Varför skriver jag

Det snöar i Umeå och det är ett bra tag tills marken är grön av växter igen. Jag har kikat runt lite, på internet, och jag får tankar och undringar varför jag bemödar mig att skriva, när jag skriver som jag skriver.

Och lite är väl det som när lillebror och jag satt vid köksbordet och ritade.

Av mitt blev inget, och jag slutade rita, men min bror, han fortsatte på med att utbilda sig. Han studerade på ett antal konstskolor, och så avslutade han studierna, med studier en fyraårig utbildning på konstfack. Men jag ska inte sluta skriva, det tänker jag inte göra, oavsett vilka bryderier som uppstår i tankarna, om att varför jag ids skriva. Det finns en drivkraft, en kraft som jag inte förmår att stoppa. Förmår och förmår, vill inte ens1 Jag tror mig våga påstå att det är en fråga om om gener, och det har inte med begåvning eller läggning att göra. Det bara finns där, och strunt detsamma om varför egentligen. Det är lite av ett medvetet val som jag gör när jag skriver. Ett val som jag gör därför att min barnasjäl blev påverkad av skriverier. Längtan efter brev. Det är alltså uppkommet under miljön-påverkan, viljan till att skriva. Och ett urgammalt inlärt, belöningssystem klickar igång när jag börjar skriva.

Barnbidrag till familjer som har en relativt hygglig inkomst är bidragsfusk med statens tillåtelse. Apropå bidragsfusk! Se ett tidigare blogginlägg.

I Sverige behöver inte familjer, för familjens försörjning barnbidrag, de familjer som har goda inkomster. Jag vill understryka att jag inte skriver med med baktankar för egen vinning skull, för min egen skull. Min familj har idag inga barn som uppbär barnbidrag. Om man tänker tanken att barnbidraget skulle kunna höjas med någon tia om de som har en god inkomst avstod från barnbidraget. Men nog skulle det komma till sin bästa rätt om vi skänkte de allra fattigaste, de barn som faktiskt svälter, av vårt överflöd. Det barnbidrag som staten skulle hålla inne, som inte skulle ges till barnfamiljer med goda inkomster skulle vi kunna skänka till barn som svälter här på vår gemensamma jord

Gränsen för goda inkomster är väl en ordinarie lön. Två med en varsin ordinarie lön.Så ser jag på det!

Det skulle vara helt ok också om det gick till fattiga svenska barn.

Se, det har snöat!

New Dawn är den ros som jag inte kan vara förutan

Jag har läst tidningen Dagens Nyheter så länge som jag har kunnat läsa

och då jag haft råd!


Kopierat från Dagens Nyheters webbtidning
Ovärdigt fusk
Publicerat 2010-11-18 00:05

Det fuskas med assistansersättningen. Och det kommer det att göra tills vi får ett statsråd som vågar ta i problemen i stället för att skicka dem vidare.




Det finns två sätt att se på lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lss. Dels som en frihetsreform av revolutionerande art. Dels som en gökunge som ingen riktigt vill ta i. Båda beskrivningarna är sanna.

Rätten till personlig assistans, som ingår i lss, har radikalt förändrat livet för en grupp individer. Med assistenter kan personer som tidigare skulle vara hänvisade till institutionsboende bo kvar hemma med familjen och leva ett jämförelsevis vanligt liv där de går till jobbet på måndagen och bjuder hem vänner till helgen. Skillnaden mellan detta liv och en sängplats på långvården är så astronomisk att det ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.

Men kostat har den. Assistentersättningen låg på 3,3 miljarder kronor vid införandet 1994. Det har funnits beräkningar om att notan vid 2015 skulle ha stigit till uppemot 40 miljarder kronor. Det är mer än en tiodubbling och ungefär lika mycket som hela försvaret kostar. Ingen har riktigt kunnat eller velat förklara kostnadsutvecklingen. Än mindre ta i den.

Lss-kommittén, en parlamentarisk utredning, försökte. I augusti 2008 överlämnades slutbetänkandet till statsrådet Maria Larsson. Det har skruvats lite här och lite där, men i huvudsak lassades problemet med kostnadskontroller över på Försäkringskassan.

Den politiska oviljan att se har bäddat för den fuskhärva som nu växer fram i Halland. Parallellen med mutskandalerna i Göteborg finns där. Också i Halland talar polisen i onsdagens Ekosändningar om ett närmast organiserat fusk, om hur härvan växer för varje dag och om hur mycket som en tredjedel av de pengar som betalas ut hamnar i fifflarnas händer. Båda historierna vittnar också om naivitet och bristfällig kontroll.

