Längtar efter sol och vår, bin och blommor och vara en mor och bjuda på saftkalas till barnen som lekte runtomkring mig.
Drabbad istället av kärlek från nyfödde miraklet från samma pappa och mamma och farfar och gener. Och så översvämmad av tårar och så berörd som aldrig förr. Vet inte om jag är förkyld eller sjuk på något vis. Men är det själen som bara vill lämna allt.men om jag inte bryr mig om jag försöker så är allt ändå bara så fina kärleksfulla känslor, ingen kan så vänligt och så perfekt värma maten min och så respektfullt men värdigt vara människa. Jag sa att jag känner igen generna till mor hans. Behövs inte klippa och klistra med gener. Vi är det renaste vi i kärlek och vi är så många. Huller om buller, som pappa brukar säga.kärlek är aldrig fel vart än den tar vägen. Värre med känslor i lönndom. Aldrig sagda ord högt och ljudligt, men som skrivna på pannan att läsa för oss andra. Ljug aldrig för en vän om det inte är en blygsam tanke, jag älskar dig. Pär Lagerqvist har så effektfullt beskrivit ångest…har bara lust att…gissa vad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar