En välbevarad hemlighet

Jag har en hemlighet. Den är så välbevarad att det inte går att överträffa det igen. Jag inbillar mig att det är få människor förunnat, att få bära en given hemlighet med sig, genom hela livet. Den mest välbevarade hemligheten den gavs av min kamrat i förtroende, och bevarades av mig i lojalitet. Vi var två små flickor, jättesmå, jag tror att jag inte ens fyllt två år och min vän, hon var bara något år äldre.
Vi befann oss hos vår dagmamma. Vår dagmamma bodde på en lantgård och vilken underbar miljö att få vara barn i. På ett mycket svårfångat och nästan utplånat vis, nästintill omöjligt att upprepa som minne, mer ett som ett känslominne, tycker jag mig ändå ha ett urminne av ett jätteträd och gullvivor, några gula blommor, förutom alla kossor och koplajor. Att jag "minns", erinra mig, allt detta beror på att det gjordes ett reportage av ortstidningen om oss. Vi fotograferades tillsammans med vår dagmamma, och i reportaget berättades det lite om vår tillvaro hos vår dagmamma. Två små barn på landet, hos sin dagmamma. Den äldre flickan, i tidningen stod det att hon hette Anna, och jag presenterades som den finska lekkamraten Eva- Maria i tidningen, hon viskade en hemlis till mig, som ingen annan fick höra, bara jag. Och denna hemlighet är mitt livs hemlighet.
Jag har förlorat tidningsartikeln, men det fanns väl bevarad fram till vår flytt år 2002. Jag kunde om jag var riktigt angelägen, försöka mig på att forska fram den igen. Men det är fint som bara ett minne nuförtiden. Jag känner att jag inte har behov av själva tidningsartikel längre. Jag behöver väl inte förklara för någon, att denna lilla berättelse, är full av symbolik för mig. Ett av alla de små otydliga tecken som jag har pusslat ihop. Detta är ett av alla de tecken, små händelser som bevarats och som har gjort att jag kan pussla hop mitt livshistoria, till ett fantasktiskt fint liv, fyllt av bärande självkännedom.

Längtan efter blommor och blad är överväldigande

Observera de vita amplarna med de rosa Petuniorna. Men önskan, drömmen om amplar överfyllda av blommor, det drömmer jag fortfarande om. Kanske jag lyckas någon gång. Jag övertygad om att jag lyckas även med det.

Den eviga tonåringen

Idag är New Dawn helsvart, allt jag kan se och jag ser det mesta av rosenbusken. Hela förra årets tillväxt är totalt svart. Inte ens små grönbrun fält i den svarta, utan svart. New Dawn har som en tonåring stretat emot hösten. Som en tonåring som lagt sig allt senare på kvällarna. Om det vore möjligt så ville man säga lite upprörd och irriterad, - Gå och sov nu! Och det genast! Så du är pigg och alert i vår. Men inte! Inte då! Föga hjälpte tankar och förhoppningar till när hösten var så mild. Se bilderna, så här såg den eviga tonåringen New Dawn ut i november. Vacker som vanligt, men den tycks var lite för egensinnig för att passa in i vårt bistra norrlandsklimat. Den besynnerliga förvintern bidrog till att få den att ge sig på stordåd i november och . November var mild och regning som september och en del av december var som en mild oktober, i norrland. Nästan övre norrland. Hmmm! Men i vår ska jag sköta om den extra mycket. Godaste och den bästa näringen, jorden ska den få, och soligast platsen det fick den i somras. En av dem ska flyttas fram så äevn den får sol hela dagen. Jag ska även ge mig på att fråga i rosforumet om någon har specialknep för att få den, New Dawn, på extra gott blomstermod.

Det här är jag för en herrans många år sedan. Idag ser jag vad jag ser. Men det var omöjligt att uppfatta det då. Livserfarenhet. Idag tas det så mycket bilder av så många att det tillhör vardagen. Nya bilder dyker upp överallt. Tv, tidningar, dator och så mobilen förståss, förutom alla digitalkamror. Jag tillhör den gamla stammen, som vägrar, som inte vill ha en mobil. All annan teknik, dator, digital kamera försöker jag mig på. Lära och förstå.

Det är ett fotografi, taget av mamma eller pappa. Jag befinner mig på gräsmattan, framför den stora björken, utanför vårt hus i Ulriksfors. Jag har blivit helt galen i Beatles och är snart tonåring. Jag har ett minne från just den tiden och just den platsen. Gräsmattan utanför vår hus i Ulriksfors. Vår grannes katt hade tagit en lite fågel. Under alla år har jag då och då tänkt tillbaka, utan att kunna befria mig från minnet, på just den dagen då katten tog den lilla fågelungen. Jag tror idag att det var en fågelunge.

Det märkliga med fotot är att det var mer ovanligt att det fotograferades. I min familj hade vi visst kamera och vi tog foton då och då. Och detta är ett då och då tillfälle. Det är fint att det finns kvar. Idag är minnet av händelsen kvar, men helt bortbleknat. Hanterbart med andra ord.