Christian the lion

Till mina älskade föräldrar och till mina älskade barn. Tack,tack älskar er!



Tack till den, eller dem som har gjort denna film. Tack för lånet.

Stöd WWF

Jag brukar skriva i Allt om Trädgårds forum och där ställdes en fråga.Vilken önske-drömväxt skulle ni vilja ha på er odlingsyta. Jag svarade att jag hade ett Redwoodträd som drömväxt, men om jag fortsätter att drömma och välja. Skulle jag allt gärna vilja ha en lejonkram. Det skulle slå allt! En highfive med ett lejon! För att lägga inlägget på rätt nivå, förtydligar jag så att inga missförstånd uppstår. Min cpskadade dotter gillar att göra highfive, bara därför!Och för att det skulle vara med ett lejon!

Musik, Mohombi - Bumpy Ride

Något är fel. När jag kan se en musikvideo, spela upp den och visa den i min blogg, bara så där, så känns det fel, då speciellt gentemot musikartisterna. Jag tänker på de som är nya i musikbranschen. De som ännu inte är etablerade. När jag bestämde mig för att utöka min blogg med musikinlägg tyckte jag att det kändes ok att använda mig av Sam Cook, Beatles och Bruce Springsteens musikvideor. Jag har, även om det var länge, länge, sedan köpt deras skivor. Och det inte bara en en skiva. Nästan hela samlingar, alla utgivna titlar. Förutom alla skivköp har jag tacksamt nog även haft möjligheten att bevista en konsert med Bruce Springsteen. Min älskade lillasyster, hennes man, då pojkvän idag hennes man, och jag hade lyckan att få tag i, möjligheten att köpa biljetter till konserten på Ullevi 1985. Den gången då Ullevi nästan brakade ihop av entusiastiska Springsteenfans. Det var magiskt den kvällen. Jag är så tacksam att fick vara med om denna mycket speciella kväll, och uppleva en konsert som var helt utöver det ordinära. Minnet från sommarkvällen i Göteborg och konserten är skarpt och klart, som ett välbevarat färgfotografi, som finns i albumet och det är bara att titta på det, så är minnet och kvällen där. Och allt detta fick jag uppleva tillsammans med min lillasyster. Men från en Springsteenkonsert 1985 åter till dagens musikvideor.

Jag känner, inte bara känner, jag vet, att jag bidragit till att ge dem, just dessa artister en inkomst med mina skivinköp. Idag i dessa datortider, känns det helt fel att musik, ja, allt är så lättillgängligt, och att ingen tycks behöva betala för det. Bland annat tänker jag på dagstidningarna, men jag är bara en en gammat tant som tycker. Och som drömmer tillbaka om Dagens Nyheter i storformat och filmrullar som Tri-X. Jag har inga förslag på konstruktiva lösningar. Jag menar inte att avgiften för "rymdkultur" ska vara kostsam,alla ska ha råd att ta del av den, men som det är nu, känns det fel för mig i alla fall. Helt avgiftsfritt ska det väl inte vara, eller?
Och så har jag en åsikt om inkomster också. Inkomster ska vara rimliga i alla lägen!

I en teveintervju för några år sedan intervjuvades en kvinnlig författare, och jag lyssnade och tittade med uppmärksamhet på programmet. Förutom att hon skriver bra, har denna författare för mig en ovanligt behaglig röst. En röst som jag finner tycke för. Jag har en förkärlek för ljusa, nasala röster. Jag lyssnade och tittade på programmet, med ett tilltagande intresse. Hon är en känd författare, så hon var inte okänd för mig. Jag kände till henne, om än bara lite, långt innan jag såg detta program. Några titlar var bekanta för mig. Och något hade jag läst. Även om intervjun inte var lång eller ingående, och även om svaren kanske var tillrätta-lagda svar, och så och frågorna, blev jag trots det än mer intresserad av henne och hennes böcker. Programmet varade inte mer än en halvtimme.Det vanliga alltså.