Barn- och äldreministern Maria Larsson ger nu Statskontoret i uppgift att syna utbetalningarna. Hur det skulle lösa de grundläggande problemen är ett mysterium.

Vad statsrådet borde göra är att tala om de svårigheter som är inbyggda i ett system där en funktionshindrad själv är arbetsgivare åt sina assistenter. Det fun-gerar om denne är fullt beslutsförmögen men är annars fullt av fallgropar.

Ett utvecklingsstört barn med svåra kramper som lämnas ensam på natten trots att assistans är beviljad och betalad dygnet runt kan inte klaga någonstans. Mer av tillsyn hos de mest utsatta måste till, trots att detta förstås är extra känsligt då det är ett privathem man trampar in i.

Stig Orustfjord, överdirektör vid Försäkringskassan, sätter i P1 Morgon fingret på ett annat problem. Bland dem som beviljas assistansersättning finns människor i rullstol med ett eller två läkarintyg i handen och en familj som intygar att personen inte kan gå. Stig Orustfjord förklarar att Försäkringskassan inte då går dit och reser dem ur stolen för att kontrollera om de trillar eller står. Hade Försäkringskassan gjort det hade myndigheten sannolikt fått mycket större rubriker än nu.

Det brukar sägas att välfärdssystem med låg ersättning är självreglerande, medan system med hög ersättning kräver hög kontroll. En funktionshindrad kan ha ett tiotal eller fler assistenter. På årsbasis kan det för de inblandade totalt handla om miljoner i tänkbara intäkter. Klart att det behövs kontroll och uppföljning.

Enligt Stig Orustfjord har Försäkringskassan nu börjat använda den modell som i Halland lett till upptäckten av ett fyrtiotal fuskfall. Och den som söker skall uppenbart finna. Orustfjord säger att Försäkringskassan hittar samma fiffel på andra håll i landet och han invänder inte mot påståendet att fusket skulle kunna uppgå till en tredjedel av alla utbetalningar.

I så fall handlar det om miljarder som rinner ur skattebetalarnas händer varje år. Assistansersättningen, denna förnämliga frihetsreform, kommer i längden inte att kunna värnas om vi inte har politiker som vågar mer än att skicka problemet vidare.

DN
Rekommendera artikeln
Som anonym. Logga in med Facebook

Jag ville bara skriva, och de blev i all hast så här, som följer:

Denna bidragshärva, detta fusk, är helt enkelt inte möjligt idag i Sverige. Vi som har handikappade anhöriga vet att det i regel brukar vara det omvända. Vi som verkligen har svårt handikappade barn, får i regel kämpa för att få den tiden, de timmar, vi enligt lag har rätt till. Bidragsfusk till handikappade låter som ännu en av dessa skrönor som finns i omlopp. Skrönor som skapar oenighet och som gynnar dem som vill skapa osämja mellan svaga grupper, och grupper i allmänhet.
eva engelmark, 08:08, 18 november 2010. Anmäl


Fotografiet ovan är värd en kommentar. Jag kan inte använda Photo shop, eller vad det nu heter programmet för bildredigering. Det är en liten bleknos i kollektivet!

Snö och rosor

Bonica på bilden här ovan, den rosbusken är en riktigt märkvärdig rosbuske. Av de rosbuskar jag har på min odlingsyta är denna rosbuske klart den mest odlingsvärda om man räknar odlings-värdet i mängden producerade rosblommor. Den blommade till och med i kalla oktober. Jag blev riktigt rörd över dess tjurighet. Den vägrade släppa greppet om sommaren och blommade bara på. En vacker fin stor, liten ros. Fotot är från igår. Den 16 november. Snö och minus 12 grader.


Nu är det vinter med en rejäl mängd snö och en kyla, som jag tycker är besvärande. Men jag klagar inte. För mig med många upplevda norrlandsvintrar är det fullständigt normalt med snö och kyla i november. Värre har det varit de senaste årens milda vintrar. Förra året fick vi inte snö och kyla förrän strax innan julen. Någon dag innan jul började det snöa. Första advent var mild och barmarken visade upp sig, trött och brungrå och eländig. Till jullovet fick vi snö så att vi slutade upp att mumla om onormala vintrar.
Så allt är som det ska. Snö och kyla och det är bara att lägga energin på längtan efter våren för att härda ut i vinterkylan. Som vanligt.
När jag var ung och körde mc, ja motorcyklist och kommunist på sjuttiotalet, var längtan efter våren också det som fick mig att genomleva den brutala norrlandsvintern. Jorå, det är vackert men inte hjälper det i längden. Alla kalla dagar när jag längtade efter snöfria vägar. Idag längtar jag efter snöfria odlingsytor, barmark och fågelsång. Jag minns en vårvinter på Höga kusten. Jag kunde ta en provtur med min Honda CB 750 four den 31 mars. Något av ett rekord.

