Lisa en solig dag i november. Det är grönt, sol och plusgrader.
Jag har alldeles nyss lyssnat på första kapitlet av Kay Pollaks bok, Att välja glädjen. Jag köper mina ljudböcker från muntligt.se för att de har så humant pris på ljudböcker. Förvisso får man inget bokomslag och det är i sig trist, men det är väl ok, tack vare det human priset.
Så sant, så sant. Det är en bok jag kommer att återkomma till, lyssna till då och då. Det är så hoppfullt att se det i skrift, att höra av en författare att det är möjligt att välja glädjen. I den mån det moderna samhället tillåter oss att gör val. Det personliga ansvaret att välja, hur man vill må, och hur man vill möta andra människor. Det känns så hoppfullt och positivt att hör det från en person som man uppskattar och som man finner trovärdig. Senast jag hade en riktigt fin läsupplevelse var då jag hörde på Wallgrens, Kärlekens vidunderliga historia. När det för mig oväntade inträffar då Barefoot helt sonika väljer att ignorera hemska vidriga känslor, och istället väljer att bara gå sin väg. Att inte hämnas. Det var oväntat men en helt undebart val av författaren, tycker jag. Det är inte allför ofta som allt känns så hoppfullt. I dessa dagar av klimatförändringar behövs dessa böcker. För att inge hopp och få mig att fortsätta att se positivt på världsutvecklingen. Och människan. Och så förstår jag varifrån den gamle mannen fick sina ord, stenar är liv om än i förstummad form.
Så, sant, så sant att man kan välja glädjen, att välja den vidunerliga kärleken.
Brevid den här stora gråsten har tänkt att placera en Dvärgblågran och krypthuija och eventuellt en clematis, Valge Daam. Även några vilda vackra blommor hoppas jag att få sätta ner i dess närhet. Lite gröna, skuggtåliga växter också har en tilltänkt plats där brevid stora Grå.