Nattliga motorcykelturer

Sommarkvällarna på.sjuttiiotalet

Att jag startades och körde iväg med  min motorcykel till Övik på sena eftermiddagen, från Lunde, för att senare, vid 12 slaget, så mycket precist som möjligt vid tolvslaget starta hemresan.

Att  som Askungen, skulle jag starta hemresan till Lunde +ett par kilometer till. och hinna hem, i Askungen fall till hem från balen, i mitt fall hem till idyllen.Innan klockan slagit tolv, annars..

Det berodde inte på att jag blivit intresserad av någon kille, eller ville försöka få tag i en kille som ägde en motorcykel. I Örnsköldsvik. Jag hade min egen mc. Jag ägde en egen motorcykel. Det var ingen man med motor som lockade mig. Det var staden med tidigare minnen som obevekligt drog mig med min mc till staden. Övik, staden som är en enda stor backe också. I alla fall som jag upplever den. En vinter Övik är för  mig knirr under läderstövlarna, Det är min mest påtagliga ungdom och vinterminnen. Och till det var dén undérliggande och lite omedvetna som drog mig att på motorcykel köra till Övik den sommaren. För övrigt var det för 50 år sedan en vacker väg, E4 att ta sig fram med ett fordon. Jag trumfade mig själv, att som den fegis jag var, att ensam köra min mc till Örnsköldsvik. Tur och retur. Och det var vidunderligt vackert att köra hem i sommarnatten. Ensam, med bara mina egna tankar, och de krävde uppmärksamhet, fanns bara vägen och det vackra landskapet som rymdes under den kromfärgade integralhjälmen. Så fort jag har vridit om startnyckeln och tryckt på startknappen och motorcykeln rullade ut på asfalten, vägen, försvann all min rädsla, din upplevda rädsla för vägen och motorkraften i motorcykeln. Det var bara att lugnt fälla her visiret och köra. Jag körde förbi infarten till Bjästa de nätter jag varit i Övik. Just där var sommarnatten ljum och ljus. Efter det blev full fart över backarna i Skuleskogens tallar. Det var lite scary att köra där, tros fin asfalt och stundtals tvåfiligt väg. Det är mer en stämning som vilar över Skuleskogen än något påtaglig som skräms, Efter Skule närmade man sig Docksta, som hade ett nattöppet matställe. Där jag fikade en natt. Mest var det lastbilschaufförer som stannade där och rastade. Stor, mycket stor parkering, som kunde inrymma flera lastbilar. Platsen var beläget som i en stor svacka i landskapet. Nåväl efter en kopp kaffe och gärna en mazarin, när jag fikat klart fortsatte jag färden hem. Efter Docksta ville jag hem_ Temperaturen svajade mellan ljummet och riktigt svalt. Men det absolut vackraste platsen var infarten till Nordingrå. Dit åkte man inte vanligtvis, uian bara förbi. Och det gjorde jag även den här natten. På höger sida fanns en lite sjö, och på natten kom det mystisk, vit, sjörök, svävande dimma som dansade över sjön. Efter denna. Syn som också var lite skrämmande,  ville jag raka vägen hem.Vägen var inte rak, den som låg framför mig,och så skulle jag köra över Sandöbron, men. därom skriver jag ingenting.

Idyllens

 

Idyllen, idyllen, idyllen, och det var verkligen en idyll. Vårt hus. Både läget med omgivningen, och tomten, med huset som stod som en fin prydnad där på tomten. Ett tvåvåningshus som visserligen var beklädd med plattor som innehöll asbests. Ja, det var verkligen en idyll, förutom asbesten och kraftledningarna som var placerade, 150 meter ifrån husets vänstra sida, tvärs över vägen, från vårt hus. Det var en idylliskt plats i en idyllisk tid. Som till skillnad från det grannens  gula trähus, som var beläget nästan direkt under kraftledningarna, som syntes stå i direktkontakt med kraftledningen. Men ingen tänkte då vad som kunde vara skadligt. Ingen allmän information om det i alla fall. Det talade man aldrig om då, även om vi unga vuxna var politiskt nyfikna.

Och där på grusplanen med flaggstången, och som ibland med flaggan i topp, tvättade vi och putsade vi våra motorcyklar. I några veckor försökte min bror och min bästa kompis få igång Royal Enfield till körbart skick. Men de gav upp. Min bästa kompis lade pengarna och arbete på en ny motorcykel. Hur det gick till har jag inget åtkomligt minne av. Men en vacker dag stod en fullvuxen Norton, svart och bullrig, och så var vi tre kompisar med blodsband och med varsin motorcykel. En 125 kubiks Honda, och så mitt fiskblänke, Honda CB 350 four i silvermetalic med blå decor och mycket krom, årsmodell 73, men detta jag nu berättar  om utspelades året 74, samma år som min bästa kompis köpte och körde sin svarta,  bullriga 650 kubiks Norton. Bästa tiden.

