Prestera

Det finns bara ett ord,
så här lite oeftertänkt, hastigt
nedskrivet,
tror jag, som jag inte
kan leva med.
Som jag inte vill ha
med mig i mitt liv.
Ett ord som får mig
svag, så svag som Stålmannen
blir av grön kryptonit.
Orkeslös.

Jag kan lägga
ner min prestige, stolthet, Jaa ...
äran kan flyga och fara
den kan jag helt undvara.
Jaa...i det närmaste vad som helst.

Livet har gått ut på att daglig dags
undvika detta ord,
och konsekvenser av det.
En himmelshög mur,
byggt av ordet prestera,
i mångfald.
Jag mäktar med oro och ångest
men för den skull känner jag ingen,
varken ånger eller ångest;
det är som det är, helt krasst!
Men om jag vill försätta mig
själv i ett oförmöget tillstånd
så säger jag mig själv.
- Eva, gör ditt bästa och prestera, nu.
Likt stålmannen tappar jag allt;
all ork, all kraft, all energi, all lust,
all glädje, o jag för mår ingenting,
absolut ingenting

Därför undviker jag att göra mitt bästa,
inga ansträngningar
eller petande i småsaker
allt som ska göras
ska göras snabbt.
Inga rättelser,
inte mer smör i kladdkakan;
inget semikolon där.
Bara punkt.
Behöver så inte prestera
och då har jag mitt hopp kvar!

Tänk om det finns andra,
vuxna,
barn som nästan förlorat, inte bara sitt hopp
och även förlorat en del av sin personlighet,
under kollektivets mästrande anda?

Som i Bullens brevfilmer,
det är inte jag som dikten handlar om
det är påhittat.