Lisa och huvudbonader

Rosen Louise Odier

Lisa och mössor det kan bli egna kapitel i denna blogg. Här är en suddig variant på hur hon kan

se ut när hon har tagit på sig sin mössa. Det är inte lätt att ta på sig en mössa om man är, funktionshindrad och i detta fall verkligen handikappad. Lisa har verkligen svaga händer som hon har riktigt svårt med, så handikappad är en korrekt beskrivning. Förutom det att Lisa har svårigheter med att sätta på sig mössan, så är det ofta, alltför ofta som Lisa med glädje ger sin mössa till vår hund. Och på någon sekund har han tuggat sönder mössan. Om ni tror att man ska hinna med så har ni fel. Det enda sättet att få behålla mössan hel är att jag aldrig släpper kontakten, tillsynen med Lisa efter påtagandet av huvudbonad. Jag går aldrig till exempel in i ett annat rum och hämtar något så jag ger dem en stunds tvåsamhet. Då vet jag med säkerhet att Lisa har gett mössan till hunden. Eller så har jag har hand om mössan tills vi har kommit utanför ytterdörren. Ni vet inte hur många mössor de har busat sönder, Lisa och vovven. Det är roligt tycker Lisa och vovven, men det tycker inte mamma, jag!

Ser inget

I går kväll, efter kvällssysslor och kvällsfika låg Lisa efter diverse göromål till slut i sin säng. För mig var det absolut tid för henne att sova bums. För Lisa stiger upp klockan 06.00 på morgonen de dagar då hon ska till skolan. Ja, jag börjar i alla fall börja väcka henne då. Men igår kväll somnade inte Lisa bums, som jag ville. Trots att vi lagt oss, steg vi på Lisas önskan upp igen och hämtade ett glas vatten, och hunden och lilla tiger och klockan tickade på och klockan hann bli tio och lite mer, och kvällen blev sen, och jag trodde då att allt var hämtat och gjort och att det var bara att sova.

Jag släckte lampan och jag tänkte (förhoppningsfullt som alla andra föräldrar ibland tänker att barnen ska göra) att nu somnar hon snabbt, så kan jag gå upp och sitta vid datorn en stund innan jag själv går och lägger mig. Någon stund av tystnad och så hör jag Lisa säga, mamma! Jaa...vad är det Lisa? Tänd lampan, säger hon. Och då kommer en av de där dumma föräldrafrågorna från mig; den med baktankar och en gnutta irritation medföljande det levererade svaret. Man hade tänkt att nu sover hon, och så kommer denna uppmaning, tänd lampan. Vad vill hon ha nu, ett glas mjölk...eller?

Jag svarade varför då, varför ska jag tända lampan? Började redan tänka på vad jag skulle hämta. Ett glas mjölk kanske, det är inte helt ovanlig. Det ingår nästan i kvällsrutinerna.

Lisa svarade, jag ser inte! Inget mer med det. Så är mitt liv med min underbara, funktionshindrade dotter. Så jag tände lampan och så fick hon en ny, en godnattpuss till på kinden. Godnatt Lisa! Och så somnade hon med lampan tänd.

Bilden här ovan är ett fotografi taget den 20 januari. Det är min odlingsyta, ja den är så liten att den inte kan kallas trädgård, men jag får plats med ett tiotals rosor, någon buske och en del perenner och en massa anueller. I alla fall. Bilden är blå och vacker tycker jag. Inte bra, men blå och vacker som sagt var. Och det känns långt till vår och blommor!

Jag vill ha många

Austinrosor.

Crown Princess Margareta

Nya Austinrosor. Mina Austinrosor kommer inte klara av denna dundervinter. Minus och snö precis hela vintern. Inte ens någon dag med blida.

Aldrig! Jag hoppas inte ens. Här är en bild från den gångna sommaren på Eglantyne. Är den inte sagolikt vacker, en underbar ros, så säg! I knoppstadiet ser den ut som en vanlig, vacker rosa ros, men när kronbladen är fullt utvecklade ser man verkligen hur vacker den är, och varför den är så vacker. Jag ska inte ge mig på en för mig omöjlig uppgift, den att försöka med egna ord beskriva hur vacker en ros är. Titta på bilderna. Stundtals när självkänslan är si så där känns till och med fotografierna bleka. Naturligtvis så kan inget jämföras med naturen själv.

Eglantyne här nedan

Jag tror inte för en sekund, medan jag tar mig en titt ut genom fönstret och ser meterhöga snödrivor och istappar och snö och frostklädda träd, och när man inte kan se skymten av rosbuskarna, att rosbuskarna kommer att klara av denna vinter. De Austinrosor jag har är Constance Spry, som inte blommade den gångna sommaren! Även inköpt den gångna sommaren. Så har jag Crown Princess Margareta, som gjorde mig glad varje dag med sin blomsterprakt. Pat Austin som bländade mig med sin skönhet och Summer Song köpt på rekommendation och som luktade så gudomligt gott och som fick mig att stanna extra länge och beundra den, och så lite rester från förrförra sommaren av Leander som blommade med enstaka bleka och små rosblommor.

Pat Austin

En Leander som nätt och jämt klarade av första kalla vintern här i zon fem, och som jag dessutom hade förflyttat mitt under bästa tillväxtsäsongen nu i somras. Ja, till det kan även läggas en av de sämsta placeringarna i ett kallhål i trädgården. Därav förflyttningen. Jag har som jag redan skrivit, inte hoppet ens att Austinrosor klarar av, med tillväxt och ingen nedfrysning, att trivas här i zon fem. Jag tror inte att Austinrosor fungerar här i zon fem. En sommar och kanske någon mild vinter, men inte mer. Austinrosor är nog inte rosor för oss här i zon fem.

Summer Song

Men jag drömmer att göra inköp av Austinrosor i massor. När jag är riktigt ute i det blå och drömmer, så drömmer jag att jag köper alla Austinrosor. Precis alla! Jag har redan gjort ett rosköp som består av gamla intressanta och vackra rosor. Och som jag verkligen prioriterade p g a mitt intresse för alla rosgrupper. Det var inget impulsköp trots ett fint pris. Ett väl övervägt rosköp det kanske man tror inte existerar men det gör det visst. Men inte räcker det till ett par ljuvligt doftande rosor. Jag vill ha alla rosor som finns att köpa! Jag vill ha massor av Austinrosor. Jag tror inte jag har sett en enda Austinros som jag inte skulle vilja ha på min odlingsyta.

Leander

Lisas födelsedag

Inte världens bästa bild, men väl en bild på världens bästa och finaste dotter. Lisa fyller 19 år idag. Grattis Lisa!