Fortsättning följer

Vi bodde i vårt hus uppe på backen. Nere på lägda, fanns ett stort ställverk, kanske är minnet fel. Jag har sökt efter översiktsbilder men inte hittar nått.

 Så mycket fy, och så mycket 🙏 

30-50

Jag har kikat omkring på Instagram, på övriga världens motorcyklar och motorcyklister, och jag inser att jag är en hopplöst efter, i allt om motorcyklar. Och jag trodde inget annat, jag anade, jag visste, att så förhöll det sig, angående, min smak, vad jag föredrar gällande motorcyklar, som lutar åt det hållet, när det var mer runda till designen och tillverkade i plåt, och aluminium, tänker tanken  och lysen och så. Som tillät föraren en mer lagom framåtlutad körställning. De nya, inte alla men flertalet motorcyklarna, utan att jag prövat, ser ut att vara mer svårkörda, och att det skulle småles åt mig och mina tre sjuttitals Hondor. Men jag skulle må gott. Har man som jag fått leva i en egen messersmittts bubbla, så kan man inte klaga på livet. Hopplöst minst tjugo år efter i mycket. Bilar och motorcyklar. Jag börjar finna de nytillverkade snygga, trots min önskan om fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, som det mest optimala på en motorcykel.

Mitt älskade barnbarn forts följer, jag ska berätta om mina nattliga körningar i ensamhet mellan Övik och Lunde, snart, så småningom

Vilken oordning

 

Från nu är mina minnen, om årtal och vilken ordning allt skedde lite huller om buller. Mest gäller det vår bästis motorcykels köp, i vilken ordning allt hände. Men jag fortsätter mina berättelser om vad som hände efter hemkomsten med Royal Enfield motorcykeln. Jag och min bror, våra motorcyklar var klara, färdiga och körbara. Och vi gjorde det, körde motorcykel men det var inte roligt utan vår kompis. Dessutom behövde min bror hjälpa till ett visst motorras på Royal Enfield 650 cc. Nu börjar det börjar det bli tråkigt att återkomma till gamla minnen från sjuttiotalet så… paus, bock och tack för visat intresse-

Kanske återkommer jag senare ikväll, vem vet, inte jag själv ens, så paus

Men fortsättningen lär bli då en liten berättelse om hur vår kompis, när jag satt brevid killarna som reparerade mcn och tittade på och gav goda råd. Och då med vanliga otåligheten. Är ni klara snart? Då han, min kompis, med oljiga händer slant med yxan! Engelsk mc! Och jag satt i rätt höjd och närhet för att bli träffad av yxan, en snudd av yxans egg tog på mitt vänstra ögonbryn. Blod och pip ifrån mig. Mer synd om min kompis  än mig. Jag blev sur och arg och min kompis blev rädd. Idag syns mitt ärr inte ens. Jag tog på mig rätten att vara sur och ge min kompis skuldkänslor, men borde jag själv vara utan del i olyckan. Satt jag inte för nära? Förmodligen!

Forts följer

Det tillkommer en Norton till vår mcsamling. Den köptes samma sommar som Royal Enfielden. Någon vecka efter han köpt Royal Enfield.

Motorcykeln

Nu är vi åter samlade vi tre, bror, vår kompis och jag. Det är en lagom, som mjukglass i gommen, en sådan morgon  som var varken kall eller varm en  sådan morgon var det. En enkel T-shirts  och jeans och träskor var min klädsel. Jag som bara behövde titta på tyckte det. En behaglig början på dagen,

 Jag måste berätta för dig vad som hände med mig de magiska nätterna när jag tog mig hem från Övik till Lunde + några kilometer till. Men det får bli sen, jag gör det senare. Jag måste berätta klart om vår kompis väg till att finna sin dream i en motorcykel. Men allra först ska du få veta, var samlingen befann sig. På vår tomt fanns förutom huset, ett garage som mer var som ett förvaringskjul. Där parkerade vi våra motorcyklar kvälls och nattetid. Min, din och han förvarade motorcykel arna där. Utanför garaget stod vi och tittade och begrundade på en motorcykel som tillverkats i united kingdom. Nu skulle några svenska killar reparera den

