What did I do

tisdagen den 23:e augusti 2011

What did I do?

Dagen erbjöd bara ledsamhet och nästan bara på sorg. Att dagen åter igen randades, att klockan snurrat runt ett varv igen, och lade fram en ny dag, var sorgesamt för den frusna morgonmänniskan, kvinnan, som vaknat i tidig morgontimma av att fåglar, ett par knastrande Björktrastar hade väsnats. Fåglarnas knastrande sång, eller var det möjligen deras lockrop, hade trängt in till hennes sovrum, trots att fönstren var stängda, inte ens vädringsluckan var öppen. I sorg kan en fågels sång låta som ett påträngande oväsen. Frukosten var också en sorg i sig, svart kaffe och rostat bröd. Inte mycken glädje i det, varken i tillagelsen eller inmundigandet. Kvinnans frukost dracks och åts, av henne, under en molande tung tystnad med enbart dystra tankar, som vägvisare. Den spartanska frukosten, som inte ens innehöll den sedvanliga ljumma mjölken till kaffe och det solgula smöret på smörgåsen, kunde inte tvinga undan sorgen bara för en liten stund så att hon skulle kunna fylla magen med lite matglädje i form av en frukost. Det var ingen glädje att förbereda frukosten och det var detsamma vad hon än åt. Svart kaffe och rostat bröd utan smör och pålägg, var en mycket passande frukost, för en morgon då allt hon kunde känna var bedrövelse

Denna morgon kunde hon inte förmå tankarna ta en riktning åt något enda litet glädjefullt ämne, sorgen var rådande, sorgen uppfyllde varenda del av tänkandet. Sorgen var bedövande, och någon lindring förväntade hon sig inte, då sakers tillstånd inte kunde påverkas. Allt var som det var. En annan dag, en dag då dagar förflutit och omständigheter förändrats, då kanske. I morgon kanske. Idag var det bara dagen som randades och med den började sorgen effektivt mala sönder alla tankar. En sörja av tankar. Detta skedde oavsett vad, med eller mot hennes vilja. Inget kunde denna dag kännas glädjefullt, inget kunde sänka en sekunds trösterik glädje. För kvinnan framstod det i denna tidiga morgonstund som om solen roade sig, och det på hennes bekostnad. Bara med att visa sig.

Solen som vaknade ur sin slummer, slösade inte med sitt sken, där den befann sig bak de blågrå molnslöjorna, men den lyste tillräckligt för att naturen och djuren och människor skulle uppfatta att det var dags för en ny dag. Den tycktes lysa enbart för att lura ut tidiga, alltför tidiga morgonmänniskor. Lura upp dem ur sängen för att få ut dem ur husen, ut till den svala luften i den småkyliga morgontimman. Detta behövde nu inte vara sant men solen fick för stunden vara en ställföreträdare för den skyldiga, för skulden, för vad visste den arma kvinnan om vad som var sant. Men solen, den kunde om den så ville, om så dess avsikt var, stilla sitt sken, men den önskade med all tydlighet att morgonmänniskorna skulle ut ur de skyddande värmande husen. Gräset som i somras hade varit friskt och grönt, låg kuvad under nattens märkning, den isiga frosten. Hennes steg lämnade fotspår, som sår i, den frostnupna gräsmattan. Här gick en kvinna som var sorgsen. Kvinnan var ledsen, rent av själsligt bedrövad, som om själen flugit sin väg. I samma sekund som kvinnan fick beskedet upphörde Jordens gravitation. Kvinnan och den del av jorden hon befolkade var lämnat åt sitt gravitationslösa öde, för en stund. Jordens gravitation den skulle helt säkert återkomma och med den även kvinnans själsliga balans. Det tänkte hon inte det var bara som en känsla, en kroppslig upplevelse. Ordlöst! För henne fanns bara stumhet och en orörlighet som gjorde att hon klarade av morgonen, att stiga upp, att äta frukost att bara fortsätta dagen. Det var det som höll förståndet kvar. Hon kände en slags närvaro, en känsla av att leva i en total ensamhet. Det gav ett skydd. Hon andades och gick omkring och uträttade sina ärenden på en jord utan gravitation och utan andra medmänniskor, i detta besynnerliga men skyddande tillstånd. Kvinnan erfor en aldrig tidigare känd stillsamhet, i en aldrig tidigare erfaren känsla av en total tomhet. För henne tycktes de andra leva på som vanligt. För dem snurrade jorden på med all sin kraft och gravitationen sög som vanligt fast dem alla, på jordens yta. De behövde inte klänga sig fast själva. Gravitationen höll dem i ett fast grepp. Alla utom hon.

Den eviga livgivande solen som behagade vakna varje dag i gryningen, för den tycktes dagen vara ny och outforskad och allt låg för den hoppfullt framför i en ny dag. Solen skulle skina, rund och trind och het.Glödheta strålar skulle transporteras i den kalla rymden, och den värme som kvarstod skulle skänka denna jord, vår jord värme som skulle ge liv åt Tellus. Dock var den med årstiden höstens hjälp sval, och till det även skymd av gråblå moln. Solen, den eviga, framstod där den hängde i öster, som ett nystan av ihopslingrade eldflammor i omtag och famntag. Den låg som en ihoprullad evighetsorm. Med ingen början och inget slut, lurandes på sitt underfundiga men lärorika sätt. Nu när det var höst, var den sval och därtill välpassande lismande bak de gråblå molnen, i denna tidiga timma. Solen sparade på sina krafter, - för vem kan ändå mäta sig med mig, hoho! Varför då slösa på kraft! Och den lyste denna sorgliga morgon, bakom de blågrå molnslöjorna endast svalt och svagt, i det närmast totalt ointresserad av händelsernas förlopp. Dess färg kunde i jämföras med en kanna med en väl utspädd apelsinsaft, svagt, svagt gul i det närmaste nästan färglös. För kvinnan framstod solen denna dag, som kall och sval och färglös, och allt, ja hela livet kändes färglöst och smaklöst denna dag.

Gräsmattan som i somras legat frisk och grön var nu märkt av nattens kyla. Frostnupen av den isiga beläggningen var den nu märkt, stel och vit i stället för grön och mjuk och behaglig. Kvinnas fötter lämnade spår, som sår, i den frostnupna gräsmattan.

Som hon gick i det frusna gräset, lämnades sina fotsteg bakom sig, fastnade hennes blick på en rosbuske där längre fram vid rabatten just där gräsmattan tog slut och övergick till grusgång. Med en kraft som bara Den store kan ge kände kvinnan att hennes styrka nu återhämtat sig från den stora sorgen. Vid synen av den rosa New Dawn drog kroppen, med reflexer som reglerar lungornas funktion, helt självmant(kommer inte ihåg det där med sympatiska och parasympatiska) en djup suck,som om den befunnit sig i andnöd. Allt var nu återställt, till och med gravitationen. Från den sorgsna kvinnan hördes ett svagt fnitter. Fnittret övergick i ett allt starkare skratt, till ett förlösande skratt, och hennes skratt blandades med Björktrastens knaster. Kvinnan hade överlevt denna morgon.

06:20:00 av Amaturen