Det var när jag vred om nyckeln och så startade motorcykeln, som möjligheterna fortfarande fanns inom räckhåll. För den dagen, den mc-turen. Jag som hade fått mitt intresse taget i anspråk, av en för mig okänd en kille på en motorcykel. En liten lustig dragning till en kille, jag inte inte kände. Vem och varför gjorde han sig så synlig. Detta fenomen, en kille körandes på en motorcykel, i våra trakter, på våra gator, vad kunde det vara ett tecken för? Jag tror inte på slumpen. Jag hade bara sett Kawasakin och föraren, lite då och då och det bara på långt avstånd. En kille som körde omkring på en brungul Kawasaki 900cc. En lean, med lockig långt ljust hår, kille i tjugoårsåldern, en kille i min ålder. Som lockade, som svängde runt på motorcykel på platsen, just där vi brukade snurra omkring, en liten stund innan vi ställde in för kvällen. Lillebror på sin, en Honda 125cc och vår kompis, han körde en Norton 750cc, och jag på min blå Honda med en dekor i guld. En sista rundtur på hojarna, och så var det kväll, för både människa och maskin.
I en liten bruksort med ett par mindre tätorter, i vår orts närhet, femton minuter, inte från Eslöv, men väl en annan ort lite längre norrut, där bodde vi på sjuttiotalet, jag mina föräldrar och syskon. Det jag nu ska skriva och berättar om, är en vanlig dag från sjuttiotalet. Minnet är klart och helt enkelt att komma åt. Ett starkt minne. Då hade jag min sängplats hemma hos min mor och far och ett antal syskon, i ett hus beläget på en backe. Utsikten från vår tomt uppe på backen, nästan högst uppe på backen, var om inte milsvid, så pass att vi kunde se oss vida omkring. Uppe på backen, idyllen som jag benämnde den, kunde jag om jag vände blicken åt väster, se gråberget med de småväxta gröna granar, där de brände häxor på bål på sextonhundratalet. Men denna dagen, just den tiden mellan eftermiddag och kväll, var jag ute på gården.och tog vara på de sista soltimmarna. Det var en sommarafton med kraft, en underbar afton. En sommardag där solen hade givit dagen värme, var som en eftermiddag, perfekt för en mc-tur. Jag var osminkad och solbränd men också svettig och oduschad, men ändå med en sommarblond doft där jag höll mig bredvid Hondan med en trasa i handen och putsade på motorcykeln, på gården, och tog in allt, färger och allehanda ljud, med min syn och hörsel. Jag slutade att uppfatta väderleken och jag hade inte tänkt mer på vackert väder! Utan ljudet från en okänd, för mig okänd motorcykel lockade mig till tanken, att starta min mc och köra iväg in till samhället för att lokalisera och se vem det var som körde motorcykel, det ville jag. Det skulle kunnat ha regnat småspik, och ändå inte spelat någon roll. så lite påverkade vädret mig! Nu spelar hörseln och omgivningen mig ett spratt, ska det visa sig. Ett par timmar senare.på ett undersökningsrum på ett sjukhus. Årtionde senare var det än klarare för mig att det var ett riktigt spratt.
Jag ska berätta om hur jag hamnade på sjukhuset. Det är inte så svårt att lista ut. Jag är så förutsägbar-CB 750cc four, plus ung kvinna, sökande efter ung kille körandes en Kawasaki 900cc, sjuttiotalets snabbaste landsvägsmotorcykel, och en asfalterad landsväg, kan det anas hur det gick till när jag vaknade upp på sjukhuset¨¨
.Ingen kamp har vunnits i upptrappning! Jämlikskampen vinns på att inte föras på landsvägar, eller andra obekväma ställen, och absolut inte vid spisen. Utan vi kvinnor och män, kan och ska nog tala om hur vi önskar att våra barn, ska få leva livet i jämlikhet, och den diskussionen kan lämpligen föras efter en god middag, där vi delar på efterarbetet i köket i samförstånd,,.jag är bäst på att diska, pax för att ta hand om den. Ja, det var det, vi försöker att vara vänlig mot varandra
Nu ska jag starta Jag vred om nyckeln, Hondan startade, snabbt började jag att göra mig färdig till färd på landsvägarmed att dra på mig skinnstövlar med blixtlåsstängning bakpå de knähöga stövlarna, så sk sist, min kromfärgade blanka, intergral hjälm, allra sist skinnhandskarna, upp, på min mäktiga Honda CB 750 four, och så tryckte jag in ettan i läge och med ettan i, lämnade jag grusgården och körde nedför backen. På den smala grusvägen, fram till huvudleden som ledde fram till orten stopplikten framme vid stopplinjen.efter ett stopp, en vänstersväng och var jag på huvudleden ledde in till det lilla samhälle där kiosk, bank. mat och två klädaffären radades upp längs gatan.En damekipering och detsamma för herrarna.fanns på vänster sida av vägen. Denna speciella eftermiddag som var bara min i min tanke, inget annat än jag och min mc existerade, det som kantade i form av affärer, runtomkring gatan inget jag la märke till. Det var bara en tanke som fick plats under hjälmen, att försöka få kontakt med den okände på Kawasakin.