Så tillbaka till morgonsamlingen, på vår grusplan, vår bästa kompis, lillebror och jag. Plus en motorcykel av märket Royal Enfield med en motor på 650 cc. Motorn, med koppling, broms och elsystem och allt övrigt på motorcykeln behövde en ordentlig genomgång. En renovering det, var inget annat att tänka på. Det sa pojkarna som förstod sig på mc och motor. Jag tror att jag hade orealistiska drömmar om att de skulle omvandla den i närmaste skrothögen till något fint. Jag som saknade all kunskap om renovering, kunde tänka så. Speciellt då min egen Honda var som ett fiskblänke. Allt var i silver, svart och krom. Hållaren på Baklyset på Honda CB 350 four var lackerad i svart. Det ville jag inte ha. Min bror hjälpte mig och vi lämnade, skickade in till en firma som kromade min hållare för baklyset. För så var det. Mitt ungdomliga ego brukade ibland komma in på vad jag tyckte var bäst. Min kompis skulle ha en snygg motorcykel. Så tänkte jag då. Min var gudomligt snygg, fyra fram och fyra bak. Fyra kolvar som mynnade ut i avgasrör, fyra snygga kromade avgasrör med fyra snygga avslut. Så vad kunde vi göra med vår kompis motorcykel? Så att den blev snygg, tänkte jag. Grabbarna tänkte på viktigt och riktigt och påbörjade en renovering så att vi skulle kunna ta oss ut på asfalt och köra.     

Så kan gå när haspen inte är på.

Forts följer mitt älskade barnbarn

Tillbaka

 Nu vaknade vi upp till dag två. Utvilade efter strapatserna efter gårdagens mottagande av motorcykeln, och resan hem med en mcn Royal Enfield. Tre mil på asfalten hem med totalt okänd motorcykel från femtiotalet, men möjligen någon gång från sextiotalet. Och vi befann oss nu i sjuttiotalet. Men vår kompis fick inga papper eller instruktionsbok, med på köpet av Royal Enfields mc. Bara ett kvitto. På köpt och betalt, så det var bara att ta hem motorcykeln. Vi fyllde på med petrol från reservdunken, och så gjordes en snabb översyn av motorcykeln. Luft fanns i båda däcken som var sådär, inte luften som var så där, utan däcken. Hela motorcykeln var sådär. Varken eller.

Vår kompis hade med en guldmedaljs bedrift, kört hem den, motorcykeln, till vårt stället på jorden, Idyllen. I ljusa sommarkvällen tittade vi igenom motorcykeln  så gott det gick. Vi visste att kedjan var hel, tanken, läkte inte. Pojkarna, bror och min kompis pratade om hur motorn lät och hur den gick. Det var väl också så där, vilket innefattade en renovering av motorn. Kunnandet och grejer hade de. Så det var bara att börja så fort som möjligt. Sommarledigt från arbete och studier. När vi vaknade till dag två.

Vårt hus, Idyllen, var beläget i en backe,  alldeles nära kraftledningar. Vårt ställe,  hus, träd, flaggstång, gräsmattan. och grusplan, och vårt garage, låg nästan längt upp på backen. Ett hus ifrån. Och långt från i början av backen.

Där hade vi svängt in på kvällen med Royal Enfield 650 cc och Volvo amazon, på grusplan, Vårt hus som var grå-vitt av ytbetäckningen, av vita skivor, med asbest. Där gick vi in och förplägade oss med kokkaffe och Limpa och ost. Vi var nöjda trots allt. Vi hade nu tre motorcyklar, en Royal Enfield, två Hondor, alla motorcyklar med kraft. Och modet stod vi tre för, lillebror, bästa kompisen och så jag.

Forts följer

Och så vårt vackra stora körsbärsträd, kan jag inte glömma bort. Körsbärsträdet nådde ända upp till våning två på huset. Trädet stod rätt nära vårt hus.

En gång, någon gång

Än  har jag inte tagit mig hem

Som jag kommer ihåg  brukade  jag starta nästan prick klockan 12.00, 24.00

Jag har ett fotografiskt minne av min klocka med brunt läderarmband 

Med visarna på klockan 24.00

Men än har jag inte startat Honda CB 500 cc four

Som ska färdas med mig hem

Från Örnsköldsvik till Lunde + några kilometer till

Nu har vi, mcn och jag startat från, du vet, till, du vet

Mina styrkande turer från Övik mitt i natten, 

Med motorcykel

Jag vill, jag kan, och jag gjorde det !

Mitt älskade barnbarn forts följer

Royal Enfield

Det hände sig på 1970 talet att tre kompisar hjälptes åt att eftersöka en motorcykel, åt en av dem.På sjuttiotalet fanns bara tidningar som hade annonser, som man kunde söka efter det man ville ha i DNs, köp och sälj. Min familj prenumererade på DN då och senare, alltid, varenda år. Jag är uppvuxen med DN på köksbordet, och idag saknar jag papperstidningen.Pappa klippte alltid ut dagens schackdrag och sparade dem.Om jag minns korrekt, så tror jag att vi fann en annons just i DN , motorcykel Royal Enfield, under köp och sälj i DN, Vi satt vid köksbordet och drömde om en motorcykel åt vår kompis. Samtalade och resonerade om vad vi kunde få vår begränsade summa, hur mycket mc vi kunde få.