Vid tillfället för denna sändning av teveprogrammet var jag redan full av beundran för denna kvinnliga författare och beundran för henne kvarstår och är orubblig. Jag beundrar allt från hennes röst, till det hon skriver. Och jag är inte den som brukar beundra.I alla fall ge uttryck för det. Jag brukar säga,och jag har oftast sagt så som följer:
- Hon/han är så bra som alla säger! När jag tycker att något är riktig bra. Någon må tycka att det är ett fegt omdöme, men jag vill mena att det är ett respektfullt och ödmjukt omdöme jag ger. Första gången jag uttryckte mig som så, det var för mycket länge sedan.Det kan räknas i årtionden. Det är så länge sedan, Så länge sedan att jag inte kan minns omständigheterna omkring, mer än det jag hade läst. Och att jag redan då, i mycket unga år, kände på mig, eller samlat erfarenheter nog att inse, att det var en lagom nivå på att ge uttryck för sitt gillande. I nivå med kännedom. Inget lärt men kärt och omtyckt, ungefär.Första gången, jag medvetet valde dessa ord, hon är så bra som alla säger, det var när jag hade läst Karin Boye, Du är min själs uppståndelse. Men som sagt var, det var länge, länge sedan. Och inte var det knoppar som brister, och stygg flicka som fick mig att för alltid tycka om Karin Boye, nää! Det var, Du är min själs uppståndelse. Denna utläggning är bara ett försökt till en enkel förklaring. Till hur jag förhåller mig till det som jag har läst, och till dem som har författat. När jag beundrar!

Av de hon har skrivit har jag har två böcker som jag köpt. Av det jag har läst, har jag dock lånat det mesta från biblioteket. Denna författare har har intressen som faller mig i smaken och hon skriver så fint, så bra och jag tror att hon kan skriva än bättre, hon har det! I intervjun förklarade hon att vissa saker inte låter sig skrivas. Så sant. Jag skulle vilja fortsätta att skriva men hur...men mest av allt önskade jag att hon skulle skriva!


Jag gör ett undantag, och visar Mohombis musikvideo, bara för att har en så fin röst.Jag gillar låten och videon! Japp!
Jag må se det inte andra ser, och det önskar jag att andra kan respektera. Om jag sen blir trodd eller inte, är inte det som är mest väsentligt. Om mina förklaringar inte godtags, det har ingen betydelse för mig. Det som är avgörande, som är viktigt för mig är att jag åtminstone har fått skriva vad som är sant. Om jag sen blir trodd eller inte, det är saknar betydelse för mig. Jag ser inte videon på det sätt producenterna har tänkt sig. En flörtig musikvideo. Vad jag däremot ser är hela världen, spelet, och jag skulle beskriva med ord som, o-jämlikhet, o-solidaritet, broderskap coh systerskap som inte är total, och en allt tilltagande o-rättvisa. Så är det.För mig. Jag menar att det är artisten som gör det så fint, bra-
Och musikvideon ovan, får mig minnas tillbaka till mina pojkars småskoleår. Sensommaren och hösten var ovanligt varm det året då den yngsta av dem började första klassen. Tillbakablicken härrör sig från ett tillfälle, när jag besökte min son en av de första dagarna i skolan. Jag satt på trappan som ledde upp till dörren, som ledde in till skolsalarna och iakttog barnen som lekte på skolgården. Jag tittade med en stigande förundran på när flickorna på skolgården hoppade hopprep. Och jag skriver inte mer än att det går att snurra hopprep på olika sätt. Man kan förändra takten, man kan få hopprepet mer spänt. Ja, det går att med mycket små medel, små omärkbara rörelser förändra hur hopprepet snurrar. Och många barn passerade med mer eller mindre lyckade resultat ringen av det snurrande hopprepet.

Snö och sommarblommor i oktober

Speciellt denna bild får mig att längta efter en rulle Tri-X

En bild till

Jag tänker tillbaka och minns. Jag minns när Lisa och jag, ibland var Lisas pappa också med, uppsökte läkare på NUS, Norrlands universitetssjukhus därför att vi kände en sådan oro för vårt barn. Det var relativt ofta vi åkte upp till sjukhuset Lisas första år. Det blev både akuta besök samt inbokade sjukhusbesök. Jag ammade Lisa men hon hade stora svårigheter med att suga och att svälja den mjölk hon fick. Det lilla bröstmjölk hon fick i sig, den kräktes hon upp. Hon kräktes upp den mat, bröstmjölk och ersättningsmjölk jag gav henne. Lisa är mitt tredje barn och jag ammade hennes bror i arton månder!

Men ingen viktuppgång alls, utan tvärtom. Det blev mycket av mätningar, ml mjölk, hur många gram hon hade gått upp eller inte, hur många gånger hon hade kräkts mellan måltiderna, men inga siffror i världen var så betydelsefulla som siffrorna som visade Lisas vikt. Från en normalvikt vid födseln, till undervikt vid ettårsåldern. Ett undernärt barn i ett I-land. Lisa undersöktes och utredningar gjordes. En sond, först via näsa och matstrupen, senare via en ingång med hjälp av en PEG, direkt in till magsäcken, försörjde Lisa näringsmässigt mestadels de första sex åren. Det tog sex år innan sondmatningen kunde avslutas. Under dessa sex år som det tog för henne att lära sig äta var sondmatningen en livsnödvändighet.

