Bra början

Bilden ovan är en bild på de blåvita Viola pense som jag nu har planterat i krukor. På bilden nedan kan man se min nyinköpta Rhododendron och de nyinköpta Heuchera, och mina egna frösådda chilliplantor. Chilliplantorna trivs inte riktigt. Något i miljön är inte bra. Själv tycker jag att de påminner om växter från släktet citrusfrukter men när jag googlade fann jag att de ska sökas i potatissläktet. Och...jag får väl fundera vidare.

Detta trädgårdsår har börjat tidigare än brukligt. Det gäller bara utomhus, för inne har jag frösådder på gång alltsedan första januari. Efter ett par besök på Plantagen nu senaste veckan, var det igår en omöjlighet för mig att kämpa emot lusten att inhandla växter. Jag gjorde det, jag handlade och det blev jättebilligt. Och det finns inget mer saliggörande för en trädgårdsvän än att handla växter till fyndpris. Ja, jag vill påstå oavsett fyndpris eller inte, så är det saliggörande att handla växter och jag tror att de flesta trädgårdsmänniskor instämmer i det.  Vad som drog mig till butiken var små Viola pense i blåvitt. Blommorna är mer i vitt med lite inslag av blått men de är underbara i sin enkelhet. Jag har i dagar spanat och undrat, ska jag eller inte? Jag har tittat, plockat upp och ställt tillbaka och gjort det igen. Ensam och i sällskap. Och jag känner mig själv. När jag gör så så vet jag att jag undermedvetet redan köpt dem, trots att jag ger sken av annat. Det är bara en ritual, att gå omkring och vänta att inköpsspärren ska släppa helt. Inga förnuftiga argument så som att jag behöver inte mer växter, köp något annat än växter, eller något annat förnuftigt argument förmår  påverka tankarna, för visp så har jag handlat i dubbel bemärkelse, och så är jag bara så själaglad över mitt inköp. Och alltsammans jag köpte fick jag för endast  260 kr. En stor Rhododendron och 3 Heucherar och 30 små plantor av Viola pense. Det är väl billigt!
Förra året, efter flera år i rad med en färgprakt i otakt bestämde jag mig för att lova mig själv lite lugn och stillsam vila för mina ögon. Jag har lovat mig själv att tona ner färgprakten. Mitt löfte till mig själv består i att bara plantera växter som är gröna, vita och aprikosrosa. Men, men, jag har redan gjort avkall på löftet genom att fröså ljusblå Sommarplox. Och än värre blev det i och med mitt senaste inköp av växter. Förutom de ljuvliga Viola pense i vitt och lite blått, blev det en Rhododendron `Roseum Elegans´ i färgen starkrosa. Men den blommar i en månad, så resten av året lär den vara grön. Det lär vara en härdig sort. Men det återstår att se om jag trivs med den och om den trivs hos mig. Jag har en liten del av rabatten där inget annant än  surjordsväxter trivs. Förutom Rhododendron köpte jag tre plantor  Heuchera micr. `Palace Purple och dess blommor är nog lite åt rosacerisehållet. Men den har så skira små blommor så den kan smälta in i det färgstämda, kanske!! Och det är en växt vars blad är en viktig beståndsdel av växten kanske   mer betydelsfulla än blommorna.

Medan jag håller på med småttigheter så är min dotter Lisa, tjugo år och funktionshindrade inne i en lärofas där hon lär sig känna igen, pröva och med hjälp åtgärda fysiska känslor. Det gäller även andra känslor. Ett enkelt exempel är att det är viktigt att mamma blåser håret torrt för annars känns det så obehagligt kallt och odrägligt. Förr kunde det bli lite pip och protester när håret skulle torkas, men nu vill hon att jag blåser håret på henne.Hon har lagt ihop kallt och vått och att för det måste håret blåsas torrt om det ska kännas annorlunda.Ja, så här uppenbart enkelt är det men även det uppenbart enkla tar år i anspråk för Lisa. Lisa var höstadieelev, ja, kanske något år tidigare, innan hon klart kunde härleda och känna igen hur den hungriga känslan känns i kroppen. Konkret. Lisa sondmatades de första åren av sitt liv. Det blev rätt många år.

Eftersom min kärlek till mina barn är överväldigande och omkretslöst oändlig stor så är det för dem jag skriver. Och för dem som trodde att ni kände mig. Och min kärlek. Till mina barn och min lilla trädgård.


Nykomlingen

Det är när nykomligen tandlöst ler
som jag stumt
faller ner i kärlekens bottenlöshet
det är när nykomligen kan vända sig
eller när nykomligen sitter
som jag kan känna livets fullkomlighet i några stunder

det är när nykomligen kan stå och stappla
det är när nykomligen talar
säger tata* för första gången
det är då allt blir fullkomligt

men det är inte alltid det blir så fullkomligt
somliga barn blir nykomlingar för alltid
i hela livet

Men jag är så tacksam för mina barn ändå

*Tata betyder pappa på singaleiska