Den yngsta av dem, hade en Honda 125cc, tjejen hade, jag hade en Honda CB 500 cc four, spillrans ny, så det var bästa kompisen som behövde en motorcykel för att kunna köra tillsammans med oss andra. Jag minns hittade annonsen, men Royal Enfield årsmodell, femtionio eller början på sextiotalet kubiken minns jag inte heller, 500 cc eller så gissar jag: Jag kan i minnet,  se vår bästa kompis stå där, ringa från vår telefon, ifrån köket. I  Västervik fanns motorcykeln, priset minns jag inte,

Vi kom överens att köpa osett, man litade på folk på den tiden, och säljaren skulle lasta mcn med fraktlastbil till en stad, tre mil ifrån oss. Varför det var omöjligt att få motorcykeln till vår ort, vet jag inte, men så var det. Där kunde vi hämta den levererade mcn. Vår kompis skickades betalningen med posten. Efter någon dag meddelades att en motorcykel fanns att hämta, tre mil bort. Han hade köpt en Royal Enfield i brukbart skick. Både besiktad och skattad, 

Vi tog vi tre, Volvo amazonen, och körde för att hämta motorcykeln, nyfikna och förväntansfulla. Men första mötet med Royal Enfield, det var inte kärlek vid första ögonkasten. Snare en viss besvikelse kände jag. Vad de andra två fick för känslor när de såg motorcykeln, vet jag inte. Men stämningen var dämpad, vi kände oss lite lurade. Idag skulle mcn vara rena rama guldet. Vi såg och funderade, hur ska vi få hem motorcykeln? Vår kompis som köpt och betalat skulle naturligtvis få hem mcn, men hur? Vi hade en bensindunk med petrol i. Vi fyllde tanken, och efter ett par kickstarter, av vår kompis som var både stark och begåvad så bullrade motorn igång. Mcn var först att starta, med vår kompis som förare vi rullade, bror och jag, på efter motorcykeln med i amazonen. Jag körde naturligtvis. Royal Enfield var alltså svart, bullrig och skakig. Men den skulle köras tre mil hemåt. Jag var glad att inte behövde köra den. Och det var över Mosjöskogen.

Det var då i mosjöskogen kulle som vi i amazonen,  såg ett föremål som såg ut att vara svart, flyga förbi oss. Föremålet kom från fordonet framför oss. Alltså från Royal Enfield, motorcykeln. Då vår kompis inte stannade, gjorde vi inte det heller. När vi kom hem till grusplanen Idyllen och stängt av motorn på mc och bil. Såg vi vad, en bit av avgasröret från motorcykeln saknades.

Fortsättning följer

Jag ser dig

Utan mänsklig kontakt, genom ord tal och skrift når någon mig

I bara en bild

Och jag behöver inte mer, för att återuppta tron på mänskligheten

Mannens vishet, kunskap och kärlek till lilla människan

Lyste som en sol och måne och allt därtill

I händerna höll han ett pyre på 3000 gram 

Hittade det han ville finna och förmedlade det till omvärlden

Reflexer till världens fortbestånd

Mannen i blått av hav och himmel i mina vita moln

Tacksamt ser jag det ske

Till barnbarn.       Forts följer

Honda

Min absolut första kärlek till en av livets motståndare

Tror att det var en liten pojke som var både grönögd och vindögd

Jagade mig och Kerstin, Runt lägenhetslängan med stenar, både i hand

Och fickan, och vi sprang 

Tyckte att det var en förtjusande pojke ändå

Det var väl så han visade sitt tycke för mig, eller var det den sötare Kerstin

Stenarna var ämnade för, 

Tror att jag redan då med en dimma av erfarenheter och barnslig kunskap

Anade att den jagande pojken med fickan full av stenar, gillade Kerstin mest

Och så var det väl

Vem näste kille på tur att inta mitt då, elvaåriga hjärta var en kille som var tolv år

Han hade en riktigt vacker näsa, som om han var född indian, Jana

Min andra kompis som hette Kerstin också, gillade en sjundeklassare 

Han hette Bertil Wågberg och han var så söt

För dessa pojkar gick vi flera kilometer väg, för att se dem i ett par minuter

Skriver mer mitt barnbarn lite senare och då har jag nog i skriverierna hoppat på 

Min Honda 

Jag har kämpat mot mina många Bettan, Stefan, Kerstin, men bara haft en Saga

Och jag har samlat och sparat på Bettor, för att behöva välja, synd om henne eller

Inte

Men bara en Saga

I mitt liv, vi träffades vid ett fågelträd

Vi var båda sex år,

I barnsligt samförstånd bestämde vi att nalla fågelägg, fy och fy, men sex år

Femtiotalet, vilket förstånd fanns i de små då

Och så gjorde vi, samlade fågelägg i en unikabox med bomull i

Och det, den flickan med fysik och mod.