Vid ett av dessa sjukhusbesök kom jag på mig själv, att jag bar Lisa annorlunda, lite annorlunda mot vad man vanligtvis bär spädbarn. Jag som vandrade i korridorer mellan vårdavdelningen och barnmottagningen, bar Lisa i min famn, men på ett annorlunda sätt än det vanliga sättet med ögonkontakt mellan mor och barn. Mitt barn Lisa, var då vid det här speciella tillfälle jag tänker tillbaka på, omkring åtta månader. Jag som var, och fortfarande är, mycket stolt över min dotter, bar henne så att alla mötande i korridoren kunde se hennes söta ansikte. Jag ville verkligen visa omvärlden att jag hade ett fint barn. Mitt vackra barn. Då, för arton år sedan var jag nästan helt omedveten om att rasism och att ett allmänt ointresse för barn var en verklighet, så omedveten att det överhuvudtaget existerade alls, att det inte fanns i min tankevärld, i min föreställningsvärld. Men det kom att påverka mitt liv. Jag trodde, enfaldigt eller ej, att alla människor var någorlunda befriade från rasism och fördomar. Då var det min verklighet. Men dessa arton år med Lisa, vandringarna i sjukhusets korridorer och besök hos beslutande myndigheter, ansökningar om personlig assistent, har gjort att jag varit tvungen till att se den bistra sanningen i blåögat!

Ja, inte var det många som tittade på mitt vackra barn. Näää...Undrar om någon överhuvdtaget såg henne. Eller vad de såg, om de såg henne?

En svart skalle, en svartskalle eller ett litet barn, ja...vad? Ja, ni förstår själva graden av oseendet, utan att jag behöver förklara närmare.

Om någon skulle känna sig kränkt och orättvist bedömd, är jag genast beredd att be om ursäkt och jag vill mena att jag inte påstår att beslutande personal inom omsorgen eller sjukhuspersonal är rasister, men snåljåpar är di i alle fall!

Sant, om än något förenklat. Det är endast tidens gång som kan ge upprättelse.

Lisa personlighet, den glädje hon har inneboende och som hon visar för allt och alla, och hennes sociala begåvning gör henne till en fantastisk människa. Hon är vänligheten och mildheten själv. Leendet är nästan alltid där!

Lisa vill visa bilder. Jag passar på att tacka Västerbottens-Kuriren

för lånet av bilden på Lisa. Skulle Västerbottens-Kuriren misstycka kan de höra av sig. Jag gillar bilden, så tack!

Tigerkillarna

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Lisa visar bilder

Lisa vill visa bilder

Tigerkillarna

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Bonica

Bonica den 5 oktoberBonica den 10 oktobersamma klase rosknoppar alltså!

Rätt länge sedan

Lisa vill visa bilder

Här är min mamma och jag ute på en promenad

Så här kan Älggräs också se ut

Lisa vill visa bilder

Somliga växter visar verkligen att det är höst.

Nu så här i början av oktober ser Älggräset ut

så här:

Varsågod

Lisa vill visa bilder

Somliga växter visar verkligen att det är höst.

Nu så här i början av oktober ser Älggräset ut

så här:

Andra växter ser ut som om det var försommar

och inte höst, som dessa blå Tigerkillar t e x.

Rosen Eglantyne, den 7 otober, ser ut att frysa!

Rosen som om om sommaren brukar ha en

varmrosa nyans , den rosa nyansen har av

av kylan till en färg i en kallrosa nyans

Summer song, röd som vanlig, uthållig vanligt, men orkar nog inte

fälla ut sina kronblad helt och hållet. Det är början av oktober, zon 5!

Vem kan klandra den!

En grön massa bara, allt blir bara en massa...grönt, svart eller ....

Bilden till vänster på Lisa är lånad från Västerbottens-kuriren hemsida.

Rosen nedan är New Dawn. Til there was you

Jag vill använda mig av det utslitna och förbrukade orden, att man ser inte träden för skogens skull, som en illustration över att så mycket är osett. Jag vill upphöja orden till att vara en ovärdelig livserfarenhet om man kan bryta ner det i konkret handlande. Jag har observerat allt, natur och allt annat , men den observerade naturen blev förr bara en grön massa. Men jag har med kärleksfull hjälp av mina föräldrar tränat med att verkligen se min omvärld. Idag ser jag med urskiljning. Jag ser verkligen det som finns att se. Allt och detaljrikt. Individen i det gröna kollektivet.Jag ser med kärlek på allt. Vad annat finns att göra?

Bilden på penséerna har ingen skärpa. Jo, en pensée är skarp. Den till höger som kikar fram lite bakom de andra. Den har jag sett!

Förstora gärna denna bild. Det finns en liten ledtråd... Titta till vänster