Bara för mig

 Ögonblick som jag minns från 70talet, som blev ögonblick som varade och följde mig genom åren, inte bara ett ögonblick som varade bara för då

 Motorcyklar kräver service av de det var bara att köra ner till mchandlaren. Det låter som jag beskriver nått som vi gjorde motvilligt.som en uppmaning.men det var bara roligt att ta en mc-tur till Sundsvall. Det var min Honda CB 350 four som behövde service, min DSS 090. Vi behövde köra nån timme till mchandlare, vi  med våra motorcyklar om det innebar ett motorcykelåk på 18 mil tur-och-retur. Men inte oss emot, vår kompis bror och jag, vi hade inget att invända mot det. Bara angenämt. Jag fick en tid, en dag, mitt mellan försommaren och full sommar. Med fullt skinnställ och handskar och hjälmar, halsduk och regnställ. För man vet ju inte. Ibland tycker jag är förföljd av regnet. Men om det hade varit möjligt att titta på instruktionsfilmer, där motorcyklar, som visas på You Tube nu. Då på sjuttiotalet. Då hade jag blivit kvar i garaget hemmavid. Svettandes med  arbetet med att restaurera Honda motorcyklar med fyra cylindrar. Tveklöst. och det för hela livet, sysslande med en speciell Honda four motor. Med en hel, four-ever, Honda CB 500cc four, att ta en tur med motorcykel bredvid mig, som var bara min. Den skulle vara körklar. Bara att starta och åka ner till samhället  och tanka full tank. Honda, blank med nyputsade kromade detaljer på motorcykeln och rengjord blänkande lack. Jag antar, jag vet att då skulle jag , - Inga andra behov hava jämte Honda four - Min första levnadsregel för  livet.

Och jag som var ny med motorcykel, förvarade regnstället under sadeln, och där finns intaget för luftenintaget. Ingen av de som var mitt mcsällskap såg och tänkte vad jag gjorde. Det blev en hackigf motorcykeltur till Sundsvall för då och täppte regnstället motorcykelns luftintag. De var servicen i Sundsvall som förklarade, och framför undrade, hur jag kunde göra så, regnstället under sadeln och det som resultat täppte till LUFTINTAGET!

Lite växter, frösådder och rosor också. Behövs för ett harmoniskt liv. Barnen var definitivt med mig. Det tillhör de livsviktiga behov,  jag har som jag inte kan vara utan.

En 70tals Hondamotor framstår idag för mig som ett vackert konst-verk. Det har jag upptäckt nu.  Titta på många inbakade motorcyklar som görs nuförtiden.. Jag blev bara bländad av Honda  då. Men nu blev det inte så. Jag förstod inte vad det var med den speciella känslan jag fick av att vara i närheten av motorcykeln Honda. 

Jag blev inte kvar i vårt idylliska garage. Jag, och som allmänt benämnd, man, tvingas ut och leva i den karusell som kallas, ut och leva livet, vare sig man ville eller inte. Det blev inget att välja mellan.Tacksam att jag fick turen att ha motor, mc och bilar som hobby på 70-talet.

Kan inte erinra mig om jag körde mc efter vurpan den sommaren. Men först berättelsen som möjliggjorde vurpan, som resulterades i att min motorcykel skrotades. Men först, första köpet av en Honda, som senare resulterade i en blå Honda 750cc four. Som gav mig min livs motorcykelupplevelse. Jag hade haft änglavakt, det var ett faktum.Det blev två dagar i en sjukhussäng och fin mänsklig, medicinsk omvårdnad. En ung manlig läkare lutade sig över mig där jag låg ganska mörbultad efter vurpan och ställde  frågan, den vanliga frågan som jag brukade få när jag var ute med min mc. Är det din motorcykel som du vurpade med? Det ena leder till det andra. Därför fortsatte mina tankar på följa John. Inte följa en motorcyklist utan följa en läkare. Det är nog bättre att jag försöka följa efter en läkare än en motorcyklist.

Vid besöket  hos mchandlaren senare efter vurpan, som råkade hända mittemot stenkyrkan, hade jag bestämt mig för att köpa en åtminstone lägre motorcykel, än Honda k1 750 cc four. Om möjligt också  hitta en lättare motorcykel.Det var vad jag eftersökte och hoppades hitta. Det gjorde jag i en annan Honda. Men innan jag hittade min, for ever mine, prövade jag en 750cc Och med den wobblade jag nästan livet ur mig.jag ska berätta hur jag hittade den mc som blev förever mine.