Och jag med mitt mod och trassliga ben, blev i min värld

Systrar för livet.

Alltid har jag stått och vänta vid det spikraka vägskälen och väntat

Och saga kom tillbaka och bjöd mig på färsk pesto när jag femtio år

Forts följer

Nu

Jag ska berätta hur jag tog mig hem med moppen, kanske då på sjuttiotalet, ansåg somliga att en motorcykel på 500 cc var en Mopedliknande mc, men inte jag. Nu ljuger jag för första gången i mina texter. Ingen, jag upprepar ingen motorcyklist ansåg att 500 cc var en tam motorcykel. Tvärtom. Rätt mycket att dra på om man så ville.

Och med ta mig hem, menar jag, hem från Övik, Örnsköldsvik till Ådalen med min motorcykel Honda CB 500 cc four. På kvällen drog jag iväg från grusplan, på vår, grusplan med min Honda, glad över att få komma igång och starta körningen till Övik. Örnsköldsvik var som en hägring i öknen för mig.Jag längtade alltid dit Jag har aldrig klarat av att helt exakt i mina göromål, men viljan har alltid funnits, somligt har jag lyckats med, men jag har långt ifrån lyckats med allt. Men mitt mål att komma iväg med motorcykeln kl 17.50 på kvällen, alltså efter middagen kl 17.00.Det var inget som var några större svårigheter. Allt blev gjort och jag kom iväg i bestämd tid.

 

Lite av min exakthet, kan komma i utryck, att jag som många med mig att, adventsljusstakar tänds inte före kl,00.00 på söndagen. Och hellre ett sämre betyg än fusk på prov. För länge sedan. Mycket, otroligt länge sedan, när jag läste köksutbildning på gymnasiet. I Örnsköldsvik till och med. Vid ett klassprov, läraren gick ut ur klassrummet, och upp kom några klasskamraters böcker, fusk. Men inte jag, även om det fanns en stark lust att få samma betyg som fuskarna , göra sammaledes, men nej. Inte fusk,  allt ska vara exakt. Så även mina kunskaper. Det finns inget således inget stört i att tycka exakt är exakt. En rak sömn är en rak sömn. 

 Känns det som om jag vill göra, vill göra paus, så gör jag en paus med att berätta för dig. Men hemfärden på nätterna med motorcykel från Övik till Ådalen är mycket om temperatur, naturens skönhet och att bli en stark och inte så rädd ung tjej. Vet inte hur killar tänker, det att alltid behöva bevisa att jag klarar av detta.

• Och att jag tilltalades av just Honda CB four och vem kan döma mig för mitt intresse för motor och exakthet, fyra fram och fyra bak. Och så kom ni, mina älskade barn och barnbarn, och då var inget mer exakt i vardagslivet, återkommer till dig mitt barnbarn om fler färder.

Jag startade hemfärden på motorcykeln kl 24.00 och, forts följer

var hemma kl 01.00 v

Minnena

 Inte anade jag att mina minnen från mina motorcykelturer skulle betyda något alls, för mig eller någon annan. När de skapades av mig, och andra, just då närvarande, sekund för sekund, trodde jag att det var bara gårdagens minnen, som just i levande stund betydde bara något just då, i upplevelsen. 

Vi, vår bästa kompis, bror och jag, vi höll ihop, vi umgicks i flera år, fem eller sex år. Var eviga kväll, efter arbete och studier umgicks vi. Vi, mest jag satt i köket, tittande ut genom fönstret, Idyllens kök, som hade Strindbergs vinröda tapeter med medaljontryck på, väntande på kompisen, otåligt. Och varje kväll träffades vi. Kvällarna, sommar som vinter, var vi ute och nöjeskörde, mestadels med Volvon. Amazonen som var från sextiotalet nått, hade en motor som lät som en tickande klocka. Och den gick som en klocka.⏰ omlackerad med svart motorhuv och guldmetalic på resten av ytorna. Vi hade ju tillgång till verkstaden.

TACKAR så mycket, nu i efterhand.Men hur många timmar på kvällarna tjatade jag, på bror och vår kompis- Är ni klara snart? Vänta och vänta, det hör motor till. Förr i världen åtminstone . Då sa jag,och tänkte inte miljöförstöring, vad är det?Men jag ångrar inte en enda sekund med bror, kompis och motorhaverierna. 

Ska berätta när kompisens Royal Enfields, en motorcykel, avgasrör flög förbi mig i  och körandes amazonen. Jag körde, lillebror på passagerarplatsen och Royal Enfield med förare framför, oss i amazonen. Jag körde bilen och så såg vi något flyga förbi bilen i en fart av 90 km/h. När vi alla var hemma på gårdsplanen, Idyllen, och när vi stannat och stoppat motorerna Då såg vi att Royal Enfield saknade en del av  avgasröret. Det var den, som flög förbi oss i bilen. Vi i bilen skrattade, vi förstod. Men kompisen på mcn stannade inte, så vad att göra, annat än skratta.

