Inte anade jag att mina minnen från mina motorcykelturer skulle betyda något alls, för mig eller någon annan. När de skapades av mig, och andra, just då närvarande, sekund för sekund, trodde jag att det var bara gårdagens minnen, som just i levande stund betydde bara något just då, i upplevelsen.
Vi, vår bästa kompis, bror och jag, vi höll ihop, vi umgicks i flera år, fem eller sex år. Var eviga kväll, efter arbete och studier umgicks vi. Vi, mest jag satt i köket, tittande ut genom fönstret, Idyllens kök, som hade Strindbergs vinröda tapeter med medaljontryck på, väntande på kompisen, otåligt. Och varje kväll träffades vi. Kvällarna, sommar som vinter, var vi ute och nöjeskörde, mestadels med Volvon. Amazonen som var från sextiotalet nått, hade en motor som lät som en tickande klocka. Och den gick som en klocka.⏰ omlackerad med svart motorhuv och guldmetalic på resten av ytorna. Vi hade ju tillgång till verkstaden.
TACKAR så mycket, nu i efterhand.Men hur många timmar på kvällarna tjatade jag, på bror och vår kompis- Är ni klara snart? Vänta och vänta, det hör motor till. Förr i världen åtminstone . Då sa jag,och tänkte inte miljöförstöring, vad är det?Men jag ångrar inte en enda sekund med bror, kompis och motorhaverierna.
Ska berätta när kompisens Royal Enfields, en motorcykel, avgasrör flög förbi mig i och körandes amazonen. Jag körde, lillebror på passagerarplatsen och Royal Enfield med förare framför, oss i amazonen. Jag körde bilen och så såg vi något flyga förbi bilen i en fart av 90 km/h. När vi alla var hemma på gårdsplanen, Idyllen, och när vi stannat och stoppat motorerna Då såg vi att Royal Enfield saknade en del av avgasröret. Det var den, som flög förbi oss i bilen. Vi i bilen skrattade, vi förstod. Men kompisen på mcn stannade inte, så vad att göra, annat än skratta.
Forts följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar