Sorgen och skulden
förenade med varandra
spökar oåtkomligt
vajar i vinden
när handen försöker gripa dem
viker de gäckande undan
susande
bekänn
du måste bekänna...
du måste bekänna med hjärtat
Skulden är mig nära
den ser med oändliga ögon
möter, mäter min själ
hjärtat är skuldslaget
och skulden är mitt livs ledsaga
En vacker dag
när landskapet formlöst förändras
inför mina ögon
till ett sicksackmönster
då tittar skulden på mig
säger, annars då...
tack, bara bra svarar jag artigt
Min svarta, grå tunga starka, svarta
sorg, tung och ohanterlig ska omvandlas
Ska glädjerikt bekänna, känna alla kärlek
skulden är ett blått, mjukt, blått moln, förlåtelsen
sorgen blir till vackraste rosa kvällshimmel
och jag ska tacksam säga
tack vår Fader för att du förser mig
Mina blå tårar
blå moln, ska sammanföras
sammanhållas med
guldskimrande slöjmoln
och bilda en
oändlig kedja av rosa sommarhimlar