Forts följer 

Vad har man

 Minnena 

Som man, tonårstjejen säger till sina föräldrar. Ja, ja, jag ska göra det. Och jag gjorde det, men sent om sidan. För först av allt ska jag…bara göra de och det! sminka mig och så,ska jag bara lyssna till en LP T.rex….grrr…ja, jag ska bara…Ride a white swan.

Och så fyllde man arton år och började drömma om bilar. Ford Mustang 71.. varför inte1 Till slut blev jag tjugoett år. Jag hade en lillebror och vi hade en bästa vän som också var inne på motor, bilar och motorcyklar. Såå…bodde hemma på backen med huset, Idyllen. Vi läste Allt om mc och reklamblad för motorcyklar. Jag åkte och körde Volvo Amazon, med min bästis och lillebror, och tittade på motorcyklar i skyltfönstret i Sundsvall. Och så såg jag den, Honda CB 350 four, silvermetalic  med mörkblå dekor. Ville ingen annan mc ha än den. Och det blev den, den blev min, 1974.

Jag ska berätta om mina retur…resor hem på motorcykel i sommarnatten  från Övik. Det gav mig självkännedom som jag inte kunde få på något annat sätt. Alldeles strax. Men minnet vill annat just nu.

Mina barnbarn forts följer

10 mil dit och 10 mil hem

Så åkte jag iväg, på Hondan, hemifrån idyllen. Med målet fina Övik. Jag skriver inte under på att motorcykeln hade full tank. Förmodligen inte. Jag har inte ett enda minne att jag tankat Hondan. Ever. Inte en siffra finns kvar i minnet. Inte ett enda pling, för mackarna dåtidens, hade ett pling för varje liter man tankade. Vad en liter bensin kan ha kostat . Jag minns att jag tankade folkan min 1976 och om jag inte minns fel, betalade jag 1,26 kronor för en liter bensin. Jag hade alldeles nyss träffat mina barns far. Vi tankade på en mack i Övik. Därför minns jag, nästan. Upplevelsen nu är som jag aldrig tankade mina motorcyklar , mina bilar har jag minnesbilder av att jag har tankat. I mitt minne existerar inga minnesbilder att jag tankat min motorcyklar. Jag kunde googla på, vad kostade en liter bensin, år 1976, men då, vore det inte mitt minne.

Nu när jag i minnet, befinner mig på Idyllens grusplan, färdig att ge mig av Hondan. Blir det lämpligt att berätta om incidenten från minnet med min oranga wolkswagen. Körde in på grusplanen med min folka, så slutar incidenten på en kväll. Nästan., om det vore så väl. Hade varit och handlat på Konsum ner i byn, knäckebröd och mjölk och choklad. Står på vår grusplan med folkan. Vrider om nyckeln och stänger av motorn. Poff, poff och såg jag att det kom lågor ifrån motorluckan, som är baktill på folkan. Jag är inte pragmatisk när det gäller motor, så jag ropade på ingen, visste inte om någon var hemma.Istället öppnade motorluckan på folkan. Eld ska kvävas, det visste jag. Inget i närheten att kväva elden, så jag tog vad som fanns att tillgå.

En hel gårdsplan full med grus. Man tager vad man haver som Kajsa Warg skrev. Och jag tog nävar fulla med grus och kastade in i folkans motor. Det slutade med att vår bästa kompis och lillebror såg mig och att jag hade problem, ifrån köksfönstret. Nu behöver hon hjälp. De kom ut och tog över släckningsarbetet. Fick hjälp med att ta bilen till verkstaden. Vår bästa kompis pappa hade en verkstad med tillhörande butik för försäljning. När killarna, min bror arbetade där,  såg motorn full med grus. Frågade de vilken idiot har gjort detta, grus som släckningsmaterial i en bilmotor. Min bror sa, det är min syster.

Mina barnbarn, fortsättning följer

Ed mm

 En sommarafton, några dagar efter midsommarafton, ungefär si så där, ja, vid klockan 17.00 började jag iordningställa, motorcykeln och mig själv. Det inför kvällsturen med mister right, min Honda cb 500 four, HYG 062. Den stod ute på Idyllens grusplan, välputsad, blank och tankad. Jag behövde själv lite mer tid för att göra mig färdig inför motorcykelkörningen till Övik:Äta mammas middag och tacka så mycket för maten. Mammas bästa mat, tillredd med hennes vackra små händer, som gjorde maten så extra god. Middagen som bestod av ris, kassler, paprika och ananas som hade grädde som bas och så tillredd i ugnen. 

Det var ett lovande väder, varmt och en gul sol som inre skymdes av ett enda moln.Bara duscha och smörja in mig i sololja. Mina ögon var alltid svarta av ögonsvärta i min ungdom. Så var även jag klar. Skinnställ och hjälm och handskarna på. Vackra gröna skidstrumpor så var så långa att jag kunde vika ner en bra bit över mcstövlarna, de som hade blixtlås på baksidan, comprende?🍀

Fortsättning följer

Mcstövlarna hade förstärkning på vänster fot framme vid tårna. Det var för att man använder vänster fot för att växla motorcykeln med. Stövlarna var knähöga. Det jag gillade med min utstyrsel, var min kromfärgade integralhjälm och min trubbiga stövlar, runda vid tårna.och mina gröna långa strumpor som jag vek över stövlarna. Sån är jag. Hjärtat till vänster så klart, med en stänk av blått i. En motorcyklist på 70talet, som hade tur med att få köra med bensin i tanken, utan tankar på miljöförstöring. Det var bara sitt eget liv man tog ansvar för. 

Älskade barnbarn jag skriver mer senare.

Övik

 

Ibland minns jag bara händelsen. inget för eller efter, och då kan jag tvivla på att jag återskapar minnet korrekt. Men min sommar med Örnsköldsvik och några motorcyklister, därifrån minns jag. Speciellt killen som frågade mig, -vad säger du Kalle? Jag vet att jag från Lunde måste ha kört 10 mil. en sommardag och det till Örnsköldsvik. Dagen innan måste vi kommit överens att träffas en viss tid på en viss plats. Detta borde ha hänt nittonhundrasjuttisex. Min första sommar med min Honda cb 500 four. Helt hundra är jag inte, men jag är helt säker på vilken mc jag körde, så det. 

En med fyra fram och fyra bak med siffrorna 500cc. Ingen tillgång till mobil där jag kunde ställa frågan, var är du nu? Fast telefon fanns hemma i ådalen. Så nära till telefonen hade jag. Om inte minnet sviker mig bestämde vi, några öviks motorcyklister och jag, att vi skulle mötas på södra utfarten till Örnsköldsvik, där det fanns bensinmackar och matställen. Så blev det. För så gjorde jag. Man, jag, hade ett armbandsur där avläsning av tiden gick fortare med armbandsur än denna mobil vi nu har. Vi mötes vid södra utfarten av Örnsköldsvik. Hur det gick till, att jag fick en passagerare, det minns jag inte, alls. Det var en kille som var yngre än 18 år och därmed inte fick köra tung mc. Han som vid ett senare tillfälle, en sommarnatt vid Molidens dansbana. Skojade med mig, och frågade, -vad säger du Kalle?

Vi, motorcyklister, bestämde oss, där vid södra utfarten, att köra någon mil, söder ut. Vädret var sommar, blossande varm sol, perfekt väder för en mc-tur. Vi bestämde plats för möte, om vi skulle komma ifrån varandra. Vi var ett sällskap på tre eller fyra tunga motorcyklar. Inte för att jag minns, men jag borde frågat den unge mannen, tre, fyra år yngre än mig. Stor åldersskillnad när man är ung. Törs du åka med mig? Han nickade väl, och så satte han sig bak och så körde jag iväg som första motorcykel. Vi  åkte, jag körde ett par mil på E4, så blinkade jag åt vänster. Till en mindre väg och där stannade vi till. Alla samlades till en trevlig träff, med prat och vila. Som jag minns det blev det mest prat och frågor om mc. Alla hade oftast en hoj man drömde om. Efter att vi  sett oss omkring bestämde vi att köra tillbaka till  Övik. Ordlöst tog jag på att styra ut till höger och hem till Övik. Hondan startade med ett djupt morr och med en motor som såg fabriksny ut. Inte en oljefläck. Håller du i dig? Nu kör vi. Kilometrarna la vi under oss och bara någon kilometer från Övik flög övermodetet i mig. Jag ville inte som startade efter mig skulle hinna ifatt mig. Och jag var en tjej, med en känsla att jag med det behövde bevisa att jag kunde köra mc. Jag har nämt i det som jag skrivit tidigare om att motorcykeln och jag som förare blev som en enhet. I en svagt doserad seg högerkurva drog ner jag i gashandtaget. Och så,gick det snabbt mycket fortare. Jag lovar och svär att i gen kurvan såg jag hastighetsmätarens visare, som i ett fotografiskt blad, över 140 km/h och där stannande innan visare gick till 160 km/h. Så bugade, nickade min mc till. Som ett litet hawaisvaj, och vill med denna bugning varna mig. Nu räcker det Eva. Inte fortare utan dra ner på  gasen. Du har en passagerare att tänka på. De sista kilometrarna visade hastighetsmätaren cirka 90-100 km/h. Och vi kunde fortsätta att ha det trevligt. Jag tror att det blev kvällsmackor med ost och paprika. Därefter en tur till molidens dansbana för att kolla och visa våra cyklar. Lite så var det. Visst var det så?