Men först tillblivelsen, köpet av 750cc Honda som hamnade hemma i pappas garage. Det jag nu berättar om, hände för femtio år sedan. En hel vinter hade vi, vår kompis och bror och jag ägnat oss åt att drömma om motorcyklar. Så var det vår och det och det var dags för ett första köp av en motorcykel. Hela vintern  hade vi ägnat oss åt att läsa mc-tidningar och bläddra och drägla över reklamblad från Honda. Lillebror hade under tiden fått en Honda 125cc av pappa. Den övningskörde jag med, där på våren och jag kände mig beredd på en egen första mc. På lillebrors mc hade jag tränat mig redo. För en egen motorcykel. På den tiden, 1970talet behövdes inte ett separat mc-kort, det ingick mcbehörigheten i bilkörkortet

Det var kärlek vid första ögonkasten, då jag för fösta gången såg min första mc, min Honda 350 four, silvermetalic med blå dekor. DSS 090. Men året därpå efter bytte jag bort den mot den blåa stora Hondan. Det behövdes lite pengar mellan så klart. Inte bara byta så där.

Så tog början av mina mc köp.Efter köpet av den silvermetalic färgade Honda 350 four, en sommar med  bytte jag upp mig, med en ivrigt påhejande lillebror som ivrigt med fina argument menade att jag skulle ha, att jag behövde en större mc, kubikkmässigt nu. Helt lämpligt så fanns där hos mchandlaren  en blå, Honda 750cc med gulddekor. Den var svårt att bara slänga en enda blick på den en blå Honda, inte jag åtminstone, så jag blev fast. Vid första anblicken kände jag, ett bara kanske, medan lillebror sa med de orden, där är en motorcykeln du ska köpa syster, konstaterade han. Och så blev jag övertygad om detsamma. Den blåa Hondan, tänkte jag med mina ungdomliga tankar,som då bara mest handlade hur fräck enmotorcykel såg ut, den behöver jag. Dekor i guld! Bror har så rätt. Han tänkte säkert inte en enda tanke på att han själv önskade ha en stor motorcykel på gården och i garaget. Vår medhavda kompis hade en utryckslös min och han sa inte  inte mycket alls, när vi bror och syster, syskon beundrade den blå med - ohh och - ahh, tittade på motorn, fyra cylindrar fram och fyra avgasrör bak, två på varsin sida av mc, två kromade avgasrör. Snyggt, tänkte jag och så var köpet klart. Min silverfärjade mc bytes med pengar till blå,Honda CB 750cc four. 

Inte ett enda brev idag

 Inte ett enda brev idag, inte som förr i tiden. Förr var postlådan rolig att öppna. Det kundé hända att postlådan var full av brev bara på en dag. Det var en dag av glädje. Jag har varit beroende av att få och skriva brev. Jag har sedan jag var ett barn, som lärde mig att läsa, då kunde skriva, har skrivit till brevvänner.

Till dagar som minnet har lagrat, som lyckliga dagar, är av sommaren med staden Örnsköldsvik. Det finns inget som kan få mig att glömma den sommaren. Även är om jag tyckte att Kramfors, var nog så fint. Men Övik drogs jag obönhörligen till. Trevligt folk där, och så fanns det tjejer och killar som hade motorcykel som sitt främsta intresse, som var så trevliga att, jag trivdes med dem. En åktur på lite mer än 20 mil per kväll, det var det värt för mig. Det var inte bara en ansträngning för mig. Bara de ensamma nattliga då jag körde hem alldeles själv. Är ovärdeliga minnen. De var mumma för min självkänsla. Jag var Ung, frisk och brunbränd. Jag hade en egen motorcykel, det var livet jag levde, helt fabulöst, kunde inte vara bättre än vad det var. Inga smältande grönlandsisar eller stigande vattennivå på haven.

Jag ska berätta mer, men senare om då jag sommaren 1976 körde hem till ådalen med start klockan 24.00 från Övik. Då jag kunde känna att det var olika grader svalt på skuleskogen och Docksta,på körsträckan mellan Örnsköldsvik och Lunde. Det var nästan helt ljusa sommarnätter. Strax efter midsommaren.

Jag vill tro på mitt minne, att de ska vara år 1976, allt detta hände. Att min kärlek till motorcyklar och fart fick mig att komma ihåg denna sommar som ojämförlig med alla andra senare somrar, Jag hade lämnat den stora skräcken Honda CB 750 till försäkringsbolaget Folksam, och senare blev ett fall föt skroten, tyvärr. Men ingen annan fick köra den efter mig. Jag hade velat behålla den. Men det var så många händelser som fick mig att fundera på ett nytt byte. Hondan var inte oprövad av mig. Jag hade medvetet dragit på full gas,med dra fullt, och så växla.Det fanns ett utmärkt ställe att pröva 0 till 100 på fyra sekunder. Från utfarten från vår grusväg, där Idyllen, vårt hus låg längst upp på backen, där var det bara att svänga till höger efter stopptecknet. Där. Var En asfalterad väg utan utfarter fanns där och lockade med sin raka utfartsfria vägsträcka på cirka 300 meter. 