Jag hade inte tänkt bli politisk men ibland måste man

Hur kan socialdemokratin bli bättre utan Mona Sahlin? Jag ställer inte de svåra, häpnadsväckande frågorna som får andra att uppleva ahaupplevelser. Jag har varken de avgörande frågor eller svaren, producerar inte nytänkt och konkreta lösningar. Men ibland måste man göra något utöver det vanliga. Försvara det som är värt att försvara,det som måste försvaras. Protestera på sitt eget sätt, det man förmår. Även om det inte lämnar några spår. Idag, i förmiddags, kände jag en beklämmande känsla, när jag hörde denna fråga på radion. Behövs socialdemokratin? Det är så man kan gråta.

Siripade Samanala Kanda Pene (Original Recording) - Vincent de Paul Peiris

Adams peak, eller som Lisa säger, bejet! Ibland säger hon till och med, dumma bejet! Jag som Lisa, vi tycker om denna sång, Siripada, sången om berget Adams peak. Lisa tycker mer om sången än berget och äventyret vi hade när vi skulle bestiga Adams peak. För Lisa var det alltför strapatsrikt, för att hon skulle kunna uppskatta vad hon var med om, just i den stunden. Den stunden då vi gjorde ett försök att klättra uppför Siripada, om inte hela vägen upp, så var väl halvvägs upp ett mål för oss. Stigen uppför Siripada är i sig ingen övermäktig utmaning. Många äldre människor tar sig med stor möda upp till toppen. Det går. Den framkomliga stigen, som på vissa ställen är mycket bred,och som leder uppför berget har på ett flertal ställen väl fungerande trappsteg i sten, och en väl upptrampad stig. Men det blev ändå betydligt besvärligare och svårare än vad vi hade förväntat oss. Någonstans går väl gränsen, för vem som det är möjligt att bestiga detta berg, och det är väl vid att vara handikappad med stela muskler och svaga muskler, sämre balans och mindre förstånd, som min älskade, älskade dotter Lisa. Å andra sidan blev det nattliga försöket att ta oss uppför berget en upplevelse som har berikat våra liv, med minnen som vi uppskattar i dag och som vi återupplever med hjälp av musiken, sången om Siripada. Mina söner tog sig upp med viss möda, men som belöning fick de från bergets topp, se hur solen, i tidig morgontimma, snabbt stiga upp ur den mörka, natt-svarta horisonten. De fick uppleva hur solen försiktigt börja glänsa med solguld och sprida ljus över omgivningen. Med tillförsikt i morgonstunden sände solen sina ljumma vackra strålar över jorden. Men solens strålar skulle snart vara varma och heta över den del av världen där vi befann oss. På bara en liten stund skulle solen strålar snart flöda över allt och med all den kraft som bara en zenitsol förmår. Detta fick mina söner se och känna från bergets topp. Det tvära kastet från nattens mörker och kyla till dagens intensiva solsken och hetta.

Det är inte världens högsta punkt,långt ifrån det, men Adams peak är väl så storslaget och ett oerhört vackert berg ändå. Vi, min dotter och jag och några andra i vårt sällskap, fick däremot uppleva soluppgången nere vid bergets fot. På bergets topp, finns ett avtryck av Adams fot.Men det är inte illa det heller att få vara i närheten av bergets högsta topp. Det tillhör det mest storslagna bland mina minnen. Dessutom är dessa bergsbestigarminnen kryddade med stapatser utöver de vanliga bestigningarna som görs av tusentals människor varje år på Siripada. Det är helt säkert!
Första gången jag hörde sången om detta berg, Adams peak, var år 1977. I vår, av oss hyrda buss hördes denna sång ljuda högt. Vi var på en rundresa i Sri Lanka. Det var våra släktingar som underhöll oss med singaleiska sånger under denna resa. Från första tonen så fann jag tycke för denna sång. Och med stämmor, ljusa och vackra, var det en sann glädje att få höra dem sjunga Siripada. Jag har besökt Sri Lanka ett antal gånger sedan dess, men det var först år 2006 som vi besökte Adams peak.