Underrubrik

En bilderblogg för vuxna. Hobbydikter och amatörbilder.

onsdag 30 mars 2011

Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn sägs


det! Ja, vilken trygghet det är att växa upp i en liten by, eller ett litet samhälle. Här nedan är ett fotografi på mina söner. Fotot till höger är en bild från i somras på vår uteplats. Min lilla odlingsyta.
Just i dagarna är det mycket tal om förskolan i de lokala tevesändningarna.Jag ger de kämpande mitt fulla stöd. Jag tänker tillbaka och minns hur jag kämpade för att få fler personal till förskolan, då när mina barn var inskrivna där. Det behövdes redan då fler vuxna och det tycks fortfarande behövas fler vuxna i förskolan. Om nu förskolan ska vara den plats där våra barn ska växa upp och formas, om det inte finns andra lösningar på problemet var barnen ska vara då föräldrarna arbetar. Och fler män som arbetar med våra barn!
Som det är nu är det sjukt! Himla många barn, och få vuxna.

Jag undrar hur det känns för pojkar att växa upp med att ständigt få höra att de tar för mycket plats, att de får all uppmärksamhet och att flickorna aldrig får en chans att bli sedda för alla dessa pojkar. Hur känns det att vara en pojke som alltid får all skuld för vad som har hänt. Att pojkar bara får höra att de är ett problem för skolan kan inte vara upplyftande.

tisdag 29 mars 2011

söndag 20 mars 2011

Välkommen hem!




Dagarna blir längre och längre och visst känner man en stor glädje över detta och till glädjen över detta faktum kan läggas glädjen, för att inte säga lyckan, att mina barn och deras far är hemma igen i dag efter en två veckors semesterresa till Sri Lanka. De anlände till Arlanda i dag från Colombo, med mellanlandning och byte av plan i Frankfurt och så väl hemma i Stockholm idag på eftermiddagen. Jag pratade, talade med dem i telefon, för första gången på två veckor i hemlandet Sverige, i dag nu på eftermiddagen. Hej, och väkommen hem sa jag till dem, i telefonen. Det var vid tretiden, halvfyratiden i dag. Planet hade nyss landat på Arlanda.
Lisa hon, hon bara skrattade och skrattade när jag talade med henne, och detsamma gjorde jag. Jag skrattade av lycka. Jag var så lycklig över att ha dem hemma igen. Även om jag vet att mina kära släktingar och allra bästa vänner i Sri Lanka ser till mina barn på det allra bästa sätt när de är där. Det är inte det, men som det sägs, borta bra men barnen är bäst när de är hemma.
Till detta tillkommer att jag känner sådan tacksamhet och glädje för att jag har någon att tala med när de är i Sri Lanka. Jag har faster Karin och farbror Nihal här i Umeå och jag är så glad att de finns här i Umeå i min närhet.



Här är en bild på Lisa, som jag tog strax innan de åkte till Sri Lanka. Det är ingen smickrande bild, men Lisa tål att visas så. Inte den bästa vinkeln och med mössan lite si så där. Hon är underbar ändå! Jag tycker att Lisas personlighet syns. Förstora bilden så kanske ni kan förstå, även ni som inte älskar henne som en mor. Lisa är en liten individ, med betydande svårigheter, men en underbar fin dotter, som jag är mycket stolt över.

Som ni kan förstå är inte så SD så särskilt populära hos mig.Och tvärtom, för jag välkomnar alla världens medborgare till Sverige. Men det är bättre med en öppen rasism än en rasism som verkar i det fördolda, och som är omöjlig att bemöta. Jag respekterar SD för jag gillar ärlighet och något annat kan man inte påstå att de är, än just det när det gäller hudton och samhällsklass och ursprung. Nåväl, de påstår själva att de inte är rasister, må så vara, men de är väl egoister och snåljåpar i alla fall som inte kan tänka sig att dela med sig av resurser. För mig företräder de rasismen. Men den är bättre än den dolda rasismen som bara smyger sig fram i beslut och annat och som inte har något namn. Den är obehaglig. Den ger mig rysningar. SD är i alla fall öppna med vad de tycker, en high five och respekt!!!







onsdag 16 mars 2011

Ett test, min hemsida som finns på AOTs hemsida