 

Det krävs några rättelser till mitt skrivna. Först och främst kan min analys om varför jag wobblade omkull

med min Honda CB 750 cc four vara helt fel, men jag har inte kunskap nog för korrekt analys. Dessutom hade min bror och jag, min bror, bytt fjädrar i framgaffeln. Till hårdare fjädrar än original. För bättre väghållning, trodde vi. Ja*hur det blev med det…

För det andra, mitt skinnställ var delbart, och den aftonen hade jag bara jackan och jeans, varmt och bara en liten mc-tur, var tänkt. Halsduken var hemma den aftonen. Och så har jag skrivit trassligt om jag tog till

höger eller vänster i korsningen. Höger är det korrekta.

Fortsättning på möjligheterna

 Jag och min motorcykelsom jag älskade. Ja, älskade! Min blåa honda 750 four representerade min. Far, som jag drömde om många stunder om dagen. Min pappa är intelligent utöver alla oss andra vanliga. Och jag hade alltid drömt att få vara i pappas närhet. Min mamma sa inte mycket om vad min pappa betydde för henne. För mig är min pappa så fin på att få oss syskon, alla systrar och bröder, känna oss som vi varje barn var lika mycket älskade. Vi behövde inte tvivla på att vi var de mest älskade, vi behövde inte konkurrera med varandra. Och där satt jag på vägkanten, med en polisman som skyddade mig från andra fordon som gasade förbi, vår lilla skara, där på vägen. Han kändes som en skyddande mur. Och på denna vackra varma afton, var jag mycket förvirrad. Förstod inte min omgivning, Jeansen var söndertrasade,  en hjälm som hade gjort sitt jobb, låg där, den kromfärgade nolanshjälmen, som, skyddat mig från den hårda asfalten, och mitt fordons kraft, när vi for ner för landningen på vägens hårda asfalt. Jag såg min mc som låg omkull på högra körfältet. Mina minnen är var dimmiga, och min verklighet än dimmigare, jag kunde inte förstå vad som hade hänt och vad som pågick, och det var nyckeln i min hand som höll mig kvar i verkligheten. Jag körde en stor blå Honda med dekor i guld. Hade kört. Och jag hade sökte kontakt med killen på den snabba kawasakin, och jag ville köra vidare för att så skulle ske, kontakt med killen på kawasakin. Jag ville lämna platsen där jag befann mig. En vacker omgivning, en grön åker på höger sida och till vänster, på andra sidan vägen, var platsen för ortens stenkyrka så vackert placerad. Kyrkan var omgiven av stora lummiga träd. Och där fanns viloplatserna för oss människobarn. Vackert var kyrkan belyst av aftonsolens strålar. Men jag ville fortsätta min mc-tur, men hela tiden höll polismannen mig kvar sittandes på vägenkanten men att tala om att jag skulle få fortsätta min färd här på jordelivet, vilken tur jag hade och dagar senare kundé jag ta in det i mitt medvetande, och det var mer än tur. Det var änglavakt jag hade fått av givmilda änglar. Och jag skulle få åka iväg från olycksplatsen, men inte med Hondan, utan i en ambulans som kördes och bemannades av unga friska solbrända ambulanspersonal. 

Under de följande trettio minuter som det tog för ambulansen att köra till akutens 

Spice Girls - Viva Forever (Official Music Video

 kunde jag inte föra ett vanligt samtal med ambulanspersonalen. Från att jag lämnade vårt hus med min motorcykel tills jag låg i min säng på en avdelning på sjukhuset så minns jag bara en tanke och några ögonblick i seende, några ögonblicksbilder. Från att jag svängde till höger, i min jakt på en kawasakin vars förare hade väckt en nyfikenhet, ett visst intresse. Min sista tanke innan vi, man är ett med sin motorcykel, samma upplevelser, Nu för jag, tänke jag medan jag gasade förbi två bilar, som i körde lite för sakta för detta tillfälle, visst jag gav gas men vad som hände på denna guppiga väg var att 240 kg mc tappade markkontakrnhela tiden för omkörningen. Vilket fick min Honda att svänga ut i en mästerlig mödans. Omöjligt för mig att sakta ner och hållla styret rakt och förresten hur skulle däcken kunna styra då de vissa stunder, mikrosekunder saknade fast mark. Tänkte, sista tanken, nu dör jag. Sen blev det bara, ingen existens, bara svart

 

https://www.youtube.com/watch?v=29SRTwc5Z6s&list=RD29SRTwc5Z6s&start_radio=1 Grattis.

På födelsedagen

 Behöves några förklarande ord?

Ja, undrade om det finns några förklarande ord. Nej, det finns det inte. Vår ungdom, mina systrar och bröder, väntade på våren som var i antågande. Mars med isskorpa på vattenpölarna, som jag stampade sönder maniskt. Jag är åter på sjuttiotalet, närmare 1970 precis. Jag förklarar mig skyldig, och för varje kärlekskrank idiot till, flicka, kvinna, tjej, hora, tar jag på mig mitt köns skuld. Jag har inte bara blivit uppfostrad. Som min syster säger till mig, du har ett val. Men med Gud i brallan, är valen inte så många när det gjordes andra övertrång, men jag har inget att klaga över, bara möjligen, försöker jag förklara.