Tiden det tog att köra huvudgatan fram från början till slut tog som mest inte två minuter ens, då inga andra motorcyklar, fann att finna längs huvudgatan, som förövrigt var den enda gata på orten. Vilken var detsamma som huvudled genom orten. Inte ens någon parkerad motorcykel bredvid korvkiosken. Sjuttiotalets Korvkiosken, är idag i jämförelse som mycket enkel korvkiosk som man kunde få en kokt eller grillad korv med bröd eller mos. Det var allt, ja, kolsyrad läsk också. Nästan allt har jag räknat upp, men inte den godaste kryddan muscotnöt på moset, den kan jag bara inte glömma nämna, det går bara inte. Inte varken en skymt eller ett spår av någon motorcykel, att köra upp bredvid. Ja, så gjorde vi motorcyklister på sjuttiotalet. Vi sträckte upp handen vid möte längs vägen som en hälsning och pratade med alla motorcyklister när tillfälle gavs,vi mötte oavsett om vi kände varandra eller inte.
Bakom den lilla kiosken fanns en större grönyta, och på den stod två mäktiga björkar, som just då vars björkblad hade sommarens vackraste grönska. Men det var inte intressant för mig, just då, men ett par år senare skulle den grönskan vara viktigare än en okänd motorcyklist.Då, på den tiden blev det bara ett ögonkasts kontakt med korvkiosken, efter det blev jag tvungen att välja om jag skulle svänga vänster eller höger. För att skydda mig från eventuella känsloras, valde jag att styra min mc nin på höger vägbana.Om jag inte valde hjärtas väg. Höger sidas. Utan styrde Hondan åt vänster var jag säker och trygg i min rustning, skinnstället,, stövlarna, handskarna, halsduken och integralhjälmen i krom, som hjälpte mig att hålla verklighetens elaka tecken borta. Jag kunde styra mina egna tankar. Ingenting i livet berodde på slumpen. Frågan var om man kunde välja bort, det förutbestämda. Ett moment 22 utan att orOa mig hast, styrde jag min Honda.till höger.
När mina ögon riktade sig norrut, och såg vägen som var vägen med asfalt och gupp, tidigare körsträckor hade gett den erfarenheten, och som ledde till grannbyn.Hörde jag en motorcykeln. Efter samlade intryck av tidigare erfarenheter drog jag slutsatsen att det var Han på kawasakin.Kvällen slutade på sjukhus med röntgen och kateter. Inte vad jag hade tänkt mig..händelseförloppet som ledde fram till undersökningsrummet följer här…
Min Honda och jag började wobbla nä vi körde över guppen i en accelerationsfart från sjuttio kilometer i timmen. Jag skulle köra förbi två bilar som jag hade framför mig. Och med dagens vanliga uttryck, gick det sådär! För omkull gick vi.Min sista tanke på en 240 kg tung wobblande motorcykel tänkte jag. Nu dör jag.ironiskt nog vaknade jag upp från min medvetenslöshet, mittemot en kyrka. För till vänster om värn lfanns en kyrka. Jag vaknade och jag satt på vägen, med mcnycklarna i handen och en polisman stående bredvid mig. Mitt medvetande hade varit borta i ett par minuter. Någon hade tagit av mig min hjälm och lagt nycklarna i min hand. Min blåa Honda var omkullvält på vägen, dikesrenen ett par meter ifrån där jag satt på höger sida om vägen. Vi hade wobblat femtio meter uppskattningsvis. Min hjälm som jag fick se hos mchandlaren, var helt skrapad fram på hjälmen, och utan visir. Jag ville ha tillbaka min hjälm, men det gick inte. Försäkringsbolaget skulle ha den tillsammans med Hondan den blå. Så såg jag aldrig mer min blåa 750 cc four. Den skrotades.
F