Fortsättning följer

Vilken tur, vilken sommar

Alla vet att det inte är materiella ting som ger verklig lycka, men att vara en tjugoåring +1, 1974 och ha fått möjligheten att köpa en Honda CB 350 four, silvermetalic med blå decor, vem kan vara så turlig, naturligtvis jag. Honda producerade denna modell mellan 1972 och 1974, och jag hann med att få ha den ett litet tag. Jag dansade en sommar med den. För att du ska förstå mig, skriver jag en en gång. Jag var som lyckligast när jag körde mc, Honda. Det fanns inget med att vara tuff i skinnkläder och köra mc. Nää,jag tyckte att det var som bäst när jag klämde in mig i ett skinnställ. Med en integralhjälm en skumm sommarkväll, handskar och halsduk och trubbiga mcstövlar och kompisar med motorcyklar och jag min egen mc, mötte dansande människor i den mörka sensommarnatten runt dansbanan i Moliden. Vi stod och samtalade i en ring, mc så klart. Och så kom ett par grabbar som var där för dansen fram till ringen av mcfolket. De tyckte naturligtvis att motorcyklar är intressanta. Även vi förare. En av de frågade mig,-är du en kille eller tjej? Min mckamrat, sa till mig, vad säger du Kalle? Lite kul var det. När jag någon gång. Ville att det skulle synas att jag var en kvinnlig förare, brukade jag låta mitt hår som räckte långt ner på ryggen. Men att låta håret hänga fritt. Hade ett pris.trassligt hår. Håret klarade inte tio mil utanför ställ och hjälm. Men för en kväll i Molidens dansbana är det närmaste jag kommit att känna mig fri. Inte av farten men av känslan att bara vara vem som helst. En Kalle. Och rent allmänt är känslan av ingen vet vem man är där i hjälmen. Men nära mig, kunde de klart se att 350 fours förare var en tjej. En gemenskap med tjejer och killar. Och känslan av frihet att jag hade en egen motorcykel den var bra. Att jag sedan avslöjade min kvinnlighet genom att följa efter en kille på en Kawasaki, får jag  skylla mig själv. Två nätter på sjukhus, bara för att jag var lite för  yfiken..

Men jag har haft tur,att få ägna mig åt skönhet, fart och motorcyklar. Men Honda 750 four kunde skrämma mig, vilken kraft den hade, blå och guld dekor, en med fyra fram och fyra bak, cylinder och avgasrör. Inte en tanke på miljö när man tankade dem, fick till slut en för mig perfekt mc  en Honda 500 four, med reg HYG 062, tror jag https://www.motorcyclespecs.co.za/model/Honda/honda_cb350f_74.html

Fortsättning följer mitt älskade barnbarn 

SMC Sveriges motorcyklisters medlemstidning

 

Nu, när jag tagit min första feldoserade kurva, kom vi hem till huset på backen. Idyllen.På,grusplan  hemmavid, satte jag stopp på min  första åktur med egen motorcykel. Vi, vår bästa kompis, bror och jag, väl var hemma, blev det kokkaffe, serverat i små kaffekoppar av glas och knappt teakopparna var stora på sjuttiotalet.Till det blev det Knäckbröd och Gylle limpa söt och degig, precis som vi ville ha den. Och ost. Som efterrätt tog vi två,  min kompis och jag, en varsin cigarett. Jag slutade röka helt och gullet när jag väntade mitt  första barn. Jag startade aldrig om igen att börja röka.  

Jag fick hjälp av killarna att baxa in min nya motorcykel i garaget. Garaget var mer som ett stort skjul, men det gick att få in en bil och två motorcyklar. Nu var vi två, bror och jag som hade varsin motorcykel. Bara vår kompis som var utan knarr. Men vi sökte med ljus och lyckta efter en motorcykel, som skulle passa honom. På sjuttiotalet fanns det annonser, mc till salu i svenska  mctidniningar. Och jag tror att det fanns i SMC, i den tidningen, Sveriges motorcykels tidning. Kanske med lite tur kunde vi finna en mc åt vår kompis. Och jag behövde köpa ett skinnställ och mcstövlar. Trubbiga tår skulle de vara. Jag vill ha trubbiga skor. Det fanns en firma i Uppsala som gick under namnet LELLES MC,därifrån beställde vi våra mc-tillbehör. Alltid nöjda.

Den aftonen och kvällen gick jag ut på gårdsplan för att röka, ofta och oftare. Jag ville ut för att titta på Honda 350, city bike med fyra fram och fyra bak. Jag hade svårt att somna den kvällen. I morgon väntade en åktur på Hondan.

Fortsättning följer