
mäktig med ett välkomnande
men ni utelämnades
trots det
till massans okontrollerade känslor
ilska, vrede och hat

många år för sent
årtionden
men driven av orolig
moderskärlek
lämnar mig ingen ro
med er värld i mitt sinne

inget kan återvända
evigt i evigheten

allt fortsätter i en massiv rörelse
med solen
till solen mot solen
i evigheten återförenas vi



have a heart

Min

Rosen New Dawn


Ett t blekgult solmynt bränner handen
solklotet bränner disgula strålar mot pupiller
en slöja disgrå himmel lindrar
och
jorden lagrar himlens blått
i blanka pölar

lojalitet, förflyttas inte omkring
kommer inte i svaj av ett ljussken
karvat in i urberg, en ärrvävnad av lojalitet

lojalitet,
orubbligt konkret som urberget självt
stolar placerade på
platser som förutbestämts

någon sekunds svaghet
när jag talar dig förbi
kan lojaliteten i sken
sekundsnabbbt skifta en nyans blått
men aldrig mer än att vägar finns
Tillbaka

Austinrosen WildEve

Ett blekt minne

En åttiotalssjäls bleka minnen

Allt är förutsägbart, som
gryningen måste möta dagen
som skymningen ser mörkret anlända
nära den känslan av förutsägbarhet
vände hon sig om och såg

den  tontunga stenen slås i spillror
och ett jag absorberade erfaret alla små bleka
stenar
till en harmoniskt sammanhållen själ
det var då i den stunden sekunden, ögonblicket
Jaget erfor den slukande känsla
att jaget inte längre lät sig förledas

projektioner, rationalisering

Erfarenheten hade slagit sin lov
och samlat sig kring rönnen
i stora röda vackra klasar samsades bären
frosten hade dekorerat sitt silverglitter över allt

Jagets erfarenheter hade komprimerats
allt var sammanlänkat och sammanhållet

inget behövdes av
vare sig visualiserade drömmar, projektioner, rationaliseringar

Upprättelse, upprätthöll en ung skör glassjäl
Jaget hade samlat på bleka minnen och förstått
förutsägbarheten