Nattliga motorcykelturer

Sommarkvällarna på.sjuttiiotalet

Att jag startades och körde iväg med  min motorcykel till Övik på sena eftermiddagen, från Lunde, för att senare, vid 12 slaget, så mycket precist som möjligt vid tolvslaget starta hemresan.

Att  som Askungen, skulle jag starta hemresan till Lunde +ett par kilometer till. och hinna hem, i Askungen fall till hem från balen, i mitt fall hem till idyllen.Innan klockan slagit tolv, annars..

Det berodde inte på att jag blivit intresserad av någon kille, eller ville försöka få tag i en kille som ägde en motorcykel. I Örnsköldsvik. Jag hade min egen mc. Jag ägde en egen motorcykel. Det var ingen man med motor som lockade mig. Det var staden med tidigare minnen som obevekligt drog mig med min mc till staden. Övik, staden som är en enda stor backe också. I alla fall som jag upplever den. En vinter Övik är för  mig knirr under läderstövlarna, Det är min mest påtagliga ungdom och vinterminnen. Och till det var dén undérliggande och lite omedvetna som drog mig att på motorcykel köra till Övik den sommaren. För övrigt var det för 50 år sedan en vacker väg, E4 att ta sig fram med ett fordon. Jag trumfade mig själv, att som den fegis jag var, att ensam köra min mc till Örnsköldsvik. Tur och retur. Och det var vidunderligt vackert att köra hem i sommarnatten. Ensam, med bara mina egna tankar, och de krävde uppmärksamhet, fanns bara vägen och det vackra landskapet som rymdes under den kromfärgade integralhjälmen. Så fort jag har vridit om startnyckeln och tryckt på startknappen och motorcykeln rullade ut på asfalten, vägen, försvann all min rädsla, din upplevda rädsla för vägen och motorkraften i motorcykeln. Det var bara att lugnt fälla her visiret och köra. Jag körde förbi infarten till Bjästa de nätter jag varit i Övik. Just där var sommarnatten ljum och ljus. Efter det blev full fart över backarna i Skuleskogens tallar. Det var lite scary att köra där, tros fin asfalt och stundtals tvåfiligt väg. Det är mer en stämning som vilar över Skuleskogen än något påtaglig som skräms, Efter Skule närmade man sig Docksta, som hade ett nattöppet matställe. Där jag fikade en natt. Mest var det lastbilschaufförer som stannade där och rastade. Stor, mycket stor parkering, som kunde inrymma flera lastbilar. Platsen var beläget som i en stor svacka i landskapet. Nåväl efter en kopp kaffe och gärna en mazarin, när jag fikat klart fortsatte jag färden hem. Efter Docksta ville jag hem_ Temperaturen svajade mellan ljummet och riktigt svalt. Men det absolut vackraste platsen var infarten till Nordingrå. Dit åkte man inte vanligtvis, uian bara förbi. Och det gjorde jag även den här natten. På höger sida fanns en lite sjö, och på natten kom det mystisk, vit, sjörök, svävande dimma som dansade över sjön. Efter denna. Syn som också var lite skrämmande,  ville jag raka vägen hem.Vägen var inte rak, den som låg framför mig,och så skulle jag köra över Sandöbron, men. därom skriver jag ingenting.