Fin sång

Här

Ja, så är det

Här

Finns fler som ska ha ett tack! Tack!

Att det var så nära..

Hur många gånger har jag inte läst denna mening? Hur många historier har jag inte läst?

Och så många som skrivit det så mycket bättre! Men i detta saknar kvalitet betydelse. Somligt måste sägas, somligt måste skrivas och på vilket sätt än det må bli. Det måste skrivas. Av mig, idag!

Jag kan bara instämma i tidigare givna, skrivna upplevelser av kris. Så känns det!

Livet stannade still. Och still stod det...för alltid tycktes det.

Men JUST så är min verklighet för närvarande. Då och då stannar tankarna still. För några sekunder, kanske närmare en minut är det stiltje i hjärnvindlingarna. Tankarna rör sig varken framåt, eller bakåt, inte i sidled eller åt något annat okänt håll. Det känns som om även blodomloppet tar sig en paus. Det enda då existerande är en överväldigande rädsla, en rädsla som befinner sig nära ångestens stup. Ni känner till känslan av svindel som är så stark att hela jaget påverkas, ni vet, nattmarorna som brukar hälsa på i de nattliga drömmarna. Jag kan i de bästa stunder tänka, att så här måste det vara några dagar, några månader framöver. Vardagar när man kommer att översköljas av en rädsla, som man borde känt då, men som infinner sig nu istället, och lite då och då. När jag fick veta vad som inträffat blev jag helt ensam. Alla ljud försvann och rörelser upphörde, det var bara jag i en total ensamhet. Jag gick, åt, stod och sov. Jag talade. Men jag var någon annanstans. Idag en månad senare kan jag känna en stark skräck då jag verkligen tänker på vad som har inträffat. Då jag inte bara redogör för vad som har hänt. När talade ord och tyst tanke är ett par, i samspel då ger skräcken sig till känna, då den kommer upp till det klara medvetandet. Det är som om tankarna är dykare, som i behov kommer upp till ytan och hämtar andan. För vad som kunde ha hänt, för vilka konsekvenser händelseförloppet kunde ha tagit. Om en tid, när dagar gått, kan man kanske uppleva mer tacksamhet än skräck och rädsla. Tacksamhet att livet fortsatte.

Idag kunde jag för första gången på riktigt känna tacksamhet för dem och vad de gjorde, de som arbetade, polis, ambulans och sjukhuspersonal, just den där kvällen.

Här

Min bror

Någon gång på sent åttiotal frågade jag min bror. -Vad ska
jag göra? Rådet som han gav mig, på skoj eller allvar löd, - Konsumera dig ur krisen, så svarade han.

Idag har jag försökt mig på det. Lyckats så där, men jag är tacksam att jag har fått möjligheten att köpa ett så vackert smycke. Det är ett smycke gjord av glas, av konstnären Kerstin Blezz Eriksson.

Det är helt omöjligt att fotografera av smycket så att hela dess skönhet kan uppfattas. Detta glassmycke ska som rosor ses i verkligheten. Men jag är så tacksam att jag fick möjligheten att köpa detta vackra smycke. Lite gladare blev jag också.

Här

Här